Lyssnar på Taylor tills jag tror att jag gjort slut med någon. I almost do.

Jag älskar mitt jobb! Älskar älskar älskar. Det är onödigt att inte vara på jobbet. Jag ska bo här. Jag och min vietnamesiska matlåda. Mitt glittriga body butter och de små ödlorna på datorn. Perfekt.

Vi halsade insmugglat vin i smyg längst bak i greenroom och försökte hålla tårarna tillbaka när allt såg ut att gå åt skogen. Vi skrattade hysteriskt och försökte göra oss till framför kameran. Adrenalinet har fortfarande inte lämnat kroppen. Medan det sakta försvinner lämnas vi med skakande händer, torra munnar, syn som flimrar och ljussken som inte försvinner. Vi shottade allt vi hittade och snurrade iväg i drömlika konversationer. Vi bet på naglarna och andades in sminket som låg som en dimma i logen. Vi kan inte sova. Vi kan bara jobba. Vi kan bara tänka på framtiden. Stor är den. Stor. Allting är framför oss. Vi kan göra vad vi vill. Vi bestämmer. Vi slumrar med fötterna i luften. En stor röst i en liten kropp. Jubel. Jubel. Jubel. Dans. Skämten och de många händerna. Vi är väldigt vakna och väntar på tåget. Ingenting är som förut. Allt är lite bättre. Lite klarare. Om alla bara kunde förstå.

Det dåliga med norrland är att vegetarisk mat inte existerar. De lever kvar i en gammaldags tanke om att vegetarisk mat är något som inte går att äta. Som måste hållas hemligt. Och ja, med den vegetariska maten de motvilligt serverar kan jag inte mer än hålla med. Den maten borde hemlighållas för alla. Även vegetarianer.