Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.

Okej, jag funderade lite och kom fram till att jag är en lite dålig människa. Det hela blev väldigt tydligt när jag köpte min fina blåa ipod. Grejen är den att jag verkligen inte har någon musiksmak. Jag lyssnar på lite vad som helst. På ipoden blandas gamla musikaler från sjuttiotalet med alldeles ny pop, skrikig punk med klassisk musik, åttiotalets hits med svenska vissångare och hip hop och emomusik och tvspelsmusik och trance och lite gammal synth och VAD SOM HELST. Ingen musiksmak helt enkelt. Och att försöka komma på vad min musiksmak egentligen är känns lite jobbigt. Ett projekt som lär misslyckas. Egentligen kanske jag inte ens bryr mig. Min ipod får helt enkelt vara ett virrvarv av ingenting och allt, samtidigt.

Idag är jag frisk. Äntligen. Det är härligt att vara frisk. Man känner sig så mycket bättre då. Mycket bättre än när man är sjuk i alla fall. Jag dricker honung som är gjord i våran trädgård och har fötterna i mjuka tofflor. Allt känns lite bättre då. Ännu bättre. Idag känner jag att jag har ett liv. Så även om jag missade 33 procent av förra kursen och måste göra lite kompletteringar känns det roligt ändå. Jag har lite koll. Eller ingen. Men det spelar ingen roll.
Idag hängde jag med sportjournalisterna. Låtsades att jag drack kaffe och att jag kunde något om fotboll. Och basket. Det var så roligt. Jag har rosiga kinder och har svårt att gå ner i varv. Direktsändning från en halvt galen basketmatch och jag fick vara med. Jag fick se hur allt går till. Och statistiken! Den härliga statistiken! Låt mig få göra statistik. Jag älskar statistik. Att använda alla siffrorna till att göra ett begripligt referat till någon som sitter långt från matchen och lyssnar på radio. Det är ju helt galet roligt. Nästa söndag. Igen. Jag är på. Vill hänga med alla journalisterna och lära mig saker. I verkligheten. Så roligt!