Mina armbågar är som gelé. De vill inte sluta vara det. Armbågarna vägrar komma tillbaka till verkligheten. Och det gör mig inte så mycket. Det är som om fnittret ligger mina läppar närmast till hands och jag kan inte sluta le. Jag är egentligen lite dum. Men om man lever i en sekund får man nog vara det. Jag ska ta med mig sekunden hela dagen. Så länge jag kan.

Jag gör inget vettigt. Jag borde göra saker. Jag har gjort saker. Det vettiga jag borde göra nu är att hitta någon mat till mig. Och diska. Sen har jag gjort nog för idag. För jag har redan lämnat in mitt reportage. Jag har redan fixat med allt jag borde fixa. Allt är lite för lugnt. eller så är det bara hungern som får mig att tro det.
All mat i mitt kylskåp har blivit till isbitar. Jag tyckte det var så kallt i mitt kylskåp så jag vred lite på termostaten. Trodde den stod på det kallaste, vred ner den lite. det visade sig att den hade stått på det varmaste. Nu är kylen mer frys än frysen själv.
Hade gått bra om man gillade frusen yoghurt. Tomatisbitar. Nej tack. Inte roligt.

Jag lever på mögelost. Det är det enda som går att äta. Och kidney bönor. Sen är det stopp. Inget godis. Inget socker. Inget annat än mögelost.
Idag tog jag en tidig buss ut till återvinningscentralen för att göra min intervju. Det var roligt. Jag blir alltid helt lyrisk när jag hälsar på ställen där dom håller på med återvinning. Det slutar alltid med att jag vill jobba där. Tänk att få gå runt utomhus hela dagarna. Tänk att se till så saker och ting hamnar rätt. Åh vad jag älskar ordning och reda.
Kanske att det fina vädret har något med mitt glada humör att göra. Eller är är det bara återvinning. Men ja, jag är glad. Och nu ska jag piffa lite med InDesign. Det är otroligt roligt. Borde skriva mitt reportage också. Lite panik till så blir det här nog ett mycket bra reportage.

Igår var en bra dag. Idag är en dag då jag helst vill gå i ide. Tre tjocka vintertäcken vill jag ha över mitt huvud och sen ska jag sitta där under och vänta på bättre tider. Jag förstår inte varför jag inte får någonting gjort. Det är något fel på mig. Just nu. I mitten av terminen. Just nu när det bara är dagar kvar tills de första viktiga 15 hp ska vara färdiga.
Och jag bara inte orkar mer. Jag orkar saker. Men inte just detta. Det måste vara något undermedvetet. Jag kanske är en sån som inte klarar av att avsluta saker? För allt jag behöver göra är att skriva 5000 tecken. En arbetsrapport. Två recensioner och ett omdöme på någon annans text. Det är precis allt som behövs göras innan hela kursen är slut. Det är ingenting! Absolut ingenting. Men ingenting känns jobbigt just nu. Allt det ingentinget jag måste göra. Allt känns jobbigt. Jag har läst 22 sidor i en av böckerna jag ska recensera. Den är dålig. Jag vill så gärna att den ska vara bra. Men den suger. Den andra boken är fin på utsidan. Men titeln är så tråkig att jag inte ens vågat öppna den. Och de här 5000 tecknen. Jag har ingenting. På torsdag ska dom in. 14.00 inte en sekund senare. Jag måste ha skrivit dom tills dess.
Det betyder att jag måste gå ut i verkliga världen och hitta något att skriva om. Ringa någon.
Jag har gjort det här förut. Många gånger. Varför är det så svårt den här gången?
Jag har inget självförtroende. Mitt självförtroende försvann samma dag som vi fick den här uppgiften. Jag vet inte om det finns något samband eller om det bara råkar sammanfalla så fruktansvärt dåligt just för att det ska bli så fruktansvärt dåligt som möjligt.
Än så länge finns det möjlighet att lyckas. Om jag bara får ihop lite telefonintervjuer idag och bestämmer tid för intervju på plats i morgon. Då ska jag väl lyckas? Då borde jag lyckas. Do it. Do it nu. Inga vintertäcken ännu. Dom får jag trä på mig någongång i januari. Över en helg innan nästa kurs börjar. Eller kanske jag kan sitta i ett vintertäcke veckan efter texten lämnats in? Det kan jag lova mig själv. Om jag bara gör något nu.