På tåget. Illamåendet är påtagligt. Illamående för att x2000 gungar som en båt. Inte av någon annan anledning. Det är mycket som är befriande så här en novemberdag. Mycket som känns fint. Jag tror att allt löser sig. Till det bästa. Nu ska här vinnas musiktävlingar. Hoppas jag inte glömt håruppsättningarna eller kostymerna. Då blir det kaos. Och sånt lämnar jag helst i göteborg. Kaoset alltså.

Jag känner migränen. Den sprider sig ut i fingertopparna. Ut i benen. Ut i ryggen. Överallt. Hela världen är migrän. Den kommer när som helst. När som helst. Jag måste tagga ner. Måste jobba mindre. Måste ta det lugnt. Chilla.

Gör fel saker på jobbet. Blir galen. Hur gör man med saker egentligen? Hur får man allt att bli som det ska? Jag är trött och blir inte piggare. Jag drömmer mardrömmar om Sundsvall. Jobbet är rätt mycket jobb faktiskt. Men jag har en ny arbetsplats. Den är awesome. Ingen kan hoppa på mig bakifrån. Bara en sån sak gör livet lättare.

Försöker hänga med i Twilight hysterin. Sista filmen och allt. Ser Breaking Dawn 1. Och hejar på Jacob. Hela den där vampyrgrejen är jag oförstående inför. Han är kall, han bits (okej, bitande är väl inte alltid fel) och han är typ oförmögen att göra något rätt. Han kan inte ens rädda sin egen dotter. Vem gör det? Jo, Jacob. Han är varm, han är snäll. Han är snygg och han har en hjärna som han använder. Framför allt har han humor och bättre repliker än den där vampyrsnubben. Jag vet inte varför jag bryr mig. Fokus på jobbet nu.

Skrållan. Miss Piggy. El Zozzo. Mina smeknamn på jobbet. Vet inte om det är mig det är fel på eller jobbet.

Typ varannan månad köper jag en kebabtallrik. Jag gör om samma grej, om och om och om igen. Jag måste låta bli. För jag gillar det inte. Jag måste lära mig komma ihåg. Jag måste sluta glömma att jag inte gillar det. Dumma lunch.