Jag är sot. Eller nej, jag har sot. Jag gillar sot. Fast sot blir smutsigt snabbare än jag trodde. Men det gör inget. Sot gömmer sig i min lägenhet och ingen får skratta. För då försvinner det. Så inga glada miner. Jag har precis köpt sot. Vill inte att det ska försvinna.

Det är något lyckligt i sport. Även om man förlorar. Jag tyckte RIK hade sina ljusa stunder. Och många fantastiska uppvisningar som fick publiken att jubla för att sen sucka djupt. Det svåra var att få in bollen i mål. Och kanske att de tappade gnistan ibland. Men RIK vill aldrig förlora. Det syns. Nästa gång tar vi dem. Nästa gång.

Jag har bestämt mig. Jag vill aldrig bli publicerad. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska gömma mig.

Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.