Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.

Dom är borta! Borta! Jag kan inte tro det. Jag måste se det med egna ögon. Jag såg det! Men jag kan inte tro det. Borta? Inte kvar? Försvunna? Puts väck? Bort trollade? Ohär? Vilken grej.

Hans Winge. Vilken hjälte. Vilken vägg. Han har verkligen vuxit. Vågar ta plats i målet och vågar slänga sig med ansiktet före mot boll efter boll. Han är inte rädd för någon eller någonting. Och bollen är rädd för honom. Så coolt. Så vackert.
Mario Lipovac. Vilken kämpe. Vilken slagsmålskämpe. Mittsexan med de fina målen och de vackra ögonen som nästan kan charma domarna. Men bara nästan. För utvisad blir han. Glöden när han utvisad gav igen när motståndarna pucklade på. Ingen sätter sig på RIKs försvar. Inte ens seriens nuvarande tvåa. Det går bra nu.

Det är svårt att vara glad. Att göra sig själv glad. Att se det glada runt omkring. Jag ser en spricka i diskhon, intorkad saft på golvet och att draperiet i badrummet ramlat ner. Jag ser att tvättmaskinen är stängd, blöt och luktar unket. Jag ser att soporna ligger utanför soppåsen. De urtvättade kläderna som inte längre glittrar. Jag ser dammet längs med väggarna, märket från skor i köket och de fina glasskålarna bland ugnsformarna. Vad jag ser är inte det som gör mig glad. Jag måste hitta något som gör mig glad.