Idag känner jag mig frisk. För första gången på otroligt länge. Det är rätt trevligt. Jag har fått pluggat lite. Men efter ett tag så övergick pluggandet till något otroligt mycket roligare. Jag är salig. Riktigt salig. En liten liten bebis. Det är nog det allra vackraste jag sett på länge. Det allra mysigaste jag någonsin sett. Det allra mysigaste att bära runt på. Att mata. Att byta blöja på. Att bära bära bära. Att se ett litet leende som nästan är större än den lilla bebisen. Att busa och försöka ligga steget före, försöka att få tag i alla små saker som kan ligga på golvet och som kan bli bebisens nästa mål att stoppa i munnen. Mjuka små fötter och lukta gott. Jag är helt salig. Det spelar ingen roll om bebisen skulle få för sig att skrika hela dagarna. Jag hade ändå varit salig. Bebisar är helt otroligt fina. Jag ville inte ens lämna tillbaka den.

Jag gör mest ingenting. Min dator gick sönder för några dagar sen. Bara så där. Mitt framför ögonen på mig. Det gjorde mig ledsen. Inget mellanting liksom, inget hostande, ingen förvarning. Den bara gick från helt underbar till stendöd. Över en natt. Jag hade till och med sagt god natt till den, precis som vanligt kvällen innan. Men på morgonen låg den där, alldeles död. Jag förstår inte varför. Det inträffade har lämnat mig paralyserad i flera dagar. Inget pluggande, inget städande, inget jobbletande, ingenting har blivit gjort. Allting kändes så meningslöst. Datorn är fortfarande död. Och nu är den försvunnen också. Min mamma tog med sig den till Göteborg. Kanske att en liten resa kan göra den glad. Vem vet. Så länge måste jag försöka bygga upp ett liv utan min dator. Datorn som varit min närmsta vän de senaste halvåret. Det går ganska dåligt kan jag erkänna med en gång. Men jag borde lyckas. Att jag sitter ensam hemma mest hela dagarna gör det inte precis enklare. Men igår såg jag ett hopp om en framtid. Igår var jag på min allra första handbollsmatch, alldeles live. Att sitta på läktaren bara några meter från de kämpande spelarna. Att höra ljudet från klistret då handbollspelarna fångar bollen i händerna. Att, ja, att det fanns läskiga lejon som sprang runt kanske inte var så roligt. Men man vänjer sig vid det också. Handboll är verkligen skojigt. Och om man har en sååå bra målvakt är livet otroligt glatt. Hehe, Skövde fick spö!
Och ja, min framtid innehåller nog ännu fler handbollsmatcher. 16 februari. Sävehof - Redbergslid. Jag har något att se fram mot. Jag är glad.

Jag borde plugga. Åtminstone titta på mina två föreläsningar som försvinner från jordens yta om exakt fjorton timmar och 40 minuter. Det är bara två timmar. Så än så länge har jag ju tid på mig. Men bättre ju förr jag gör det. Helst skulle jag gjort det redan i måndags. Men nej då. Varför göra det förr när man kan göra det senare`?