Okej, min allergi borde verkligen göra något åt sig själv. För så här kan jag inte ha det. Var på net on net idag med min pappa. Gick runt där och pappa ville att jag skulle ringa hem och fråga något om en dator. Så jag fick hans mobil och så gick han iväg för att hämta något. Lämnade mig ensam med mobilen och ett försök till att lösa ett problem hemma genom telefonen. Då helt plötsligt slår allergin till. Jag har känt mig lite konstig i en dag och kanske att turen på stan bland alla parfymtanter och parfymaffärer gjorde det galet dåligt. För när jag viker ihop pappas mobil tittar jag mig förvånat runt omkring och kan inte komma på vart jag är. Först får jag panik. Ser mig omkring och kan inte förstå hur jag kommit dit eller vart jag är. Tillslut lyckas jag komma på att jag är på net on net. Det står med stora bokstäver överallt i affären. När jag väl kommit på det måste jag börja med nästa problem. Hur kom jag dit och vem är jag där med? Jag hittar mobilen i min hand och som tur är vet jag att det är min pappas mobil. DÅ börjar det riktigt jobbiga. Hur ser min pappa ut? Vem är min pappa? Jag börjar springa runt och tittar på alla män, alla killar, alla människor. Men vem av dom är min pappa? Jag springer igenom hela affären, en gång, två gånger, fem gånger. Men ingen känner jag igen. Och jag kan inte komma på hur min pappa ser ut. Tillslut har jag tårar i ögonen och funderar på att gå till en net on net person och be om att de ska ropa ut i högtalarna att min pappa är borta. Så ser jag ett fjällrävenmärke på ett par byxor. Och då! Då går hjärnan igång och jag vet igen hur min pappa ser ut. Äntligen.
Jag hatar allergi. Jag hatar parfym. Jag hatar vad det gör med mig. Men det är lite roligt i efterhand. När man kan berätta om hur man som 24åring går till receptionen och gråtande berättar att man tappat bort sin pappa som man inte vet vad han heter eller hur han ser ut.

Det bästa Scrubs avsnittet måste vara i säsong 2 när Elliot blir av med alla sina grejer och JD ska vara snäll och lyssna på henne när hon gråter över allt som blivit stulet. Hon räknar upp alla möjliga ovärderliga saker som försvunnit för alltid, men börjar inte storböla förrän hon kommer på att alla hennes skor försvunnit.
Det är bäst. Det är så sant. Eller det var mer sant förut. I Linköping. Men jag kan se tillbaka på det med nostalgi och minnas hur det var. Då mina kläder och skor pratade. På den gamla goda tiden. Nu pratar inte mina kläder. Kanske för att jag inte ger dem någon uppmärksamhet. Jag borde få mina kläder och skor att prata igen. Så det blir lite roligt.

En svag doft av choklad ligger kvar i mitt rum, som en tunn dimma jag inte kan se igenom. Något jag inte kan ta på. Mörkret lägger sig sakta i ett snökaos jag för tillfället inte alls förstår varför jag längtat efter. Men det är inte riktigt samma sak. Jag längtar efter glittrande snöklädda vinterlandskap, djup snö och stilla natur. Inte snöslask på asfalten medan den isiga vinden blåser snöflingor in under kläderna. Jag vill bort från staden. Den förvirrar mig. Jag har inget mot förvirring, egentligen. Men min hjärna vill inte tänka längre. Skolan måste ta lov. Snart. NU. Eller nu, precis nu, dricka super blåbär superjuice och dra iväg för att göra intervjuer på skolarbetet. Har fått lite extra små energier att klara mig fram till jul. Jag hoppas de hjälper. Om inte annat kan jag alltid andas choklad, det är lugn.

kvar ligger en tunn doft av choklad
och med djupa andetag försöker jag att inte missa en enda liten molekyl
det är som att jag sitter fast

Jag tror hela tiden att det är fredag. Det är det inte. Allt går åt skogen. Det är jag som gråter. JAG. Det bevisar min oförmåga till det mesta. Och även om den halva älgen försvann och boken kom fram betyder det ingenting - annat än att jag är förloraren. Helst vill jag att det ska vara fredagkväll. Men inte ens det är det.

Jag är stressad. Verkligen superstressad. Det är tråkigt. Jag kommer inte hinna med allt jag borde göra. Det håller mig vaken om nätterna. Jag kommer misslyckas och jag försöker tänka ut det bästa sättet. Jag måste verkligen klara tentan. Det är mitt viktigaste mål just nu. Jag försöker fokusera på det. Tenta tenta tenta. Inte tänka på andra saker. Men det gör jag givetvis i alla fall. Vaknar mitt i natten och drar efter andan. Kan inte andas. För jag ligger efter i min personresearch. Jag borde ha gjort så mycket mera. Även om jag inte vet riktigt när. Det är en process. Den tar sin tid. Och ja, kanske att jag fått ägna lite för mycket tid åt att försöka förstå hur det är moraliskt möjligt att göra det jag ska göra. Etiken i det hela är viktig. Jag har lite för höga krav på mig själv och på andra. På världen. Jag tycker det är viktigt med gränser. Personliga gränser. Jag tycker det är jobbigt att gå över gränsen. Även över gränsen till min egen personliga integritet. Sen är det den där rättegången jag måste gå på. Det försöker jag förtränga. Men jag måste göra det också. Med en gång. Jag försöker att inte låtsas om det. För jag orkar inte. Det är för jobbigt. Sen är det grupparbetet. Jag kan inte svika gruppen. Så därför är det lite lättare. Men bara lite lättare. Jag försöker göra mitt bästa. Även om det känns rätt kört. Men jag lovar mig själv att inte köra grupparbetet i botten. Jag lovar min grupp att jag ska göra mitt bästa. Även om mitt bästa just nu kanske är riktigt sämst. Jag kan inte fokusera. Jag hade behövt en termin som var mycket kortare än den är. Då hade jag lyckats. Om man bara hade fått ta igen sig ibland. Jag har exakt ett grupparbete, en rättegångstext, en genomgång av någon annans rättegångstext, ett bokreferat, en tenta och en personresearch kvar att göra innan kursen är slut. Det enda jag vet att jag kommer lyckas med är bokreferatet. Och jag har inte ens köpt boken ännu. Det här är inte bra. Jag måste på något sätt göra något. Men jag vet inte vad. För jag orkar inte sova. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte städa och jag orkar inte ens äta. Jag bryr mig inte ens om att jag äter gelantin. Skumtomtar i mängder. Fastän jag är potatisvegetarian och egentligen borde äta mat istället för godis. Jag bryr mig inte om skolan. För jag orkar inte. Allt kommer gå skit. Jag vill bara sova. Utan att vakna varje halvtimma i panik över något jag inte gjort. Jag har knappt gjort något. Men jag förstår inte heller när jag skulle gjort saker. Jag har gjort så mycket jag orkat. Men det har inte räckt till. Jag är inte tillräcklig. Men det är ingen nyhet. Jag är sån. Otillräcklig. Snälla låt mig sova hela natten. Åtminstone sju timmar. Så kan jag vakna sen och plugga. Så kanske jag kan klara tentan. Fokus. Snälla. Fokus.

Okej, jag har gått runt och funderat på en sak i snart en vecka. Jag bara inte kan släppa det. Så nu tänker jag låta bloggen ta över min uppbyggda ilska över en viss människa. En människa jag inte riktigt kan förstå. Jag kanske har fel men jag tycker att tränare ska vara lite förebilder. En aning. Åtminstone lite. Så om man är tränare för ett handbollslag ska man inte komma till matchen i jeans, med superstajlat hår, snygga kritvita Lacoste skor och en enorm snus under läppen. Vad är det för fasoner??? Vad sänder man för signaler? Till laget? Till de yngre handbollsspelarna? Till publiken?
Alltså, vad gör en wannabe stekare från Halmstad på handbollsplanen? Och hur mycket snus kan man trycka i sig under en match? Det var ju inte ens som att han försökte smussla med sitt snusande. Snusdosan åkte upp ur de otroligt nya jeansens bakficka titt som tätt och nya prillor trycktes snabbt ihop av hans nymanikerade fingrar och tog plats under läppen tillsammans med föregående snus. Okej, kanske jag tar i lite. Han kom inte från Halmstad, han kanske inte hade manikerat sina naglar, inget fel med varken Halmstad eller manikyrer. Alla handbollspelare och tränare får gärna komma från Halmstad och manikera sina naglar. Det var inte riktigt det som var grejen kanske. Men handboll är svett, klister, fula sportstrumpor, gula kort och otroliga mål.
Det känns som att handbollsplanen är lite av en offentlig plats. Där man faktiskt ska uppföra sig. Inte göra reklam för snus. Det är nog det som suger mest. Och att han hade på sig jeans.
Nu ska jag inte tänka mer på honom. Dumma tränaren. Wannabetränaren. Vars lag visserligen vann. Så kanske att man kan vara en bra tränare även om man inte ser ut som det. Men det är ju bara honom själv det påverkar. Han blir ju inte trovärdig. Han förminskar sig själv. Varför inte bara ta på sig ett par mjuksbyxor och slitna gympadojor och lämna snuset i väskan tills pausen? Stajla håret kan man ju göra ändå. Det är inget som säger att man inte får vara snygg. Fråga bara handbollsspelarna själva. De är duktiga på plattångar och geléer. De vet hur man stajlar sig snygg och ändå kan spela handboll. Det är lätt.
Nu kanske jag kan släppa den dumma tränaren.

Jag är glad att det är handbollsVM just nu. Det betyder en liten större del handboll i livet. Vilket alltid är en fördel. Sen att jag av någon konstig anledning koncentrerade mig så mycket på att plugga att jag glömde tiden på Sverige - Frankrike matchen och bara fick se 15 minuter av andra halvleken känns lite surt. Men jag kunde missat hela. Vilken duktig målvakt Frankrike har.
Det hela är ett bevis på att man inte ska plugga. Jag hade ju kunnat plugga före och efter matchen. Men före blev till under. Inte alls bra. Pluggande suger. Och Sverige förlorade. Helt klart pluggandets fel.

Det dummaste med svininfluensavaccinet är att man inte kan ta på sig jackan utan att det gör ont. Ont. Jag är lite ofokuserad. Ibland känns hela världen mysig. Som just nu. Äter frukost i sängen. Har gjort det ett tag. Tittar på handbollsVM och småvägrar att plugga. Eller nej, jag vägrar inte. Jag bara inte förstår att det är plugga jag borde göra.
Ibland känner jag mig som mig själv. I små glimtar. Då blir jag glad.
Varför får handbollsdamerna så mycket gula kort och utvisningar? Minst ett gult kort i minuten. Fortsätter matchen så blir det ju inga spelare kvar på planen. Alla kommer sitta på läktaren med rött kort.
Spännande. Ska äta lakrits.

Jag hade massa saker att säga. Hela dagen har jag haft massa saker att säga. Det mesta handlade nog om månen. Inte för att jag sett den idag. Men det är mycket som handlar om månen. Sen är det något nytt zombiespel dom gör reklam för på tvn. Det är också mycket som handlar om det. Och vitaminer. C-vitaminer, D-vitaminer. Vitaminer. Jag funderar på om det verkligen går att få för mycket. För mycket vitaminer. Det går säkert. Och egentligen vet jag vad som händer då. Men jag har glömt. Jag glömmer allt. Det mesta. Precis allt. Utom det jag låter mig själv tänka om och om och om igen. Tills jag mår dåligt. Och nu har jag glömt allt fint jag skulle säga.

Min vegetarianlista:
(ju högre upp en sak kommer på listan desto mindre chans är det att jag skulle äta det)
(dessutom har vi här bortsett från konstiga djur som hajar, krokodiler, hundar, känguru och andra exotiska djur för de vill jag absolut inte äta)
(djur som gräshoppor och andra skalbaggar är inte med för att jag visst skulle kunna tänka mig att äta dem)

Bläckfisk
Tonfisk
Häst
Fiberhavregryn
Potatis
Ris
Lök
Kyckling
Får
Fil och youghurt
Gelégodis
Vetemjöl
Gris
Äpple
Ko

Awesome! Awesome! Awesome! Det här är verkligen den bästa dagen på otroligt länge. Den började med att mina majonäscravings blev tillfredsställda sen fortsatte den med en lång skogspromenad. Lukten av jul. Sen blev det handboll. Och vilken handboll sen! Superspännande. Jag är lyrisk. Magnus Wislander stoppar in mjukisbyxorna i strumporna och drar strumporna så långt upp på smalbenet han bara kan. Rickard Lönn är galet bra på att få Drott utvisade och göra mål samtidigt. Det var roligt att se en match där RIK fick tänka om. Där deras vanliga taktik inte alls funkade som den skulle. Drott visste precis vilka de skulle punktmarkera. Hur de skulle förstöra spelet för RIK. Och målvakten. Petter. Du kan ju inte leka durkslag under matcherna. Matchstarten var ju värre än Eriks brukar vara. Och egentligen trodde vi att vi var uträknade redan innan matchen startat. Jag har aldrig sett ett lag som värmt upp så taggat som Drott. Aldrig varit så säker på en förlust innan matchen. Drott gjorde allting dubbelt så mycket som RIK. De sköt dubbelt så hårda skott på sin målvakt under uppvärmningen. Dubbelt så svåra skott. Sprang dubbelt så fort. Flaxade med armarna dubbelt så frenetiskt OCH missade mitt huvud, med sin extremt hårt kastade handboll, med några få centimeter. Jag tror till och med de framkallade dubbelt så mycket svettpärlor på pannorna. Helt enkelt såg de oslagbara ut. Men fel kan man ha. Okej för att Petter Hansson till en början mest bara skrek och slog med handen i ribban när han missade boll efter boll. Det i kombination med att Drott faktiskt hade klurat ut RIKs taktik och det mesta slog i betongväggen som stod i Drotts mål gjorde att RIK gick en tidig förlust till mötes. Då tog RIK time out. En välbehövlig time out. Helt plötsligt växte Petter Hansson i målet och för ett ögonblick trodde jag att han var en tegelmur. Det var helt klart en otroligt spännande match där RIK kom tillbaka efter ett stort underläge. Tillslut gick om och dessutom vann. Utvisningarna haglade, kanske att Petter Bågenholm förtjänade sina 3*2 minuter och platsen på läktaren men det är tveksamt. Fastän RIK vann antalet utvisningar lyckades de hålla Drott på avstånd de sista minuterna. Och vilket lag. Vad alla kan. Okej, Rickard Lönn gjorde som vanligt mest mål. Även om han fick sitta på bänken ett tag. Men alla de andra. Såg ni Rasmus Nilsson??? Nacor Medina??? Almir Suljevic??? Och Andreas Weinås och Rickard Hanisch såklart. Det var awesome. Alla är awesome. Och dessutom är Mario Lipovac awesome. Sexmetare är speciellt awesome.
Och det hela slutade på kinarestaurangen där jag satte bambuskotten i halsen när Stefan Nystrand i egen hög person släntrade in med sitt simmargäng och satte sig ett bord bort.
Det känns som en helt perfekt dag. Nu: en kopp te i sängen, alpint på tv och grannarna tittar på viktig la liga match. Jag hör att det går mycket bra för ett av lagen. Det laget dom hejar på. Snart sova. Awesome.

Jag är sot. Eller nej, jag har sot. Jag gillar sot. Fast sot blir smutsigt snabbare än jag trodde. Men det gör inget. Sot gömmer sig i min lägenhet och ingen får skratta. För då försvinner det. Så inga glada miner. Jag har precis köpt sot. Vill inte att det ska försvinna.

Det är något lyckligt i sport. Även om man förlorar. Jag tyckte RIK hade sina ljusa stunder. Och många fantastiska uppvisningar som fick publiken att jubla för att sen sucka djupt. Det svåra var att få in bollen i mål. Och kanske att de tappade gnistan ibland. Men RIK vill aldrig förlora. Det syns. Nästa gång tar vi dem. Nästa gång.

Jag har bestämt mig. Jag vill aldrig bli publicerad. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska gömma mig.

Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.

Jag måste verkligen plugga. Skriva. Massor. Nu. Hitta information. Göra saker. Rätt saker. Den här dagen är för blöt. Den kräver varm nyponsoppa med vaniljglass och biskvier. Men det regnar för mycket ute. Fokusera. På pluggandet. Jag har ingen lust. Det känns dumt men sant.

Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Inte alls. Det känns bra. Mindre bra att jag måste plugga som en galning fram tills helgen. Men det borde jag klara. Har gjort det förut. Pluggat alltså. Inte för att jag kan komma på någon gång just nu. Men det måste ha hänt.

Jag ligger i sängen. Jag borde vara i skolan. Men mitt ena öga har svullnat igen. Och jag låtsas att det är tillräckligt för att jag ska få vara hemma från skolan. Åtminstone några timmar. Kan man inte bli sjuk på riktigt? I fredags var jag glad. Då orkade jag vara i skolan en hel dag, orkade laga mat och städa. Orkade massa saker. Men idag orkar jag inget. Jag ska verkligen försöka gå upp. Försöka gå till skolan efter lunch. Försöka. Men jag vill inte.

Jag stod för vad jag hade gjort. Även om det egentligen inte var fel. Så kändes det fel. Och därmed måste det ha varit fel. Det stod jag för. Hoppas jag. Att alla förstod. För jag vill inte göra fel. Jag kommer inte göra fel. Aldrig mera. Eller jo, andra fel. Men inte samma fel. Jag är lite lycklig.

Lagar, etik och offentliga källor har tagit över min säng. Jag kom precis hem med den näst sista boken jag ska köpa till kursen och inser att för att den ska få plats i sängen kan jag inte längre ha mitt huvud i sängen. Kudden har sedan länge fått lämna sängen och sover nu på soffan. Och jag sover ihoprullad i huvudändans högra hörn. När nästa projekt ska påbörjas måste jag börja sova utan att röra mig överhuvudtaget eftersom jag kommer vara tvungen att lägga böcker och papper på hög, ovanpå täcket. Ibland försöker jag tänka tanken att jag kanske skulle flytta ut böckerna till köksbordet istället. Eller lägga dem på skrivbordet. Men alltså, sånt kanske funkar för folk som inte hör när böckerna bli ledsna. Jag kan inte plugga i en lägenhet full med ledsna böcker. Det går inte. Jag behöver böckerna nära mig när jag sover för att få tillgång till osmoseffekten och jag behöver att böckerna är glada, annars ger de ingen kunskap till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker läsa i en ledsen bok, ingenting kommer någonsin att fastna. Därför har jag böckerna i min säng, även om det kan bli lite obekvämt för mig. För de säger att de vill vara där. Och jag vill lyckas i mina studier, alltså går jag med på böckernas villkor. Konstigare än så är det egentligen inte.

Jag har inte en burk. Jag blir lite trött på mig själv. I morgon måste jag gå upp tidigt och göra mat. Måste ha något med mig till lunchmötet i morgon. Ja har varit så fokuserad på att det är jobbigt att ta med sig mat att jag helt glömt att fokusera på det viktiga, grupparbetet. Det har mig helt gått förbi. Eller nej, det har det inte. Men jag kanske gjort lite fel saker. Nu är jag trött. Bara för att jag var tvungen att gå till affären. Inte för att jag pluggat en massa. Dumt är det. Men jag är glad. Det är lite konstigt. För egentligen händer massa saker som inte är så bra. Jag har hur mycket som helst som jag måste göra. Men det känns inte jobbigt. Och det är konstigt. Jag fokuserar på min lunch en stund till och sen sover jag. Nu ska jag bli vegan. Det är mitt mål. Veganitet. Kak- och bullvegan. Man blir det man gör sig till.

Utdrag ur en föreläsning om Svensk Politik:

Plötsligt stänger datorn i föreläsningssalen av sig och spelar högt en melodisnutt i högtalarna. Någonstans långt ner under katedern hör man läraren viska. "Oj, vad rädd jag blev".

Hur styrs egentligen Sverige, vet politikerna om vilket sorts mandat folket har gett dem?
"Tänk er själva att du och din flickvän är ihop" Klassen börjar skrattar. "Allvarligt, det här är viktigt. Ja, för om ni är ihop. Och så sitter du där och tänker: Åh, vi är så trogna mot varandra. Men om inte din flickvän uppfattat situationen på samma sätt."
Läraren sätter sig sorgset ner på en stol. "Ja, ni förstår ju själva vad som kan hända då." Klassen kan inte låta bli att skratta och läraren surar åt att vi inte kan ta honom på allvar.
"Men!" Säger han och skiner upp. "Jag har kommit på lösningen!" Fortsätter han lika entusiastiskt. "Man måste prata med varandra! Prata prata prata! Det är så man vet vad man har för förväntningar på varandra! Och det gäller politiker och väljare precis lika mycket som pojkvänner och flickvänner. Dialog!"

Jag gör något vettigt! Har pluggat. Frivilligt. I flera timmar. Jag är stolt över mig själv. Det är över en vecka till inlämning. Okej, visst, jag måste skriva en sida text. Det har jag inte gjort. Men reseach! Det har jag gjort. Massor. Nya frågor har kommit upp och nya svar med. Sidan kommer gå lätt att skriva. Jag gjorde till och med i mitt studieflow lite extra statistikuträkningar för att visa lite grejer jag kom fram till. Och jag bad min mamma att ta med mina statistikböcker till stan. Läste lite i en läskig bok. Klottrade lite i hörnen. Känner mig lyrisk och fnittrig. Snart orkar jag inte med mig själv mer. Jag kan inte gå i ide för att glömma allt vad studier heter och samtidigt fnittrigt lyrisk inte kunna sitta still för att det är roligt att plugga. Det går bara inte. Någonstans i min hjärna är det kortslutning.

Det ösregnar och jag känner mig lite bättre än alla andra som går runt i regnet med paraplyer. Jag har inget paraply. Eller jo, det har jag, det är gammalt, köpt på bokmässan för flera år sen i en Rädda Barnen-monter och har tre eller fyra små färgglada barn i ett hörn på paraplyet. Jag gillade det paraplyet. Inga andra paraplyer. Alla andra paraplyer är ingenting om man jämför. Det är ett hål i mitt Rädda Barnen paraply. Mitt i. Uppe på. Så därför känner jag mig lite bättre än andra när jag går ute i ösregnet utan paraply. Jag blir lite blötare än alla andra. Eller väldigt mycket blötare. Och egentligen tror jag inte att jag kom fram till varför jag skulle känna mig bättre än andra bara för att jag är blötare. Det gör jag nog inte heller. Det enda som jag egentligen vet är att jeans är ett dumt påhitt. De ger blåmärken och skavsår och de kan binda litervis med vatten i tyget och dessutom är de kalla och inte alls vinterkläder. Tacka vet jag leggings, tights, strumpebyxor och långkalsonger.

Jag är trött på mörkret. Helt otroligt trött. Jag vill lägga ner allt och gå i ide. Jag orkar inte med att det är så mörkt hela tiden. Till och med när det är ljust så är det mörkt. Dessutom måste jag fixa ett puzzel. Mig. Det suger verkligen. Kan jag inte bara vara lite glad och nöjd? Snälla bara lite nöjd? Det kan väl inte vara så svårt?

Det ligger en norsk enkrona på mitt golv. Det har gjort det ganska länge nu. Jag vågar inte flytta på den. Jag städar runt den och ser till att den inte flyttar på sig. Jag vet inte ens om det går att flytta på den. Det ligger nog något magnetisktfält runt den som gör det omöjligt. Det tror jag. Eller jag vet det. För jag har försökt flytta på den. Men det är omöjligt. Jag stannar i rörelsen och får en klump i halsen. Jag kan bara inte flytta på den. Den måste ligga kvar. Och jag vet att det är dumt. Jag vet det. Men enkronan måste stanna på golvet. För vart ska jag göra av den? Jag kan inte låta den försvinna.

Oroväckande nog känner jag att värken i fingrarna är tillbaka. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag blundar jättehårt. Blundar blundar blundar. Sen drömmer jag mardrömmar. Då vågar jag inte sova. Kurar ihop mig under både sommartäcket och vintertäcket. Då blir det alldeles för varmt och jag kan inte sova sen när jag inte är rädd längre. Ibland önskar jag att jag hade mycket mer tid.

På handfatskanten ligger en ligger en tjock hinna av sminkrester, i köket står en odiskad kastrull. Tvätten hänger fortfarande slarvigt över soffan och alla köksstolarna. Travarna med skolböcker har ramlat ihop och fått ett litet lager av damm över sig. En assiett med två tomma bullpapper ligger förvånansvärt nog under soffan. Kommunallagen har lagt sig i min säng och jag får knappt plats själv. Det är som om hela lägenheten varnar mig för vad som komma skall. Jag vill egentligen sova. Men känner att jag borde plugga. Det är fredag kväll. Snälla. Låt mig slippa. Jag lovar att städa lite i morgon.

Tända ljus som brinner ner när man somnar. Lite panikkänslor för saker jag borde gjort förut. Musik med nostalgi och riktig hemlagad mat. Jag har det rätt bra just nu. Lite flummig är jag. Lite bakom flötet. Lite för söt är jag. Men det känns som om det inte gör något. Vänta bara tills nästa vecka, då börjar min nästa kurs. Då är det bara stearinljusen som brinner om natten som är fina.

Jag äter avokado. Det sammanfattar den här dagen. Det är allt.

Mina armbågar är som gelé. De vill inte sluta vara det. Armbågarna vägrar komma tillbaka till verkligheten. Och det gör mig inte så mycket. Det är som om fnittret ligger mina läppar närmast till hands och jag kan inte sluta le. Jag är egentligen lite dum. Men om man lever i en sekund får man nog vara det. Jag ska ta med mig sekunden hela dagen. Så länge jag kan.

Jag gör inget vettigt. Jag borde göra saker. Jag har gjort saker. Det vettiga jag borde göra nu är att hitta någon mat till mig. Och diska. Sen har jag gjort nog för idag. För jag har redan lämnat in mitt reportage. Jag har redan fixat med allt jag borde fixa. Allt är lite för lugnt. eller så är det bara hungern som får mig att tro det.
All mat i mitt kylskåp har blivit till isbitar. Jag tyckte det var så kallt i mitt kylskåp så jag vred lite på termostaten. Trodde den stod på det kallaste, vred ner den lite. det visade sig att den hade stått på det varmaste. Nu är kylen mer frys än frysen själv.
Hade gått bra om man gillade frusen yoghurt. Tomatisbitar. Nej tack. Inte roligt.

Jag lever på mögelost. Det är det enda som går att äta. Och kidney bönor. Sen är det stopp. Inget godis. Inget socker. Inget annat än mögelost.
Idag tog jag en tidig buss ut till återvinningscentralen för att göra min intervju. Det var roligt. Jag blir alltid helt lyrisk när jag hälsar på ställen där dom håller på med återvinning. Det slutar alltid med att jag vill jobba där. Tänk att få gå runt utomhus hela dagarna. Tänk att se till så saker och ting hamnar rätt. Åh vad jag älskar ordning och reda.
Kanske att det fina vädret har något med mitt glada humör att göra. Eller är är det bara återvinning. Men ja, jag är glad. Och nu ska jag piffa lite med InDesign. Det är otroligt roligt. Borde skriva mitt reportage också. Lite panik till så blir det här nog ett mycket bra reportage.

Igår var en bra dag. Idag är en dag då jag helst vill gå i ide. Tre tjocka vintertäcken vill jag ha över mitt huvud och sen ska jag sitta där under och vänta på bättre tider. Jag förstår inte varför jag inte får någonting gjort. Det är något fel på mig. Just nu. I mitten av terminen. Just nu när det bara är dagar kvar tills de första viktiga 15 hp ska vara färdiga.
Och jag bara inte orkar mer. Jag orkar saker. Men inte just detta. Det måste vara något undermedvetet. Jag kanske är en sån som inte klarar av att avsluta saker? För allt jag behöver göra är att skriva 5000 tecken. En arbetsrapport. Två recensioner och ett omdöme på någon annans text. Det är precis allt som behövs göras innan hela kursen är slut. Det är ingenting! Absolut ingenting. Men ingenting känns jobbigt just nu. Allt det ingentinget jag måste göra. Allt känns jobbigt. Jag har läst 22 sidor i en av böckerna jag ska recensera. Den är dålig. Jag vill så gärna att den ska vara bra. Men den suger. Den andra boken är fin på utsidan. Men titeln är så tråkig att jag inte ens vågat öppna den. Och de här 5000 tecknen. Jag har ingenting. På torsdag ska dom in. 14.00 inte en sekund senare. Jag måste ha skrivit dom tills dess.
Det betyder att jag måste gå ut i verkliga världen och hitta något att skriva om. Ringa någon.
Jag har gjort det här förut. Många gånger. Varför är det så svårt den här gången?
Jag har inget självförtroende. Mitt självförtroende försvann samma dag som vi fick den här uppgiften. Jag vet inte om det finns något samband eller om det bara råkar sammanfalla så fruktansvärt dåligt just för att det ska bli så fruktansvärt dåligt som möjligt.
Än så länge finns det möjlighet att lyckas. Om jag bara får ihop lite telefonintervjuer idag och bestämmer tid för intervju på plats i morgon. Då ska jag väl lyckas? Då borde jag lyckas. Do it. Do it nu. Inga vintertäcken ännu. Dom får jag trä på mig någongång i januari. Över en helg innan nästa kurs börjar. Eller kanske jag kan sitta i ett vintertäcke veckan efter texten lämnats in? Det kan jag lova mig själv. Om jag bara gör något nu.

Ångorna från det neonrosa nagellacket får mig att tappa fotfästet. Jag snurrar runt och faller ner i sängen. Orkar inte röra mig. Det känns härligt. Lugnt.
Det är bra att det är lördag ibland.

Den här veckan suger verkligen. Jag tror det är för att jag är väldigt trött. Hela tiden. Trodde jag skulle bli sjuk. Tog ut det i för väg. Blev inte sjuk. Är bara fortfarande lika trött. Ingenting går som det ska. Ingen vill prata med mig. Jag orkar inte ringa folk. Hur kasst är inte det? Jo, jag är journalist, jag sitter här och väntar på att folk ska ringa mig. Har du aldrig sett en journalist jobba förut?
Jag borde så mycket. Om jag ska ta upp något positivt med den här dagen är det att det är otroligt lätt att använda en Mac. Jag lyckades på mindre än en halv minut leta upp Spotify på internet och installera det på dator och börja lyssna på en låt. Det är inte illa. Och nu behöver det inte vara alldeles tyst i min lägenhet längre. Inte för att det någonsin är det. Man hör när grannarna duschar, när grannarna pratar, när spårvagnarna åker förbi utanför fönstret, när det sjungs i kyrkan. Det är aldrig tyst.

Jag är lite kär. Eller inte bara lite kär. Jag är upp till öronen kär. I min skola. Förstår ni hur något så perfekt har kunnat växa fram utan att jag varit medveten om dess existens? Visst, jag har alltid haft i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja läsa på journalisten. Men att det skulle vara så här. Så perfekt. Jag är kär. Det är rosa moln. Och mycket stress.
Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med nästa uppgift. Jag fattar inte hur jag ens ska hitta på en uppgift att göra research om tills i morgon. Det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. OCh alldeles för stora friheter. Jag ska börja med det viktigaste, tvätta bhsar.
Men jag är lycklig. Skolan ger mig hopp om en framtid. Inte som journalist kanske. Men jag ser mer och mer vad som borde bli min grej. Det är lite tufft. Det har ingen annan utbildning någonsin visat mig. Vägen till att bli något. Jag ska bli något.
Just idag hoppas jag på tid som räcker till att städa och att göra research.

Jag. Är. Sjuk.

Jag är en liten aningens lycklig idag. Mest trött men lite lycklig. Fick tillbaka tentan idag. Den hade jag klarat alldeles utmärkt. Det var inte otippat från början, men det känns bra att veta om det.
Jag fick beröm för min intervjuteknik och min användning av verb. Sen blev jag jätteallergisk och somnade på genomgången. Det var helt självklart att det skulle hända.
Så nu har jag inte alls någon ork kvar. Hade tänkt att städa. Hade tänkt att plugga. Hade tänkt tänka. Men nu orkar jag knappast trycka ner tangenter. Städningen får bli i morgon. Pluggandet också. Eller så kanske jag kan komma igång med lite pluggande på internet om en stund. Jag får helt enkelt se. Tänkandet är inte att tänka på. Min hjärna är ett under av kemiska reaktioner som kan slås ur spel.
Men det är ju lite lycka i det också.

Min mobil har lagt av, eller ja, mobilen jag lånat av mamma har gått hädan. Inte ett ljud kan jag få ur den. Det är bara en vit skärm. Det gör mig lite ledsen. Och väldigt avskärmad från omvärlden. Hela min tidsuppfattning har fått sig en stor törn. Jag har inte bytt batteri på min klocka upptäckte jag nu. Och hur ska jag kunna vakna utan en väckarklocka?
Hur ska jag ens kunna veta vad klockan är? Det här blir dyrt. Inte nog med att jag måste skaffa mig en ny mobil. Jag gillar inte att skaffa mig nya mobiler. Jag gillar när saker håller. För alltid. Känner mig lite som en miljöbov idag. Har inte ens tid att ägna flera veckor åt att väga för och nackdelar med nya telefoner och leta bland tester för att hitta en bra. Jag borde insett att det här skulle inträffa. Att en perfekt användbar telefon bara skulle dö över natten. Lite borde jag se in i framtiden.
Jag vill ha en sån där traktor som aldrig går sönder så att företaget går i konkurs. Fast mobil då. Och inte en mobil som är lika stor som en traktor. Det är ju inte som att jag klarar mig utan telefon. Även om det hade varit lite nytänkande. Jag skulle bli fast vid internetet. Ensam i min lägenhet.
Inte precis så lockande. Men det är inte lockande att köpa en ny mobil heller! Varför ska saker gå sönder? Undra om det är mitt fel? Har jag inte varit snäll nog mot den? Har jag inte sagt godnatt tillräckligt ofta? Har den inte fått följa med på tillräckligt spännande äventyr?
Åh frågorna är många, och det är inte som om mobilen tänker svara. Den vägrar ju ens att blinka åt mig. Den får en chans till. Jag plockar isär den och låter den ligga och fundera på om den kanske ska fungera när jag kommer hem från skolan. Annars får det vara. Då får jag ägna dagen åt att försöka hitta en ny istället. Åh vilken dålig tajming.
Men allt som är kvar på kursen i skolan är tre genomgångar av texter, en text som ska skrivas, två böcker ska läsas och recenserar och det är allt. Sen är dom första 15 hp journalistik avklarade. Liiiite tufft.

Ikväll hade varit en perfekt kväll att kura ihop sig i sängen med yllefilt och inget dåligt samvete.
Titta på den Oändliga historien och gråta. Ibland undrar jag varför jag inte är Morla. Eller jag vet ju att jag inte är en sköldpadda. Det är inte något konstigt med det. Men jag tror att livet som sköldpadda inte är lika svårt. Man bara är allergisk mot ungdomar och sover mycket. Easy liksom.
Jag är ingen sköldpadda. Jag har dåligt samvete. Och lite arg är jag. På mig.

Farfar säger att han kan spola ner microormen i duschen. Jag funderade ett tag på det men kom fram till att det är bättre att jag är rädd för micron än för duschen. Jag kommer ju aldrig få duschat mer om jag skulle tro att en skallerorm skulle kräla upp ur avloppet.

Så här är det. Spöket i trappan har försvunnit. Det har inte visat sig sen farfar var här och skrämde bort det. Skallerormen i micron är fortfarande kvar. Ute är det soligt. Mycket soligt. Inne är det kallt. Jag förstår mig inte på mig själv. Eller jo det gör jag. Jag är bara trött. Ska ta på mig min tjocka ylletröja/klänning och gå ut och sätta mig i parken. Alldeles stilla. Sen ska jag sitta där tills det börjar snöa. Och tänka på goda kakor jag i hemlighet längtat efter väldigt länge utan att veta om att det var precis det jag längtade efter. Alldeles stilla i snön.

Jag borde skriva ett kåseri. Eller en krönika. Men jag är inte inte arg. Och jag har inte någon som helst motivation till att gå ut i Göteborg och leta efter en plats att beskriva. Jag skulle kunna skriva att Röda Sten faktiskt är en skitliten röd sten. Det är nästan så att jag blir sur över det. Men ja. Inte så mycket allmänintresse i dag. Inte heller är det något allmänintresse i att jag inte gillar Järntorget. Eller att jag tycker att Botaniska trädgården är läskig på kvällen. Eller att jag hatar hur spårvagnarna alltid ska vara så himla snabba på att stänga dörrarna. Jag kanske är lite arg. Ja, det är jag nog. Men egentligen inte på Göteborg. Jag är inte alls arg på Göteborg. Jag gillar Göteborg rätt mycket. Det är min stad. Jag vågar mig ut i förorter och jag börjar lära mig innerstaden. Jag bara projicerar på staden för jag inte orkar bry mig om det som egentligen gör mig arg. Nu har jag insett det. Nu borde jag släppa staden och det som egentligen gör mig arg och fokusera på mitt kåseri. Fokus. Det har jag inget. Det är dumt av mig. Mycket dumt.

Idag är jag tjejig. Orkar inte riktigt gå upp. Börjar dagen med kakor och mjölk. I sängen. Vet inte om det är något tjejigt med det egentligen. Men att jag spiller i min dator, det är nog rätt tjejigt. Nu har jag inte gjort det precis den här gången. Men det kunde inträffa. Det har hänt förr om man säger så. Jag drömmer konstiga drömmar. Jag förväxlar människor. Ingen säger emot. Men någon blir ledsen. Fast det vet jag inte. Jag blir så trött. Jag måste gå upp. Gå till skolan. Ta med mig ett usb-minne, mitt passerkort och mitt utskriftskort. Layouta min text och lämna in den. Innan 13. Jag har inte panik ännu. Jag hatar att jag drivs av panik. Att ingenting blir gjort före det verkligen måste. Jag hatar det. Jag måste börja göra saker lite mer i förebyggande syfte. Det betyder att jag i helgen ska läsa en bok och skriva en recension. Att jag idag ska ta med mig datorn och smutstvätten till mormor efter skolan och skriva en grej medan jag tvättar. Det måste bli så. Annars blir det alldeles för mycket smutstvätt. Annars blir jag aldrig färdig med det jag ska skriva. Varför kan jag aldrig skriva något vettigt på min blogg? Jag är nog inte vettig. Inte ens lite. Lyckan håller på att falna. Jag behöver en ny tenta. Jag behöver en liten kick. Någonting. Tre timmar instängd i ett tyst rum. Utan dator.

Vad gör Måns Zemmerlöv i mitt Spotify? Vem har sagt att han får komma och avbryta min musik? Alltså jag kunde ta när Basshunter avbryter musiken, det var på gränsen men jag kunde ta den reklamen. Jag kunde bortse från honom. Men när Måns, Måns av alla svenska artister. Kan man inte bara få vara ifred? Kan inte Måns låta mig vara? Vad har jag gjort honom? Ingenting. Precis ingenting. Så varför ska han avbryta min musik? Hade jag velat lyssna på Måns hade jag lyssnat på radio. Snälla sluta göra reklam för din

Egentligen funderar jag på att gå och sätta mig på skolan och skriva. Inte så att jag inte gillar att sitta här hemma i min säng med min fina yllefilt. Nejdå, det är inte det som är problemet. Men jag saknar programmen som finns på skolan. Jag saknar att jag med ett lätt kommando kan skapa talstreck. Jag vet inte hur man gör på min dator. Min dator är liten och lite dum. Och helt utan program. Det enda den duger till är facebook och att blogga. Precis vad som behövs på Island. Men det här är inte Island, det här är journalistutbildningen i Göteborg. Sverige. På 1800-talet. Okej, 2000-talet. Skit samma. Lika illa. Jag ska gå upp iallafall. Fundera på de 1166 tecken jag får skriva till på mitt personporträtt. Jag vill att det ska stå flagnat rött nagellack någonstans. Måste väva in det i en mening. En bra mening. Ska nog filosofera någon timma. Sen kommer farmor och farfar med bullar och vill bjuda på lunch. Perfekt. Sen sätter jag mig igen några timmar och skriver. Och sen skickar jag mitt porträtt till alla som vill läsa det för närmare dissektion. Jag mottager alla synpunkter med glädje. Eller ja, jag ska försöka. För det mesta blir jag bara sur och går in i försvarsställning. Jag har otroligt svårt att skilja på mig själv och texter. Men jag ska lära mig det. Typ igår.

Det bor en skallerorm i min micro. Om man sticker in handen utan att titta efter kan man bli biten. Jag bara vet det. Och varje gång sticker jag in handen utan att titta. Väntar på att bli biten. Fingrarna skakar nervöst och jag tror att det är den här gången som min hand ska svullna upp värre än vid ett getingstick. Hittills har skallerormen inte bitit mig. Någon gång ska bli den första. Då åker micron ut. Med skallerorm och allt.

Det bor ett spöke i min trappuppgång. Och inte ett snällt spöke. Ett spöke som spökar både dag som natt. Jag har försökt säga till det att jag inte tycker det är roligt. Men spöket lyssnar inte. Det är ett jobbigt läskigt spöke på så sätt. Vanliga jobbiga spöken som försöker skrämma mig brukar faktiskt be om förlåtelse bara jag säger till på skarpen. Men inte trappuppgångsspöket. Jag är trött på det. Ibland försöker jag ignorera det. Då måste man vara stark. Vid minsta möjlighet skrämmer spöket mig. Jagar mig upp för trapporna och får mig att i panik leta efter mina nycklar. Jag kan aldrig snabbt nog ta mig in i min lägenhet. Och jag vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Varför måste spöket skrämma mig? Jag är snäll mot spöken.

Det är inte så att jag börjar tvivla på mig själv. Nej då, inte alls. Balkongdörren är öppen och utanför glittrar träden i gult och orange. Allting tar lång tid för mig. Minsta lilla tanke. Förutom vissa tankar som jag helt glömmer att tänka. På sängen ligger mormors yllefilt från 1800-talet. Okej, det kanske var att överdriva. Men den är den finaste filten någonsin. Den bästa filten. Den är inbjudande och vill att man ska sitta på den med benen i kors och plugga. Det är en bra filt. Sen borde det där pluggandet infinna sig. Bara det som saknas. Det är inte som att jag tänker på annat. Jag bara inte tänker. Sen är jag hungrig. Om man äter blir man hungrig. Det hänger ihop. Vegetariskt thailändskt som jag själv hackat. Fast inte lagat. Gott. Fruktsallad till frukost. Lyxigt. Jag förlorade biljarden. Jag förlorar alltid. Nästan alltid allting. Fast det är inte så att jag börjar tvivla på mig. Jag tror snarare att jag börjar leva. Att jag hittar ett sätt att leva mitt liv. Mitt journalistiska liv. Där frågor är vägen till svar. Där rödvinet är svaret på allt. Okej, skit i rödvinet. Bara för att alla lämnar sina rödvinsslattar i mitt kök betyder inte det att jag ens skulle få för mig att dricka det. Jag lever på juice. Apelsinjuice och citron lemonad. Nu ska jag äta lunch med mormor på stan. Här får man inget pluggat alls. Men ja, jag är ju hungrig. Utan mat kommer jag bara sitta här och gnälla. Bättre illa fäkta en fly. Eller tvärtom kanske. Ut till spårvagnen för andra gången idag.

Jag vill bara skriva om gäddor som består av 100 % kvicksilver. Jag vet att det kanske inte ens statistiskt är möjligt. Men om det hade varit det hade det varit en miljökatastrof. Faktiskt. Dessutom är det statistiskt möjligt. Om man statistiskt fuskar lite. Fast egentligen borde jag inte fundera på det här just nu. Eller jo, det borde jag. Men jag borde göra det samtidigt som jag skriver på mitt personporträtt. Som by the way börjar ta form. Eller inte, men det är över en fjärdedel skrivet. Av något jag inte vet vad som är 100 %. Så kanske att det inte kan vara en fjärdedel om man inte vet vad helheten ska vara. Måste läsa på i mina papper. Måste låta orden flöda på mitt personporträtt. Eller ja, det är ju inte jag som är personen, men det är jag som skriver. Och jag tänker inte ha med mig i texten. Jag vägrar. Vet inte om det är möjligt. Ser man på den här texten har jag ju skrivit jag hur många gånger som helst. Men det här är inte en nyhetstext. Det här är tankar på papper. Eller på mitt internet kanske det heter. Grannarna har vaknat och spelar musik som bara innehåller bas. Jag tror inte alls att väggarna absorberar allt det andra ljudet. Jag tror dom bara älskar bas och inget annat. Det måste vara en helt ny genre. Jag måste skriva om kvicksilver. Kanske det finns något annat djur som består till 100 % av kvicksilver? På en annan planet kanske. Jag har inte sån tur att det finns sånna djur här. De måste ju stå superhögt på näringskedjan för att lyckas. Eller vara en jätteglupsk lax. Det kanske funkar.

Han drar mig i håret. Nästan med lite desperation. En stulen kyss som snabbt försvinner bland blinkade lampor. Och jag smetar ut mitt smink över slagen på hans sammetslena kavaj. En stulen kyss. Vackra ögon utan färg. I nätter fulla av ljud. I lycka är allting tillåtet.

Nu är jag hemma. Hem hemma. Hela kylskåpet är fullt med mat. Ändå får jag ingenting i mig. Jag försöker. Letar runt. Provar. Försöker hitta på. Inspireras. Men ingenting. Inte någonting. Ingenting får jag tugga. Jag får ingenting i min mage. Ingenting. Jag vet att mat är bra. Jag vet det. Innerst inne vet min mage det också. Men just nu. Har inte ens tid att tänka. Och utan mat blir det inget tänkt. Kanske det går båda vägarna. Att jag inte tänker för att jag inte äter och att jag inte äter för att jag inte tänker. Kan ingen mata mig?

Skrev ett inlägg. Det kan inte publiceras. Men jag kom fram till följande:
"Det är precis som att rispa ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg."

Det var inte cyniskt från början. Från början var det rosa moln och sockersött. Naivt och kärleksfullt. Men ingenting är oskuldsfullt för alltid. Någon gång faller man hårt. Någon gång slår kärleken till. Och då slår den. Den lämnar små rara tonårshjärtan blödande. Skrikande. Och på något sätt måste man plåstra om sig själv. Jag asfalterade mitt hjärta. Asfalterade och hoppades på det bästa. Men inte ens asfalt håller i all evighet. Det faller sakta sönder och i sprickorna ser man tonårshjärtat banka frenetiskt. Snabbare och snabbare. Det blöder. Det slutar aldrig. Aldrig aldrig. Jag kan låtsas att det slutar. Jag kan ignorera det. Jag kan bygga ett nytt. Men det blir aldrig lika fint som det man hade från början. Det första. Det som kräver min uppmärksamhet. Som jag ignorerar. Förgäves. Ibland kan jag inte låta bli. Det är som att klia på ett myggbett fast man vet att det kommer klia ännu mer. Det är som att rispa på ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg. Det kan aldrig bli bra.

Jag vaknade lycklig. Hade drömt om snö. Mängder med snö. Om två tjocka datorskärmar och ett sönderklippt VISA-kort. Men mest om snö. Att det snöade så mycket att jag var tvungen att sätta mig i en bil för att kunna prata i telefon. Sen körde bilen iväg och när jag kunde hoppa ut vid ett rödljus var jag tvungen att gå upp för hela den hala snöiga backen igen. Det var underbart. Solen glittrade i snön och allting var rätt jobbigt. Men ändå. Det var härligt att se snö. Härligt att komma bort från höstrusket. Den fruktansvärda blåsten som blåser bort hela Göteborg. Vad ska den vara bra för? Jag längtar till tjocka täcken av snö och frostbitna kinder. Efter stjärnklara nätter och glittrande snö. Jag är så på fel plats.

Den här helgen har fått mig att tänka. Det jag undrar över mest är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.
Jag hade velat skära upp lite. Vända ut och in på magsäcken. Titta runt lite. För på något sätt måste ju magsäcken se ut. På något sätt. Det ser nog olika ut. När man har matat den med bra saker. Eller om man är elak mot den och dricker mycket mjölk. Eller om man dricker rött vin som smakar ingenting och olivgrenar.
Men det är sånt jag funderar på. På söndagskvällar. Ensam på en söndagskväll. Jag känner mig mycket ensam just nu. I detta ögonblicket. I denna sekunden. Dessutom åt jag upp allt godis. Nu känner jag inte alls för att titta i min mage länge.

Den här helgen har fått mig att tänka. Och det jag funderar på mest av allt är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.

Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.

Fredagar är nog den värsta dagen. Det är dagen då alla andra har något att göra. Dagen då jag inte har något att göra. Jag borde plugga. Men alla andra är ute och snubblar bland de planterade träden i allén. Min nagel har gått av och jag är nervös över att behöva duscha utan sällskap. Inte för att jag brukar ha sällskap i duschen. Det är mer bara tanken att jag är ensam hemma och måste duscha. Det är skräckfilm. I mitt huvud. Allt man hör är vattnet som träffar duschdraperiet, som porlar ner i avloppet och som innesluter hela kroppen i ett hav av vatten. Det man inte hör i det sammanhanget är när någon bryter upp ytterdörren. När någon slår in balkongfönstret. När någon, ja ni fattar. När någon tar alla ens kläder och häller ketchup över mitt nya vita duschdraperi. Skit, nu kommer jag aldrig våga duscha mer. Kan inte ens fokusera på att plugga. Får nog bli till att sova tidigt och sen gå upp tidigt och plugga lite. Översiktspluggande innan tentan. Inte vad man borde göra. Men om man inte kommit igång att plugga förrän dagen innan tentan får man väl ta precis all tid man får. Sammanfattade en hel bok idag. Insåg när jag kom till slutet att mina anteckningar såg ut precis som sammanfattningen på boken. Mycket intressant. Borde verkligen vara det som är det viktiga då. Kanske finns hopp. Det försvinner nog när jag får se tentan i morgon. Klockan nio. Noll noll. Vet vart jag ska. Har inte bestämt mig hur lång tid det tar att gå dit. Borde ta tjugo minuter för fötterna. Tre för spårvagnen. Men den går nog aldrig så tidigt ändå. Det får bli fötter.

Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.

Trodde inte att det skulle vara så här. Jag kan inte äta glass. Det gör mig tårögd. Eller så är det den här dumma tentan. Jag har tappat stinget. Men mest kan jag bara inte äta glass. Kanske det är så det blev. Glass måste strykas från listan av ätbara saker. Eller så får jag leva med tårar i glassen.

Det måste bo en kille här! Måste. MÅSTE. Måste måste måste. Det bor INGEN tjej här!
Bevis ett: Blommorna har ingen vas, de står i ett litermått.
Bevis två: Det finns INGA gardiner.
Bevis tre: Sakerna ligger fortfarande i flyttkartongerna och resväskorna.
Bevis fyra: Det finns INGEN mat i skåpen.
Bevis fem: På påslakanet finns en bild på svenska fotbollslandslaget.
Bevis sex: Ugnen är oanvändbar.
Bevis sju: Det finns inga riktiga lampor. Bara iskruvade glödlampor.
Jag bor helt enkelt inte här. Eller så är jag kille. Har inte riktigt lyckats bena ut vad som är hönan och vad som är ägget. Eller om ägget är en tupp. Eller om jag är en tupp. Det är svårt ibland.
Eller så är jag bara slarvig.

Jag är inte en så jätteorganiserad människa. Jag hade faktiskt allting under kontroll. Uppgifterna var inlämnade i tid och jag hade gott om tid att göra den sista uppgiften. Igår tyckte jag att jag hade koll på den med. Och slappnade av.
Nu börjar inlämningstiden att närma sig. Jag har satt min egen deadline till klockan 13.00 i morgon. Två timmar innan den riktiga deadlinen. Jag har planerat att skriva hela dagen idag och gå till skolan tidigt i morgon och fila det sista där. Tänk, det är nog första gången någonsin jag tänkt att jag skulle gå till skolan och använda mig av deras datorer. Men nu är det bara det att här har ingenting blivit skrivet. Jag slappnade av alldeles för tidigt. Och har ingenting skrivet. Jag kommer få sitta uppe hela natten. Jag förstår mig inte på kreativitet.
Det är helt annorlunda från att sitta och plugga sin bok som man ska kunna på tentadagen. Nu fick jag massa damm i mitt öga.
Det är svårt att vara producerande. Det är svårt att bara vara. Varför ska man så mycket?

Okej, det här är ett varningens blogginlägg. Inte för att varna er utan för att varna mig. På ett dygn har jag ätit en liten kokos/päron milkshake, en halv påse Polly, ganska många chips, några glas vatten och nu ett knäckebröd med smör och ost och ett glas juice. Egentligen säger det allt. Framför allt eftersom det inte är en ovanlighet. Men allting funkar inte precis som det ska jämt. Allting är lite stressigt och jag har saker jag måste göra. Det är så lätt att jag glömmer då. Dessutom är det ensamt. Dessutom är jag tjock. Dessutom får man inte säga så. Men det här är min blogg. Jag säger det inte ens, jag skriver det bara. Sen kan man ju fundera över logiken i att äta typ godis hela tiden om man tycker att man är tjock. Det handlar nog mera om att man inte tänker eller att man tänker massor och behöver massa socker till hjärnan och att man glömmer äta så man är i desperat behov av socker för att komma vidare i tankarna och då äter man godis. Då glömmer man av att man var hungrig och sen går det runt runt runt runt. Jag borde skapa lite struktur i mitt liv. Lite, typ som att det finns en tid på morgonen då man äter något, skulle kunna kalla det frukost, sen en gång mitt på dagen då man äter något annat, skulle kunna kalla det lunch, sen minst en gång senare mot kvällen, skulle kunna kalla det middag eller kvällsmat. Sen kan man äta frukt också. Men det där verkar alldeles för kontroversiellt för att det skulle funka. Det är knappt jag tror på det när jag hör det. Nu måste jag återgå till mitt pluggande.

Pluggandet går skit. Äter chips och funderar på att träna. Nej, det är inte det jag funderar på. Huvudet är fullt av andra saker. Få saker. Men stora. Artikeln måste skrivas. Någon gång. Snart. Nu. Det är svårt att hitta musik. Det slutar alltid med att man lyssnar på Basshunter. Fråga mig inte varför. Skyller på kusinen som låtsas sitta i mitt kök och plugga när hon egentligen bara funderar på andra saker. Funderandet måste sluta. Då lyssnar jag på Bright Eyes. Då finns inga tankar mer. Bara känslor. Små små känslor. Stora. Muskler.

Om en timma ska jag iväg och intervjua fem gymnasieelever. Fem stycken. Vet inte hur jag tänkte. Eller jag tänkte inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra med min intervju. Inte vad jag ska göra med min artikel. Men om jag lyckas fixa en intervju har jag gjort en del av det som vi var tvungna. Då har jag inte misslyckats ännu. Jag lär mig att saker inte behöver bli perfekta. Vi går faktiskt i skolan för att lära oss. Det är bra. Jag ser varje grej som ett sätt att lära mig. Inte ett sätt att visa vad jag kan. Jag blir gladare över sakerna jag misslyckas med eller har problem med, det är verkligen dom som gör att jag inser vad jag håller på med. Det är de sakerna som jag lär mig av. Jag lär mig våga saker. Saker som i mitt förra liv inte var möjligt. Nu måste jag bara lära mig hantera verktygen jag får. Och hålla huvudet kallt. Inte fullt av parfym. Inte svävande i det blå. Inte svävande i det rosa heller. Fokus. Något jag saknar. Ju mer fokus jag borde ha, desto mindre fokus får jag. Fyrtio minuter kvar. Jag borde klä på mig. Äta frukost. Fundera ut något bra att fråga. Mitt huvud är tomt. Laddade inte ens rätt batterier till min Zoom igår. Hade nämligen inte orken att öppna den och titta vad för batterier den hade. Litade på min instinkt. Den var fel. Som oftast.

Hon planterade två pilar som växte tillsammans i all evighet och sen försvann hon.
Det är inte så svårt att inse vad som hände sen. Hon sprang barfota genom skogen med tårar i ögonen och såg inte trädets rötter som hon föll över. Med brutna ben kommer man inte långt i skogen och i urskogens djup hör ingen när man skriker på hjälp. Hon gick en långsam död till mötes. Tuggandes daggmask och jord som hon grävde ur marken för att försöka överleva.
Det finns inte lyckliga slut.

Håkans sånger säger allt. Inte för att jag förstår dom. Inte för att jag någonsin levt som han. Som alla andra. Varenda en. Jag funderar på om jag har någon inneboende ungdom som inte fått chansen. Det känns nästan så ibland. Det känns så nu. Nu när jag sitter och planerar dumma saker jag vet att jag inte borde göra. Nu när jag sitter vemodig på sängkanten och torkar bort sminket med min tröjärm. Nu när vemodet dunkar i takt med grannens musik och gör min tomma lägenhet outhärdlig. Jag har inte varit borta länge, men det känns som en livstid. Ingenting är lika bra på svenska. Ingenting är lika bra i verkligheten. Ingenting. För gamla tiders skull. Och dina läppar. Det känns som jag gråter mascara. Ingenting. För tider som kommer. För tiden som aldrig kommer. Det gör den aldrig.

Det går åt skogen. Eller, det har redan gått in i skogen och virrat runt där och kommit ut på andra sidan skogen. Så illa är det. Det känns lite hopplöst faktiskt. Inte lite, bara hopplöst. Som i kört. K Ö R T. Inte bil. Mer som lastbil. Eller scooter. Scooter är roligt att köra. Men det hör nog inte hit egentligen.
Jag vill gå på handboll och ta hit mina skor. Klarar mig inte på ett par skor. Eller det gör jag ju, har gjort det snart en månad. Men det är fruktansvärt. Nästan lika kört det. Åt skogen, irra bort sig i skogen, komma ut på andra sidan och falla ner för stupet. Tur att man alltid går runt med fallskärm.

Jag går i en klass av rutiga skjortor. Eller ja, ett program av rutiga skjortor. Det finns inget alternativ till rutiga skjortor, antingen har du flera, eller så finns du inte. Jag försöker passa in. Kommer till skolan i blommiga långkalsonger, det närmaste en rutig skjorta jag hade i min resväska. Förvånansvärt nog, inga protester eller konstiga miner. Jag får vara med. Kan förvånansvärt nog säga att skolan inte var så rutig som jag trodde.

"Glöm allting som era svenskalärare någonsin sagt till er. Ni får skriva precis hur som helst. Bara det blir bra. Våga!"
Det finns egentligen inget annat att säga än att jag älskar min skola.

Åh vad jag hatar deadlines! Jag vet att det är mindre än ett dygn kvar till deadline och då låser sig tänket och jag kan inte pressa ner tillräckligt många tangenter för att ens få ett enda litet ord på dokumentet. Jag kan inte lämna in ett tomt dokument!
Skriv! För allt i världen bara skriv!!! Men nej då. Inte ett ord...

Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.

Jag ska köpa en stor siberian husky som jag ska döpa till Starsky. Han ska vara respektingivande och läskigt lugn. Han ska alltid vara vid min sida och alla ska tro att han är en varg.
Ja, nu när jag kommit underfund med att jag inte kan ha en rolig, dregglande och riktigt korkad boxer måste jag ju ha en annan hund. Då blev det en siberian husky.

Och nu till prisutdelningen för 50 meter fritt. Tyvärr har vi slut på medaljer så jag tänkte att ni kanske kunde ta emot ett litet trumsolo för att visa vår uppskatting. Jag är trött. Men hur skulle egentligen en världsmästare känna sig om de fick ett trumsolo på en liten bucklig kastrull istället för en medalj att visa upp?

Det är mycket sport nu. Simning. Friidrott. Tennis. Speedway. Cykling. Inte för att jag vill kalla speedway för en sport, eller ens titta på de där små pojkarna som åker med sina motorcyklar i sidled i en gigantisk sandlåda. Tennis däremot är rätt tufft. Om man ser det i verkligheten. Iklädd tio centimeters klackar och vita jeans. Resten av sporterna funkar bra hemma i soffan. Som bakgrund när man läser sina kursböcker. Kursböcker från kurser som man inte ens börjat ännu. Jag längtar till skolan. Ett nervöst längtande. Usch vad mycket jag kommer ha att göra sen. Bäst jag ser lite till på sport nu.

Jag ska köpa mig ett bord och några udda stolar. Sen ska jag slipa och måla. Klistra fast serier på köksbordet så det blir ett riktigt frukostbord och måla kurbits på stolarna. Sy vackra udda stolsdynor med volanger och helt enkelt vara lite påhittig. Känner att mitt hem ska vara ett hem med stora luftiga ytor, ljusa färger och inslag av kitsch. Utan kitsch kan man inte klara sig.
Att jag sitter här och slösar värdefull tid på att fundera över hur min framtida lägenhet skall inredas är inte en slump. Jag kom in. Jag ska köpa mig en systemkamera och en manick som kan spela in intervjuer. Göra iordning min dator med layoutprogram och lära mig bildbehandling. Skriva texter på löpande band och lära mig saker. För första gången i mitt liv får jag skriva en krönika. Får och får, det är väl en definition, men för första gången skall någon läsa mina texter, jämt och ständigt. Ingenting kommer att få gömmas i byrålådornas mörka och trygga vråer. Allting skall ut i ljuset och diskuteras, kritiseras och förhoppningsvis utvecklas. Fingrarna kittlas av spänning inför de uppgifter som ligger framför mig. Jag har till och med, hör och häpna, sett ett preliminärt schema för första delen av terminen! Det ni, det är andra saker än kurser där schemat kommer insläntrande veckan innan tentan och bara ger en information om vad man redan har gjort. Alla deadlines är satta. Alla föreläsningar planerade. Det är som ett himmelrike. Okej, tro nu inte att jag är helt förblindad, självklart är jag helt öppen för att det kommer ändras och stuvas runt och tas bort och läggas till i schemat. Men de har i alla fall gjort ett försök till att glädja studenterna (och lärarna!) med att försöka strukturera upp vår tillvaro.
Än är det sommar, än är det mycket jag måste fixa innan skolan börjar. Än kan jag fantisera om min lägenhet som skall bli så fin. Hoppas bara jag får den!

Rosa glittrande tånaglar i nätta sandaler och tunna sommarklänningar som virvlar runt brunbrända knän i ljumma eftermiddagsvindar. Sommaren gör mig trött. Gräset gör att min hals svullnar upp och snuvan går inte att stoppa. Och denna värmen! Vad ska man med den till??? Jag gömmer mig längst ner under mitt vintertäcke. Det enda stället som i alla fall håller ute en del av sommarvärmen som letat sig in i husets alla vrår. Om man räknar bort bastun. Den är bra isolerad och iskall. En stund i bastun gör att man orkar en liten stund ute i värmen. Jag målar mina naglar i söta färger och drömmer om vinter. Eller åtminstone ett regn. Vänta bara ska ni se att jag klagar när regnet kommer. Klagar på att man inte kan gå ut och sola för att det är regn. Inte för att jag skulle vilja sola nu. Då hade jag ju bränt mig och dessutom fått solsting. Dumma väder.

Okej, nu kanske det är så att det är bisticket jag har bakom örat som pratar, eller kanske getingsticket jag fått i ryggmärgen, men jag har funderat rätt mycket på en sak; Vad gör jag om jag får ett barn som älskar Karlsson på taket? Alltså den frågeställningen ger mig ingen ro. Det hade ju blivit helt omöjligt. Det är värre än om barnet gillar jultomten. Ett barn som gillar Karlsson på taket kan jag bara inte ha. Därför är det bättre att jag inte skaffar barn. Så nu behöver ingen fundera över när mina barn kommer. För min rädsla för Karlsson på taket är så stor att jag inte vågar sätta barn till världen. Okej, kanske lite för mycket bistick för att få normala tankar. Föresten smälte min chokladkaka i bilen. Och när jag skulle äta frukost på min första lite nyttiga dag blev det oboj, fil med russin och sockerpuffar och sist men inte nyttigast vitt rostbröd med honung. Man kan ju lika gärna äta en skål glass. Det borde nästan vara nyttigare.

Jag fyller alldeles strax år. Alldeles strax. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Tror jag fyller femtio år. Jag vet att det inte är sant. Och speciellt har jag inte råd att fylla femtio. Jag har inte råd att bjuda alla i släkten på en resa till något varmt och soligt land. Jag har inte ens råd med någonting. Jag överdriver kanske lite. Det är nästan det enda jag kan göra. Överdriva och kanske vara alldeles för tyst och förstöra det som är fint. I vilket fall som helst fyller jag år om tre dagar. Jag tror det är tre dagar. Idag är det den 21a. Den 24 fyller jag år. Jag fyller 24 år den 24e. Det är inte ofta man gör det. Jag är nästan gammal. Nästan femtio år. Helt utan något mål i mitt liv. Varför är jag så otroligt sämst på så mycket? Speciellt på saker jag aldrig provat. Det är inte rättvist. Jag sätter mig nog här och fortsätter vänta. Kanske försöker hitta på något som man kan baka till sin födelsedag. Något borde man ju bjuda på. Undra bara vad. Vill helst bara äta godis. Mängder med godis.

Idag suger. Jag lyckades inte ens ta mig med tåget till Helsingborg. Inte ens en liten kram kan jag få. Dagen suger verkligen. Är så trött. Är så trött. Trött. Det enda som var roligt idag var den lilla bebistranan som stod och sov på ett ben ute på åker. Bredvid honom låg två kaniner och solade sig. Allting är egentligen möjligt. Men det hjälper inte om man inte har någon ork.

Igårkväll tappade jag bort Mats Odell. Jag var helt säker på att jag hade haft honom bredvid mig på kudden men när jag skulle lyfta upp honom var han borta. Det gick inte att hitta honom någonstans. Jag spenderade nog en halvtimma på att leta efter honom innan jag gav upp. Det hela visade sig var en riktigt bra inlärningsmetod. Hade jag inte tappat bort Mats Odell hade jag nog aldrig lärt mig att han är Kommun och Finansmarknadsminister. För det ville min hjärna inte lära sig på hela dagen men nu vet jag. Nu ska jag bara tappa bort Lena Adelsohn Liljeroth så jag lär mig att hon är Kulturminister, och Tobias Billström så jag lär mig att han är Migrationsminister. Resten av ministrarna kan jag som ett flytande vatten. Fråga mig och jag kan svara. Fast Sven Otto Littorin är er väldigt jobbigt namn att komma ihåg, Christina Husmark Pehrsson också. Och vad ska man med en Arbetsmarknadsminister till egentligen? Det är helt omöjligt att komma ihåg det. Nu ska jag lägga Mats Odell och alla de andra ministrarna i en låda så dom inte kommer bort igen. Så ska jag fräscha upp minnet om vilka som fick Nobelpris och vem som åkte ut Allsvenskan.

The Sounds nya cd suger. Mina händer är för kalla. Det är gott med svenska jordgubbar. Små saker kan betyda så mycket. Jag är ser hur min framtid försvinner i det som varit. Jag gråter. Varför kan inte the Sounds vara lika bra som förr?

Idag ska jag leta upp the Sounds nya album på Spotify. Ja, det är allt jag tänker göra idag. Egentligen var listan på allt jag skulle göra idag mycket längre men jag misslyckas bara med allt. Skulle gå upp och byta min pjamas till vanliga kläder. Kom tillbaka till sängen iklädd en helt ny pjamas. Skulle tvätta kläder. Orkade iallafall lyfta upp mina badkläder och handduk som jag hade på badhuset igår och hänga dom på tork. Skulle skriva en inlämning om Platon. Läste en bok om muskler. Skulle lära mig vem som fick nobelpris 2008. Spelade spel på datorn. Skulle städa lite. Tog ner böcker från bokhyllan och la dom i min säng. Ingenting går som det ska. Jag ger upp och försöker lyssna på the Sounds. Önska mig lycka till.

Jag är alldeles ensam. Eller ja, hunden är hemma. Ensam hemma med familjens hund. Fiskarna är hemma med. Och bina. Men bina är inte så pratglada. Gulliga är dom, gulliga och lugna men inte så att jag går ut och sätter mig hos dom när jag känner mig ensam. Fast hellre sitta hos bina än hos skatungarna i trädgården, dom luktar så otroligt illa. Jag som såg fram mot att klickerträna en men nej då, inte att jag ens försöker klappa en skata när dom luktar så illa. Är det ens lagligt att göra skator tama? Nej, vad vet jag. Tror jag ska ta och domesticera skator istället. Det är verkligen en utmaning. Fast det kanske absolut inte är lagligt. I min ensamhet, som jag nu har försökt förbereda mig för i flera dagar har jag ägnat mig åt det gamla hederliga dataspelet Peggle. Ett dataspel som för tankarna till Linköping, till den fina stora trean med den urbota jobbiga trädgården. Trädgården som fick liv först när Johan flyttade in. När jag tänker tillbaka på trädgården känner jag inte några jobbiga känslor längre, jag vet att jag hatade den när jag bodde där. Nu däremot är den ett fint minne. Peggle, spelet som gav mig och Johan ett zenfyllt rum där vi kunde plugga. Eller det kanske bara är en efterkonstruktion. I vilket fall som helst, usch vad jag saknar tiden i lägenheten! Kanske för att jag inte hittat på något bättre att göra sen dess. Eller så kanske tiden i lägenheten faktiskt var jättebra. Jättefin. Jätterolig. Jättemysig. Jättebra. Bara jättebra. Bara väldigt jättebra. Det är inte riktigt samma sak att prata med sina vänner på msn och vara ensam i ett stort hus med en åskrädd hund som luktar fruktansvärt. Man kan lugnt säga att vissa saker var bättre förr. Tänk bara den tiden då man inte kunde köra bil utan att tro att man skulle köra på alla polisbilar man såg. Need for Speed Undercover. Jag är så glad för alla dagar jag fick i dataspelens värld. Allmänbildning kan man kalla det. Men värst vad djup och filosoferande jag blev bara för att jag är ensam. Har nog inte varit ensam på väldigt länge. Det är inte bra att vara ensam. Man tänker för mycket då. Det är mysigt att ha minnen att minnas när man har för mycket tid över. Nu borde jag göra något. Sluta sitta och spela spel och göra inget. Nu ska här skrivas saker som kan lämnas in så man får lite poäng ibland. Poäng kan man ju aldrig ha för många. Det är bara att hoppa iväg. Skriva och skriva. Och inte klickerträna skatungarna. Nej, just det. Inte klickerträna illaluktande skatungar. Hur är det med malen i akvariet då? Går den att klickerträna?

Jag har trettioårskris. En stor jobbig trettioårskris. Ja, jag vet att det är en stund kvar tills jag fyller 30. Men krisen är inte desto mindre. Jag ser mig själv som en outbildad, gubbsjuk, arbetslös och rent hopplös snart trettioåring som fortfarande bor hemma. Det är bara ölen, ölmagen och att hänga i soffan framför sporten i bara kalsongerna som skulle göra det hela fullkomligt sant. Eller vänta, det är redan så. Jag är helt enkelt körd. Jag måste gaska upp mig. Försöka se mig själv ur en annan vinkel. Jag kan ju flytta mig till andra hörnet i soffan och byta kanal på tvn. Mycket bättre.

Jag ska aldrig mer försöka vara normal. Med det menar jag att jag aldrig mer ska försöka köpa och äga en mascara. Jag försökte verkligen, gjorde research och försökte att fundera ut vad för mascara som skulle fungera för mig. Jag är inte precis en sminkperson, men på sistone har jag faktiskt lyckats att skapa mig en liten sminkväska med smink jag faktiskt använder ibland och som jag trivs med. Mascaror är ju en väldigt bra grund att ha med i väskan. Nu är det så att jag då inte är någon sminkkännare, eller ens förstår mig på smink särskilt mycket. Min förra mascara hade jag fått av min moster för så där fyra år sen, innan dess var det nog någon mascara som min mamma köpte till mig på grundskolan och som jag sen köpte en likadan på gymnasiet. En mascara ska inte användas i fyra år. Någon måtta ska det vara. Och nu hade jag alltså fått nog av min gamla, en gång i tiden bra mascara, så jag köpte en ny. Man kan rätt lugnt säga att jag blev en hel del förvånad när jag kom hem med den rätt dyra mascaran som jag fått rekommenderad av både vänner och expediten i affären. Klumparna den gav ögonfransarna var större än ögonfransarna själva och absolut minst sju gånger större än de små klumpar min fyra år gamla mascara gav mig. En helt oanvändbar mascara helt enkelt. Väldigt snopet. Affären säger att det inte alls är något fel på mascaran. Jag känner mig dissad och väldigt förvånad. Jag ger helt enkelt upp. Jag slänger min nya mascara som jag ville skulle få min sminkväska komplett och jag sitter här med min gamla klumpiga flagiga mascara som säkert består av mer kvalster och bakterier än mascara. Jippie. Jag ska aldrig mer försöka vara normal.

Jag kan inte alla språk, det stör mig. Det stör mig så jag nästan får feber. Fast ont i huvudet har jag också. Sitter på balkongen och väntar på ett åskväder. Jag vill ha åska. Jag hoppas att ett åskmoln kan rädda mig från huvudvärken. Men åskan uteblir och jag dunkar mitt huvud i väggen. Varför kan jag inte alla språk? Varför varför varför? Hur svårt kan det vara att böja verb på hindi till exempel? Eller har alla språk ens verb? Ååå jag vet ju ingenting! Och denna ständiga huvudvärk!

"Håller på med lite gammaldags hederlig synd, visst är det synd om mig?"
Usch vad jag har dålig humor, men jag tyckte faktiskt det lät jätteroligt. Dessutom är jag så in i vasken glad. Nej nu kan jag inte sluta skratta.

Det finns folk som lever i ett överflöd av glass. Nu menar jag inte att man äter glass ibland. Utan nu menar jag sånt folk som har precis hela frysen full med glass och inte har plats för något annat. Människor som äter glass flera gånger varje dag och som inte behöver bry sig om att välja just sin älsklingssmak eftersom man måste leva med glasspaketet tills det är uppätet, nej, istället har man hela frysen full med alla olika sorters glass och man väljer precis den smaken man har lust med just när glassuget nalkas. Sen slog det mig att jag faktiskt är en av dom. En av dom som äter glass precis när jag vill. Jag lever i ett överflöd av glass. Och just nu är älsklingssmaken viol.

En hund spydde över hela min bästa ryggsäck. Jag är inte rädd för bin och jag är rätt otroligt snygg. Egentligen var jag helt okej med att en av de åtta hundarna skulle spy på mig. Det hade jag nästan räknat med. Det var inget jag skulle höjt på ögonbrynen för. Men nu valde hunden att spy på min ryggsäck. På mina sista rena kläder och på min dator. Jag har inte riktigt kommit över det. Men jag antar att det är materiella saker och egentligen inte gör något. Kanske borde vara glad över att jag slapp duscha utan bara kunde stoppa in ryggsäcken i tvättmaskinen.

Ååååå nu ska jag snart åka! Jag orkar bara inte! Så här har det gått till; jag har haft resfeber i flera veckor, något som gjort att jag blivit surare och surare och tillslut väldigt arg. Och nu ska jag alldeles strax åka. Jag har inte packat. Jag har inte orkat packa och jag har inte orkat tänka på att jag ska åka. Resfeber är hemskt. Jag vet inte om det är min vanliga resfeber att bli väldigt arg, jag tror inte det. Det är nog bara för att jag har ansvar, för andra än mig själv. Jag måste se till att det blir en bra resa. Det kommer att släppa så fort vi är på väg, eller åtminstone när vi är framme. Då kommer jag lugna ner mig och kunna ha semester på riktigt. Nu däremot är jag bara nervös. Föresten, av vilken anledning vill jag bli journalist? Hur i hela världen ska jag kunna veta det? För att jag skrev shetlandsponny baklänges och spegelvänt redan långt innan jag började skolan? Nej, inte vet jag. Packa var det ja. Fokus. Nej, det är omöjligt. Jag gick upp tidigt och bakade scones och gjorde i ordning i köket. Spelar spel på facebook. Alltså, man måste ju bara slå sitt eget rekord. Hur ska man annars kunna leva med sig själv? Lärde mig vart Rhodos låg någonstans. Det är så långt till Rhodos. Hoppas det är soligt. Om jag inte blir lite aningen solbränd blir jag lite putt. Ååååå jag måste verkligen packa. Jag har köpt en ny bikini. Den var fin faktiskt. Bikinisar är roliga att köpa. Tror jag ska vara vid havet lite i sommar. Sola och bada lite. Om det blir någon sol. Annars kan jag bara gå runt i mina bikinisar ändå. Usch, jag bara svamlar. Orkar verkligen inte ta tag i någonting. Hoppas på det bästa. Hoppas att jag får med min någonting i packningen överhuvudtaget. Jag har i alla fall min bikini, mitt pass och min mobil. Vad mer kan man behöva?

Så här är det; jag röker inte. Jag röker inte. Det är inte en osanning. Det är bara ett konstaterande. Men frågan är - alltså det jag verkligen undrar - vad ska jag göra då? Jag röker inte, jag dricker inte ens kaffe, fast kaffe kanske inte ens har samma effekt som att röka. Men nu är jag stressad och istället för att gå ut i friska luften och röka sitter jag inne och spelar spel på min mobil samtidigt som jag flummar runt på internet och vägrar tänka på att packa. Nej, jag vill inte röka, det var inte så jag menade. Jag bara önskade att jag kunde sluta stressa.

Jag förstår inte vad jag ska göra. Eller jo, det jag ska göra är väldigt lätt och konstruktivt. P A C K A. P A C K A. P A C K A. Hur svårt ska det vara? Usch, jag tror jag glömmer hela grejen och proppar i mig godis istället. Resfeber är helt äckligt jobbigt. Jag vill hellre sitta i ett vardagsrum i en soffa jag helst vill sälja på Blocket och bli attackerad av en undelat. Sola lite och få lite fräknar. Försöka lära mig skånska. Jag hör hemma i Småland.

Igår skulle jag åka hem. Men det blev inget av det. Jag hamnade på en strand med en stor glass i handen. Det kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Fast nu känns stranden långt borta. Glassen är sedan länge slut och mitt bistick har slutat att klia. Jag behöver ett nytt.

Ibland funderar man på hur man klarade sig förr, tänk att ha ett internet som inte alls fungerar. Eller bara fungerar sporadiskt när det har lust. Hur i hela friden klarar man av att leva så? Jag har otroligt ont i min armbåge, det gör nästan så ont att man kan känna hur den håller på att vända sig ut och in. En sak jag undrar väldigt mycket över är om det heter underlat eller undelat? Alltså sånna där fåglar som är väldigt sociala och verkligen vill mig illa. Hur läser man av vad fågeln tänker? Jag blir galen. Jag tittar på fågeln och ser bara att den vill riva mig i stycken. Det kan ju inte stämma? Den måste ju säga något annat. Varför har jag inte lärt mig fågelspråk? Och varför kan inte fågeln bo i burar som andra fåglar? Jag är inte så elak att jag släpper ut fågeln i vårvädret. Men nästan. Om jag bara hade kunnat slippa få skulden för det. Men det slipper jag ju inte eftersom jag är ensam med den. Då vet ju alla att det är jag som öppnat fönstret och tvingat ut fågeln. Om den bara kunde sluta att flyga lågt och dra mig i håret! Eller kanske att någon kunde komma hem och ta hand om sin lilla envisa dummerfågel. Jag har faktiskt inte gjort den något. Ändå hatar den mig. Nu gömmer jag mig under en filt och väntar på att fågeln ska sluta terrorisera mig. Rädda mig någon!

Min tumme har blivit avhuggen av en varelse från yttre rymden. Det känns så iallafall. Eller inte avhuggen kanske, mer som om någon har fyllt den med silikon. Den är alldeles slät och man kan inte böja på den, inte ens om man vill. Den ser nästan ut som en helt vanlig tumme om man jämför med andras tummar nu. Min andra tumme ser väldigt barnslig ut. Väldigt undernärd. Fast jag gillar att den har funktionen att man kan böja på den. Det är väldigt tufft. Den tjocka oböjliga tummen som kliar precis hela tiden och som är riktigt riktigt röd och uppsvullen är inte alls lika rolig. Jag längtar tills den tänker uppföra sig naturligt och utsvultet igen. Fast jag får väl se det från den ljusa sidan. Att egenmedicinera sig är ju spännande. Och ett bistick i veckan kanske gör underverk för mina onda leder. Vem vet. Lika bra att börja förbereda sig på nästa stick. Någon som kan komma på en bra plats för ett bistick? Fingrarna var inte alls så enormt bra tycker inte jag.

Igår var en lite krånglig dag. Spotify gjorde mitt liv till mycket krångligare än innan och jag insåg att jag är sårbar. Jag drömde hela natten. Varför ska saker vara så krångliga? Varför kan man inte bara ha det lätt? Vara en sten, eller åtminstone än ö. Slippa ha känslor och bara inte vara sårbar. Varför är Spotify så jobbigt? Orka fundera på vad man ska lyssna på också. Som om man inte har nog med problem för att få ens liv att gå ihop.

Anledningen till varför jag inte borde få laga mat kan man säga att dagens lunch gestaltar rätt bra. Minimajs, ris, soja, citronkoncentrat, herbamare och majonnäs. Alltså, bara för att saker är goda betyder inte det att man ska blanda dom. Sen att jag inte ens gillar ris eller soja det är ju en grej för sig. Egentligen var jag bara ute efter majonnäsen och citronen.

Sådär jag. Nu var det klart. Två tentor helt färdiga och inskickade. Jag är nöjd. Dom blev bra. Tänk att jag faktiskt har läst 15 hp nu. Det känns nästan konstigt. Nu måste jag börja med nästa kurs. Hitta kurslitteratur. Se om jag har råd att köpa den. Hade varit trevligt. Jag har varit väldigt duktig på att inte shoppa i flera månader. Jag borde kunna unna mig lite kurslitteratur. Ja, jag tror jag ska unna mig det. Det blir en fin present för att jag klarat första halvan av terminen.

Nu sitter jag här sista dagen på tentan och börjar inse att jag faktiskt har lite koll. Att tentan ändå är lite helt okej. Att jag kanske kan lyckas skrapa ihop några poäng. Inte för att jag egentligen vet vad hon är ute efter eller vad som egentligen ger poäng. Men jag är lite nöjd i alla fall. Önskar att jag skulle haft en dag till på mig. Då hade jag verkligen lyckats fixa en bra tenta. Men ja, jag får väl göra så gott jag bara kan med den lilla tiden jag har. Ska bara orka fokusera några timmar någongång. Och dumma sommartid som ger mig en timma mindre än jag räknade med...

Nu är jag en aning trött på hemtentor. Riktigt supertrött. En är inlämnad, en kvar. Denna är hemsk. Sju sidor text borde minst skrivas på hm, ja nu är det ju mindre än två dygn kvar. En halv sida är skriven. Jag är nöjd med det jag skrivit, so far. Men hur ska jag få fram resten av texten? Var i mitt huvud gömmer sig all den kunskap jag behöver? Och framför allt, var är alla orden som fyller ut en text? Någon som kan några riktigt långa ord som man kan använda jätteofta? Jätte, kanske är ett bra ord, det kan man lägga till överallt. Jättestor, jätteliten (???), jättesöt, jättegullig, jättestat, jättetotalitär, jättedemokrati, jätteutländsk, jättefungerande, jätteliberal, jätteproportionellt jätteval. Nej, kanske inte att det är en riktigt bra idé. Men om det inte finns en bättre kommer jag absolut jättegöra det. Eller finns det ett längre ord som funkar bättre?

Nu är jag allt en aning bitter. Jag brukar inte skriva om vad jag läst i tidningen eller vad som står på internet, men nu är jag riktigt bitter. Och för första gången någonsin ska jag säga någonting om kungafamiljen. Carl Philip visar upp besticken han formgett, inget fel i det, fint att han gör något. Fint att han använder sin utbildning. Men det är här bitterheten kommer in, när man läser texten får man veta att han läst grafisk design och reklam inte bara i Sverige utan också i USA. Inget fel i det heller, det är bra att plugga. Så, egentligen är det inte förrän nu bitterheten kommer in, när man läser att han nu tänker plugga till lantmästare i Alnarp. Hallå? Är det okej för vissa att bara plugga hela livet? Medan vi andra måste växa upp och skaffa oss ett jobb. Är det bara vissa som samhället gör ledsna med att förklara att man inte kan gå i skolan hela livet? Att det bara är en dröm, en fantasi, som inte kan bli verklighet, för i verkligheten går man inte i skolan hela livet. I verkligheten måste man utbilda sig till något och sen skaffa sig ett jobb. Kanske att det är sant, prinsar och prinsessor i sagor kan plugga hela livet om det är det dom önskar. Vi vanligt folk får nöja oss med några år och massa studieskulder. Jag önskar att jag var en prinsessa. Jag skulle ge alla mina tiaror och fluffiga rosa klänningar för att få utbilda mig till allt jag vill.

Det här är ju helt otroligt! Jag är glad! Riktigt superglad! Orden bara flyger ur mig och sammanhangen bara blir synliga. Att skriva tenta är otroligt roligt. Jag vill bli ideolog. Eller kanske filosof, historiker? Jag vill alltid skriva jämförelser där allting är rätt och ingenting är fel, så länge man har ett argument. När det väl klickar så är det ju som positiv förstärkning. Jag tillför ett klick i huvudet och sannolikheten att jag kommer fortsätta att skriva på tentan ökar. Haha. Usch, jag är miljöskadad. Vad händer om man kommer in en positiv förstärknings spiral? Sannolikheten för att jag skulle skiva mer på tentan ökar och ökar för varje klick. Det kanske skulle betyda att jag faktiskt blev färdig med den. Inte lite illa det inte. Och inte nog med att det inte är illa, det här är första gången som jag faktiskt inte slutar skriva för att jag kommit upp i minsta godkända ord mängd, jag är uppe i över 600 ord fast jag bara behöver skriva 500. Har till 1500 på mig innan jag skrivit för mycket. Tänk vad mycket mer kunskap man kan få ner på 900 ord! Och ännu mer förvånande, tänk att jag sitter inne med så mycket kunskap! Det har jag aldrig trott om mig själv. Så ja, jag ska hoppa runt lite. Försöka smälta min duktighet och skriva lite till.

I natt var inte en perfekt tenta natt. Det var en natt full av hemska drömmar. Okej, det ska en tenta natt vara, men den ska vara full av hemska drömmar om tentan. Inte andra hemska drömmar. Nu borde jag verkligen börja skriva. Tiden är knapp. Fokusering är ett måste. Det är mycket roligare att sitta vid köksbordet och prata om hundar och diskutera hur det sociala skyddsnätet fungerar olika i olika länder.

Jag vill spy.

VAAARFÖÖÖR!?!?! Jag borde ju bara börja nu. Jag har allting framför mig, alla viktiga dokument öppnade på datorn och alla böcker redo. Frågorna är inte krångliga. Jag ska bara strukturera upp svaren och skriva ner dom. Skriva ner dom. Börja nu. Klara färdiga ... ska bara gå och hämta lite fika...

Just det, jag har fått tillbaka min dator! Den är alldeles hel, och allting finns kvar på den. Det trodde jag ju nästan aldrig skulle hända. Jag trodde att jag skulle få leva datorlös i resten av mitt liv och att hela mitt förra halvår skulle gå förlorat. Men allt är kvar. Och ja, det var inte blogga jag skulle göra. Jag skulle plugga. Men jag sitter här och myser för att jag fick bra feedback på min förra inlämningsuppgift. Kanske jag slipper göra tentan om jag har bra feedback på inlämningarna? Eller inte... suck

Jag har helt glömt av hur man gör. Det där med tenta panik. Att ha en deadline. Idag, på tentans tredje dag gick jag iallafall upp. Igår läste jag frågorna på tentan och insåg att jag än en gång saknade två böcker. Så då gav jag upp men kände mig nöjd över att ha kollat igenom tentan. I dag vaknade jag med panik och insåg att tentan är lätt. Riktigt lätt. Bara man har böckerna... Så nu har jag ätit frukost, nästan klätt på mig och gjort massa andra saker, oviktiga saker, som skriva i min timrapport till jobbet, mata fiskarna, gå ut en kort promenad med hunden, ta in tidningen, lyssna på musik, tänka tanken att jag skulle städa. Sen insåg jag ju att jag var tvungen att göra något åt det. Jag har bara två dagar på mig. Böckerna måste på något sätt infinna sig i min hand. Jag måste åt böckerna. Efter lite efterforskning inser jag att dom finns i Borås. Jag måste helt enkelt ta mig till Borås och kräva att jag får dom i min hand. Sen ska jag sitta uppe hela natten och skriva. För jag kan det. Jag vet hur man gör. Och jag har ju till på torsdag klockan 23:59 på mig. Jag ska lyckas. Nu måste jag bara börja med att ta mig till Borås. Tur att man kan läsa på bussen. Just det, måste kolla när det går bussar. Aldrig gör man något ordentligt. Nu är det nog bara för mig att kila iväg och göra något! Så jag kan säga att min första tenta är fixad iallafall. På torsdag.

Dagens roligaste:
"Skriv i fårboken; Tacka 3055 är Enspent, höger bak"

Det ligger ett lamm och bajsar i mitt knä. En liten lurvig hundvalp har fastnat i en maska på mina strumpebyxor och drar i väg dom långt bort. Jag träffade en bagge som jag lärde gå i grimma i somras. Han blev glad över att se mig och kände igen min röst. Lite coolt är det ju faktiskt. Jag har lärt mig skillnaden på positiv och negativ, och negativt är inte alls så negativt som det låter. Inte i inlärningsvärlden i alla fall. För där betyder det bara minus något. Och om man minusar bort tjat till exempel, då är det ju rätt positivt, men det kallas negativt för att det är ett minus. Kanske inte alls låter särskilt klart eller smart, men man lär ju sig, och det är ju viktigt att det inte känns bra för en själv om man ska lära någon annan något. Ingenting är förståligt, men det är helt klart helt förståligt och inte alls svårt! Lammet sprang just in bakom soffan för att hälsa på en liten bortsprungen valp. Undra om jag borde duscha. Eller ja, det är ju bara fredagkväll. Man kan ju gå ut i hagen och leka med fåren. Jag är helt nöjd.

Det går inte att skriva med solen i ögonen. Jag hittar för tjugonde gången idag på något nytt att klaga på. Ingenting får jag gjort. Eller jo, jag har gjort en del, t ex skrivit färdigt min text om marxismen. Kom på att jag inte förstått någonting och att det är något som är alldeles alldeles jättefel med texten, men ingenstans hittar jag lösningen, varken i mina böcker eller på internet. Läste en bok på 600 sidor nu på morgonen, det tog sådär två timmar kanske. Alltså, nu var det ju inte som om jag läste precis hela boken ordagrant, men jag fick en mycket bra överblick och kan nu lätt leta på stycken i boken som jag behöver. Jag använder ordet nu alldeles för mycket. Det blåser utomhus. Väldigt irriterande. Men mest irriterande är solen. Den är ju precis överallt och lyser gör den också. Jag måste hitta skugga för att få någonting gjort idag. Jag blir glad om jag får ihop en sida text på min text om Iran idag, kanske en och en halv, då är jag nöjd. Men det betyder ju att jag måste börja skriva också. Ska gå ut och mjölka en tacka istället. Det är bara att trycka 500 gånger så är hon färdig mjölkad, eller ja, då har man i alla fall kramp i fingrarna så då är man färdig. Hoppas egentligen att lammet bara kan äta istället.
Jag har föresten lyckats sätta igång en karusell för mina leder. Kanske att jag kan få veta varför dom gör outhärdligt ont och kanske att det finns någonting man kan göra åt det. Jag tänker i alla fall låtsas att det finns något man kan göra åt det, för tänk vad coolt att inte ha ont.
Nu har solen gått i moln. Kanske borde ägna den lilla tiden som jag kan till att skriva på min inlämningsuppgift och kanske bli färdig någon gång. Fast nu kom solen fram igen...

Idag, precis som igår satte jag alarmet på halv åtta. Halv åtta är inte en otroligt tidig tid, speciellt inte om jag nu gått upp vid åtta hela veckan. Men nu är det helg, inte för att denna dagen skiljer sig åt någon av de andra dagarna den här veckan, men bara vetskapen om att det är helg har gjort det helt omöjligt för mig att gå upp på morgonen. Igår pluggade jag nog 45 långa minuter. Det betyder att jag tänker tvinga mig att plugga minst åtta timmar idag. Vilket jag hade kunnat beta av två tre timmar på, men nu gick jag ju inte upp när väckarklockan ringde, jag gick inte ens upp när jag vaknade klarvaken en timma innan klockan ringde. Jag låg bara kvar i sängen och blundade stenhårt för att inte låta solens varma och extremt irriterande ljusa strålar väcka mig ens lite. Jag borde ju vara glad för det fina vädret men jag låtsas inte om det. Ignorerar det fina vädret och allting jag borde göra. Jag tror jag har sju eller åtta sidor att skriva och snart är det deadline. Varför kan jag inte bara skriva? Eller åtminstone samla lite information så att skrivandet blir lite lättare? Läsa boken jag ska skriva om tillexempel. Det kan ju vara en fördel att ha gjort det. Även om det inte alltid är nödvändigt. Jag ska nog försöka äta lite frukost. Sorgligt nog tycker min kropp och min hjärna att den gjort tillräckligt idag, den har ju lyckats gå upp. Usch, om man slapp motivera sig själv hela tiden. Det hade varit så mycket enklare. Nej, nu är det bara att hoppa iväg. Eller sitta kvar, man kan ju alltid kolla in internet.

Nu har jag lyckats misslyckas igen. Även om jag har en kalender och jag tror mig ha koll på tiden, så lyckas jag ändå att inte veta vilken dag det är eller vad jag håller på med. Hur kan det komma sig att jag inte kan veta vilken dag det är? Jag försöker ju verkligen. Planerar och planerar, och ändå missar jag en hel dag. Eller vänta nu, min mobil! Den kanske är inställd på fel datum? Kan det vara så enkelt? Att jag missat en hel dag för att datumet i den nya mobilen är felinställt? Då kommer jag att dööööda någon, eller något kanske. Det här är fruktansvärt. Jag försöker göra rätt och allting blir fel. Vad är det för mening med någonting längre?
Dessutom kan jag inte sluta skratta, för jag är sjuk, igen. Kan nog räkna antalet friska dagar sen julafton på ena handen. Det är flera månader sedan det var julafton, närmare bestämt snart tre långa månader. Idag ska jag iallafall försöka trotsa min sjukdom och ta mig till biblioteket. Måste försöka låna om mina böcker som jag trodde skulle lämnas tillbaka idag men som skulle lämnas tillbaka i går. Jag orkar inte med att misslyckas mera. Snälla låt mig lyckas med något. Är det verkligen möjligt att misslyckas med allting? Jag vill ha ett rosa kök. Det är konstigt. Jag mår nog inte riktigt bra.

Jag har ju verkligen blivit dålig på att skriva något alls. Jag som egentligen borde skriva som en galning nu. Jag borde göra så mycket. Jag borde plugga lite mera, jag borde söka lite mera jobb, jag borde vara ute mera, jag borde vara mindre sjuk, jag borde vara lite gladare, jag borde använda min tid bättre, jag borde lära mig planera, jag borde äta, jag borde hitta mig själv, jag borde flytta, jag borde duscha, jag borde skaffa mig en dator som allting fungerar på, jag borde diska, jag borde sluta älta saker, jag borde träna mera, jag borde göra saker helt enkelt. En sak som jag dock har börjat tycka är lite rolig är humanistiska ämnen, där finns ju inget rätt och fel. Att svara att något är både rätt och fel ger rätt på frågan. Jag gillar det. Jag vill göra det ordentligt, men ja, tid verkar jag ha slarvat bort. Lite kanske jag har kvar. Nu måste jag bara försöka använda den. Stänga bort allt annat. Och använda min tid. Bara en liten detalj jag vill be om; snälla snälla snälla låt mig inte bli sjuk igen!

Idag är ju rolig. Jag har faktiskt lyckats plugga lite. Även om jag egentligen borde plugga mycket mera så har jag ändå börjat plugga på riktigt. Sen har jag städat lite också och byggt ett pepparkakshus. En helt vanlig februari dag.

Jag känner mig inte så lycklig längre. Jag lyckades nog bara intala mig att jag var lycklig för några ögonblick. Nu känner jag mig bara tom. Eller ja, jag är lycklig, det är jag. Det är bara det att allting känns lite meningslöst. Eller inte allting. Jag bara överdriver. Men allting är inte riktigt på plats ännu. Det är svårt att göra framsteg när man inte riktigt vet vad som är ett steg. Man kan ju egentligen inte göra saker värre heller. Fast det hade varit trevligt att lyckas ibland. Idag har jag lyckats göra te. Det är allt jag lyckats med på hela dagen. En liten promenad med hunden i pjamas. Alltså, hunden hade inte pjamas, jag hade pjamas men orka skriva en mening som är grammatiskt rätt. Hur ska jag kunna bli journalist? Idag skrev jag en text. Jag blev så lycklig över att orden flödade ur mig. Det var en alldeles riktig text, en text som visade på att allting är som det borde, annars hade den inte kunnat existera. En text som visade på att ja, saker som bara är rätt. Det gjorde mig glad, rädd men glad. Och jag är tacksam över att skrivandet flög över mig. Tacksam för då vet jag att jag gör rätt. Jag behöver inte fundera mera. Nu kan jag bara vara.

Idag är jag en smula lycklig. En smula. Det är inte för att jag misslyckas med mitt pluggande, eller för att jag inte lyckas bli frisk eller för att jag inte får någonting gjort alls. Det är bara en smula lycka. Några varma pain au chocolate och en lyckligt pirrande känsla i magen. Jag har nästan orkat göra lite saker idag. Fixat lite saker liksom. Även om mina fingrar, knän och tår bestämt sig för att ge upp så har inte jag gjort det. Jag kanske till och med lyckas påbörja en inlämningsuppgift och kanske städa lite idag. En liten extra energi, kanske man kan kalla det en påbörjad tillfriskning från den eviga sjukdomen? Det hade varit helt okej att bli frisk nu, jag har bara haft fyra riktigt friska dagar sedan jul. Det är helt otroligt orättvist. Jag borde få bli frisk nu. Och medan jag väntar tänker jag vara lite smått lycklig.

Men, det här är ju helt omöjligt. Här sitter jag med massor med energi och massa tankar på många olika saker jag skulle kunna göra. På bara några timmar har jag lyckats köra varenda av dessa tankar i botten. Föreläsningarna jag ville lyssna på vägrar fungera på alla datorer jag hittar, för att skriva uppgiften jag tänkte göra behöver jag läsa en bok jag inte har, för att städa behöver jag, hm... okej, det kanske jag inte kan skylla på någon, men det är något som gör det svårt att eller helt omöjligt att lyckas städa, min lön har försvunnit ut i tomheten och vägrar infinna sig på mitt konto, mitt öra gör jätteont och hunden har försvunnit, jag har inte pratat med folk jag borde prata med och jag har fortfarande inte skaffat mig ett jobb, jag har en finne och jag har inte tränat sen jag blev sjuk, jag känner att jag inte kan göra någonting rätt, inte någonting rätt någonstans. Förutom kanske något, jag hoppas jag gör något rätt. För jag är lite glad ändå.

Vårats frukostbord är egentligen rätt stort. Jag hade glömt det. Men säg att vi är åtta stycken i familjen. Föräldrarna och sex barn. Om alla sex barnen har sina respektive här blir vi ju minst fjorton stycken vid frukostbordet. Sen tillkommer alla små vänner och andra knytt som springer omkring här. Och sen alla små barn också. Men frukostbordet kan fort bli väldigt stort. Det hade jag helt glömt. Men det var mysigt att bli påmind. Mycket mysigt. Även om vissa personer är otroligt jobbiga, i mitt huvud.