Det bästa Scrubs avsnittet måste vara i säsong 2 när Elliot blir av med alla sina grejer och JD ska vara snäll och lyssna på henne när hon gråter över allt som blivit stulet. Hon räknar upp alla möjliga ovärderliga saker som försvunnit för alltid, men börjar inte storböla förrän hon kommer på att alla hennes skor försvunnit.
Det är bäst. Det är så sant. Eller det var mer sant förut. I Linköping. Men jag kan se tillbaka på det med nostalgi och minnas hur det var. Då mina kläder och skor pratade. På den gamla goda tiden. Nu pratar inte mina kläder. Kanske för att jag inte ger dem någon uppmärksamhet. Jag borde få mina kläder och skor att prata igen. Så det blir lite roligt.

En svag doft av choklad ligger kvar i mitt rum, som en tunn dimma jag inte kan se igenom. Något jag inte kan ta på. Mörkret lägger sig sakta i ett snökaos jag för tillfället inte alls förstår varför jag längtat efter. Men det är inte riktigt samma sak. Jag längtar efter glittrande snöklädda vinterlandskap, djup snö och stilla natur. Inte snöslask på asfalten medan den isiga vinden blåser snöflingor in under kläderna. Jag vill bort från staden. Den förvirrar mig. Jag har inget mot förvirring, egentligen. Men min hjärna vill inte tänka längre. Skolan måste ta lov. Snart. NU. Eller nu, precis nu, dricka super blåbär superjuice och dra iväg för att göra intervjuer på skolarbetet. Har fått lite extra små energier att klara mig fram till jul. Jag hoppas de hjälper. Om inte annat kan jag alltid andas choklad, det är lugn.

kvar ligger en tunn doft av choklad
och med djupa andetag försöker jag att inte missa en enda liten molekyl
det är som att jag sitter fast

Jag tror hela tiden att det är fredag. Det är det inte. Allt går åt skogen. Det är jag som gråter. JAG. Det bevisar min oförmåga till det mesta. Och även om den halva älgen försvann och boken kom fram betyder det ingenting - annat än att jag är förloraren. Helst vill jag att det ska vara fredagkväll. Men inte ens det är det.