"Glöm allting som era svenskalärare någonsin sagt till er. Ni får skriva precis hur som helst. Bara det blir bra. Våga!"
Det finns egentligen inget annat att säga än att jag älskar min skola.

Åh vad jag hatar deadlines! Jag vet att det är mindre än ett dygn kvar till deadline och då låser sig tänket och jag kan inte pressa ner tillräckligt många tangenter för att ens få ett enda litet ord på dokumentet. Jag kan inte lämna in ett tomt dokument!
Skriv! För allt i världen bara skriv!!! Men nej då. Inte ett ord...

Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.