Min syster är döende. Allas syskon är mer eller mindre döende. Mer eller mindre levande. Min syster skulle inte bli mer än två år gammal. Så självklart är varje dag viktig. Varje dag värdefull. Varje dag gör jag vad som är bäst för henne. Nu är hon 21. Plötsligt trycker verkligheten upp mig mot väggen. Jag tror väl inte att det är dags att slappna av? Att allting lugnar ner sig? Åhnej. Hur kunde jag tro något sånt. Självklart är min syster döende. Vad jag än gör för henne kan jag aldrig rädda henne. Det är inte bara sanningen. Det är varje dag.

Jag växte upp så här. Nu dör hon. Från det att jag var sex år gammal. Nu dör hon inte. Stressen är enorm. Vi fick en dag till. Jag åt medicin för magsår när jag var sju. Nu dör hon. Det är inte precis studiero. Inte ens nu. När jag är vuxen. Nu dör hon inte. När jag stod vid sängkanten. Intuberad. Jag var inte en dag äldre än sju. Då kunde jag sondmata och fixa med alla sorters slangar. Nu dör hon. Då kunde jag allt. Nu kan jag inte mer. Men det är samma. Har inte blivit en dag äldre. Nu dör hon inte. Hur kan man växa upp så? Hur kan man leva så? Varje ögonblick är extra. Över förväntan. Det går ju bara inte.

Och så börjar jag gråta på jobbet för att en gubbe snärtade till mig med en jobbarhandske på rumpan. Säger till chefen och är chockad. Försöker att förminska problemet. Det går inget vidare. Chefen säger att jag är känslig. Att det är så just nu att jag projicerar. Inte att gubben gjorde rätt. Det gjorde han inte. Men att jag gråter för att det är så mycket nu. Jättemycket. Att jag kanske till och med tror att det är för att jag tänkt att jag inte vill bo med min syster som gjort att hon ligger på sjukhus. Som ett straff för mina tankar. Så hade han tänkt. Jag tänker inte så. Jag tänker att jag nästan dödat min syster för att jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag är en dålig syster. Det är mitt fel att hon nästan dog.

Nu börjar jag bli väldigt orolig. Öronen står ut och hon ser ut som en gammal tant. Lillasystern min. Egentligen har jag varit orolig länge. Men det här är nytt ändå. Det här är på allvar. Jätteallvar. Vad ska vi göra?

Färgen på galla. Topp 5 älsklingsfärger från min barndom. Hur är det möjligt? Slangar med gröngul olivolja. Barndomsminne som inte får mig att må dåligt utan får mig lugn. Jag är inte en dag äldre än sju. Jag vet lika mycket då som nu. Skillnaden är att jag har massa andra saker att ta hand om. Massa andra saker att strunta i. Galla är bra. Så mycket vet jag.

Så nu är saker inte mer komplicerade än de är. Eller hur man nu ser det. Jag jobbar för mycket. Jag borde tagga ner. Jag äter för dåligt. Jag borde tugga mer. Jag har träningsvärk. Har tränat fyra dagar i sträck. Vissa saker börjar jag lära mig. Andra inte. Att äta vet jag inte om jag lyckas med. Jag är ju glad om jag lyckas äta något alls. Och nu är det alltså slut på socker och e-ämnen. Inga förädlade produkter. Inga konserver. Ingen alkohol. Inga kakor. Inga halvfabrikat. Bara råris och spenat. Och himla kryddor. Jag hatar kryddor. Jag hatar ingefära. Och tydligen är det allt. Jag tror halva mig saknas. Jag är inte både yin och yang. Jag saknar hälften. Det är nog därför jag är deprimerad. För att halva jag inte finns. Det är därför jag är sämre än andra.

Förvånade mig själv med att utnyttja det fina vädret. Tog fram springskorna för första gången sen jag köpte dem och gav mig ut på löprunda. Bort förbi vägvalet, in i skogen, förbi isrinken och fotbollsplanerna. Jag dog inte. Men jag hoppas på lite träningsvärk. Ska inte glömma att köpa ett underställ. Ett finfint. Det var lite kallt om armbågarna.

Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.

Dom är borta! Borta! Jag kan inte tro det. Jag måste se det med egna ögon. Jag såg det! Men jag kan inte tro det. Borta? Inte kvar? Försvunna? Puts väck? Bort trollade? Ohär? Vilken grej.

Hans Winge. Vilken hjälte. Vilken vägg. Han har verkligen vuxit. Vågar ta plats i målet och vågar slänga sig med ansiktet före mot boll efter boll. Han är inte rädd för någon eller någonting. Och bollen är rädd för honom. Så coolt. Så vackert.
Mario Lipovac. Vilken kämpe. Vilken slagsmålskämpe. Mittsexan med de fina målen och de vackra ögonen som nästan kan charma domarna. Men bara nästan. För utvisad blir han. Glöden när han utvisad gav igen när motståndarna pucklade på. Ingen sätter sig på RIKs försvar. Inte ens seriens nuvarande tvåa. Det går bra nu.

Det är svårt att vara glad. Att göra sig själv glad. Att se det glada runt omkring. Jag ser en spricka i diskhon, intorkad saft på golvet och att draperiet i badrummet ramlat ner. Jag ser att tvättmaskinen är stängd, blöt och luktar unket. Jag ser att soporna ligger utanför soppåsen. De urtvättade kläderna som inte längre glittrar. Jag ser dammet längs med väggarna, märket från skor i köket och de fina glasskålarna bland ugnsformarna. Vad jag ser är inte det som gör mig glad. Jag måste hitta något som gör mig glad.

Lyssnar på Taylor tills jag tror att jag gjort slut med någon. I almost do.

Jag älskar mitt jobb! Älskar älskar älskar. Det är onödigt att inte vara på jobbet. Jag ska bo här. Jag och min vietnamesiska matlåda. Mitt glittriga body butter och de små ödlorna på datorn. Perfekt.

Vi halsade insmugglat vin i smyg längst bak i greenroom och försökte hålla tårarna tillbaka när allt såg ut att gå åt skogen. Vi skrattade hysteriskt och försökte göra oss till framför kameran. Adrenalinet har fortfarande inte lämnat kroppen. Medan det sakta försvinner lämnas vi med skakande händer, torra munnar, syn som flimrar och ljussken som inte försvinner. Vi shottade allt vi hittade och snurrade iväg i drömlika konversationer. Vi bet på naglarna och andades in sminket som låg som en dimma i logen. Vi kan inte sova. Vi kan bara jobba. Vi kan bara tänka på framtiden. Stor är den. Stor. Allting är framför oss. Vi kan göra vad vi vill. Vi bestämmer. Vi slumrar med fötterna i luften. En stor röst i en liten kropp. Jubel. Jubel. Jubel. Dans. Skämten och de många händerna. Vi är väldigt vakna och väntar på tåget. Ingenting är som förut. Allt är lite bättre. Lite klarare. Om alla bara kunde förstå.

Det dåliga med norrland är att vegetarisk mat inte existerar. De lever kvar i en gammaldags tanke om att vegetarisk mat är något som inte går att äta. Som måste hållas hemligt. Och ja, med den vegetariska maten de motvilligt serverar kan jag inte mer än hålla med. Den maten borde hemlighållas för alla. Även vegetarianer.

På tåget. Illamåendet är påtagligt. Illamående för att x2000 gungar som en båt. Inte av någon annan anledning. Det är mycket som är befriande så här en novemberdag. Mycket som känns fint. Jag tror att allt löser sig. Till det bästa. Nu ska här vinnas musiktävlingar. Hoppas jag inte glömt håruppsättningarna eller kostymerna. Då blir det kaos. Och sånt lämnar jag helst i göteborg. Kaoset alltså.

Jag känner migränen. Den sprider sig ut i fingertopparna. Ut i benen. Ut i ryggen. Överallt. Hela världen är migrän. Den kommer när som helst. När som helst. Jag måste tagga ner. Måste jobba mindre. Måste ta det lugnt. Chilla.

Gör fel saker på jobbet. Blir galen. Hur gör man med saker egentligen? Hur får man allt att bli som det ska? Jag är trött och blir inte piggare. Jag drömmer mardrömmar om Sundsvall. Jobbet är rätt mycket jobb faktiskt. Men jag har en ny arbetsplats. Den är awesome. Ingen kan hoppa på mig bakifrån. Bara en sån sak gör livet lättare.

Försöker hänga med i Twilight hysterin. Sista filmen och allt. Ser Breaking Dawn 1. Och hejar på Jacob. Hela den där vampyrgrejen är jag oförstående inför. Han är kall, han bits (okej, bitande är väl inte alltid fel) och han är typ oförmögen att göra något rätt. Han kan inte ens rädda sin egen dotter. Vem gör det? Jo, Jacob. Han är varm, han är snäll. Han är snygg och han har en hjärna som han använder. Framför allt har han humor och bättre repliker än den där vampyrsnubben. Jag vet inte varför jag bryr mig. Fokus på jobbet nu.

Skrållan. Miss Piggy. El Zozzo. Mina smeknamn på jobbet. Vet inte om det är mig det är fel på eller jobbet.

Typ varannan månad köper jag en kebabtallrik. Jag gör om samma grej, om och om och om igen. Jag måste låta bli. För jag gillar det inte. Jag måste lära mig komma ihåg. Jag måste sluta glömma att jag inte gillar det. Dumma lunch.

Nu dör mobilen på riktigt! På riktigt riktigt! Ingen kontakt med omvärlden på ett dygn! Jag tror jag blir galen! Det här är ångesten! På superriktigt! Okej, fokus på havet! Fokus på vågorna och vinden. Jag klarar det här!

Det är lite läskigt att bara ha 15% batteri och över ett dygn till räddningen. Jag hade tänkt spendera helgen med att lyssna på Taylor Swift och gå promenader längs havsstranden. Nu blir det bara promenader utan musik. Med mycket tankar. Egentligen är det inte så mycket ångest som det kan se ut. Jag bara måste ha tid till att känna just nu. Den här helgen. Det är allt. Så jag låter mig tänka på allting jag inte orkat tänka på. Alla små saker, som varför sa jag så och gjorde det? Vem Vad När Hur och Varför? Allt sånt som kan göra ont. Att tisdagen var en sån besvikelse. Det är mest det. Det som gör ont. Men det börjar gå över. Några promenader till och jag är på banan igen.

Kiwi, rödlök och pepparrot. Jag är bäst på att laga mat. Bäst.

Sitter vid havet och känner ångesten komma. Det är värre här. Det skulle ju vara bättre. Ångest över att mobilbatteriet snart dör. Vinden får min hud att knottra sig. Det är höst. Snart finns inget hopp om kontakt med omvärlden. Vågornas brus ökar i styrka. Snart är jag helt ensam på jorden. Månens spegelbild fladdrar i det uppjagade havet. Det skulle vara bättre. Men här är det värre. Nu börjar det om. Igen.

Lisebergs lilla tågstation är som världens minsta Beijing. Dagens fina händelse. Den klassiska musiken. De långa kaklade tunnlarna. De långa branta rulltrapporna. Fina Beijing.

Och Winge spelade för första gången den här säsongen. Men såg jag det. Nej.

Jag är inte på handbollen. Jag ser inte när RIK får stryk av regerande mästarna Sävehof. Matchen jag längtat efter jättelänge. Jag är hemma. Gråter. För att tisdagen var elak. Jag klarar inte av tisdagar. Jag hatar tisdagar. Jag. HATAR. Tisdagar. Resultatrapportering online och en festis. Bra för att undvika uttorkning. Är Mario verkligen ute i v9 position? Dom spelar ju bra. Och vad gör jag? Tisdagar alltså.

Världens sämsta tisdag. Hoppas att världens bästa tisdag är om två veckor.

Nu är det riktigt spännande. Jag äter nacho chips och är jätteglad. Allting är så mycket bättre än man kunde tro. Allting. Varenda liten grej. Jag tror jag skulle kunna kalla mig lycklig. Åtminstone utvilad. Men lycklig också. Vi får se hur det står till i morgon. Men början på den här veckan är perfekt. Slutet på förra veckan var perfekt. Nu ska bara veckan fortsätta så här perfekt. Sen perfekt till slutet på december. Sen tar vi det perfekta i halvår. Ett halvår i taget. Perfekt perfekt perfekt.

Idag just nu. Nu är det måndag. Om sju och en halv timma är klockan fyra. Då har jag klarat mig till en halvmagisk tid. En tid som är lite magisk. Typ halvmagisk. Om jag gör det. Då kan jag börja fundera på en tisdag. För då finns det hopp. Hopp om att jag inte väntat för länge. Hopp om att jag inte missförstått allting. Hopp om att jag inte bara är dryg och oförstående. Det kan vara roligt. Men sju och en halv timma är länge. Jag ska jobba så länge. Jag har redan jobbat en halvtimma. Efter fyra är det spännande på riktigt.

Nej, jag är faktiskt glad. Lite söndagsångest. Ingen fara med den egentligen. Den är fin. Den blandar sig med den spännande tisdagen. Jag ser fram mot tisdag. Det är överilat. Det är dumt. Men något så spännande. Jag lyssnar på Taylor Swift. Jag vet att jag gör rätt. Jag vet vad jag vill. Jag är väldigt levande. Just nu. Jag tror allting är perfekt. Det enda jag väntar på är Walt Disney känslan. Den när Ariel får sina ben. Ljuset som sprids ur ens inre. Glöden. Som när Eugene vaknar till liv efter att han klippt av Rapunzel håret. När Odjuret förvandlas till blonde prinsen. Det som finns inom mig. Förvandlingen. Den som inte är så högljudd som jag hade velat. Jag gillar tydlighet. Jag gillar kontroll. Nu finns inget. Men det kan jag leva med. Tills tisdag.

Du packar dåligt. Du glömde din randiga tröja. Det är en liten tröst. Det jag inte gillar är att du glömmer mig. Det är där allting hela tiden blir så jobbigt. Det är därför jag aldrig hör av mig. För jag är oftast glömd. Då är det enklare att låta bli. För att vara i glömskan är inte hemskt. Men att bli glömd. De där ögonblicket som blir långt och utdraget. Som varar ganska länge. Det som är nu. Där det känns att jag förvandlas till osynlighet för att jag inte är där. Här. Nu. I nuet. Just dået. Tillfället. Då jag först är så tydlig. För att bara några kilometer senare bli suddig i kanterna. Sen kan du inte ta på mig mer. För jag blir som luft. Sen genomskinlig. Sen. Sen när solen ligger vacker över sjön. När ett fint höstlöv faller. Då är jag ingenting. Ett litet minne du håller kärt. Men inte så verklig. Sån är du. Och jag gillar dig. Inte därför. Men ibland står jag ut. För du är fin. Men jag är vuxen. Jag kan klara mig själv.

Allt är gult idag. Illgult. Det är så att man väntar på de där små svarta flugorna som älskar gult. Inga flugor kommer. Men nästan. De lurar i sommaren. Jag skulle vilja kalla mig själv för knäpp idag. Och dum. Men mest vilar jag bara inför veckan som kommer. Den blir lång. Jag är trött. Det finns ett svagt illamående kvar.

Det är två långa veckor nu. En vecka har nästan gått. Sen kommer nästa. Även om jag vet hur lång en dag är blir dagarna längre och längre. Tisdag om två veckor kommer vara världens längsta dag. Under tiden ska jag fokusera på något annat. Jobbet, städning och träning.

Ibland, som nu, när det smyger sig på. Får min hjärna för sig att den inte vågar lita på sig själv. Den tror att den vet saker den inte vet. Och den älskar att inte tro på mig. Den lurar mig att allt jag säger tolkas fel. Jag måste sluta lyssna på min hjärna. Den drar ner mig. Den lyfter inte upp mig.

RIK slog GUIF. Lilla veliga RIK som för mindre än en vecka sen förlorade mot bottenlaget Skånela vann idag överlägset mot topplaget GUIF. Jag tror det är lite det som gör RIK till min favorit. Att de orkade en hel match. Bara det är ju underbart. De fortsatte jobba in i det sista fastän de vunnit för länge sen. Jag är såld. När försvaret jobbar så det ser ut som tolv gubbar istället för sex. Det är jättevackert. När målen som går in inte bara är snygga utan genomtänkta också. Lyxigt att få sitta på läktaren. Lyxigt att det var en stor hejaklack. Lyxigt att ingen gav upp efter förra matchen utan att vi fyllde hallen och gav ett stort stöd till vårt fina Redbergslid. Allt var så fint. Att det ens var möjligt. Bara det ger mig hopp om att allt är möjligt. Att det här är veckan då allting händer. Allt är möjligt och kan inträffa.

Kan tänkas att allting inte riktigt är som det borde. Men vad gör det egentligen? Just nu tänker jag på plastburkar jag inte ska glömma. Surar över att tanden gick sönder när jag försökte använda tandtråd. Oroar mig över de små tankarna som lirkar sig in i mitt huvud. Jag har tänkt dom förut. Då var jag bra på att skriva. Det är något positivt. Nu skriver jag aldrig.

I'm back!

Ett år av tysthet. Kanske ännu mer. Det är mer. Men nu är jag fri. Fri från det som hållit mig tillbaka hela året. Fri från lugnet som gjort att jag inte gråtit. Inte skrattat. Nu är allt så hysteriskt roligt. Hela tiden. Varje dag. Förutom när allt är fruktansvärt. Toppar. Dalar. Man skulle kunna tro att jag är manodepressiv. Men riktigt så är det inte. Jag är bara jag. Och nu är jag tillbaka.