Han drar mig i håret. Nästan med lite desperation. En stulen kyss som snabbt försvinner bland blinkade lampor. Och jag smetar ut mitt smink över slagen på hans sammetslena kavaj. En stulen kyss. Vackra ögon utan färg. I nätter fulla av ljud. I lycka är allting tillåtet.

Nu är jag hemma. Hem hemma. Hela kylskåpet är fullt med mat. Ändå får jag ingenting i mig. Jag försöker. Letar runt. Provar. Försöker hitta på. Inspireras. Men ingenting. Inte någonting. Ingenting får jag tugga. Jag får ingenting i min mage. Ingenting. Jag vet att mat är bra. Jag vet det. Innerst inne vet min mage det också. Men just nu. Har inte ens tid att tänka. Och utan mat blir det inget tänkt. Kanske det går båda vägarna. Att jag inte tänker för att jag inte äter och att jag inte äter för att jag inte tänker. Kan ingen mata mig?

Skrev ett inlägg. Det kan inte publiceras. Men jag kom fram till följande:
"Det är precis som att rispa ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg."

Det var inte cyniskt från början. Från början var det rosa moln och sockersött. Naivt och kärleksfullt. Men ingenting är oskuldsfullt för alltid. Någon gång faller man hårt. Någon gång slår kärleken till. Och då slår den. Den lämnar små rara tonårshjärtan blödande. Skrikande. Och på något sätt måste man plåstra om sig själv. Jag asfalterade mitt hjärta. Asfalterade och hoppades på det bästa. Men inte ens asfalt håller i all evighet. Det faller sakta sönder och i sprickorna ser man tonårshjärtat banka frenetiskt. Snabbare och snabbare. Det blöder. Det slutar aldrig. Aldrig aldrig. Jag kan låtsas att det slutar. Jag kan ignorera det. Jag kan bygga ett nytt. Men det blir aldrig lika fint som det man hade från början. Det första. Det som kräver min uppmärksamhet. Som jag ignorerar. Förgäves. Ibland kan jag inte låta bli. Det är som att klia på ett myggbett fast man vet att det kommer klia ännu mer. Det är som att rispa på ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg. Det kan aldrig bli bra.

Jag vaknade lycklig. Hade drömt om snö. Mängder med snö. Om två tjocka datorskärmar och ett sönderklippt VISA-kort. Men mest om snö. Att det snöade så mycket att jag var tvungen att sätta mig i en bil för att kunna prata i telefon. Sen körde bilen iväg och när jag kunde hoppa ut vid ett rödljus var jag tvungen att gå upp för hela den hala snöiga backen igen. Det var underbart. Solen glittrade i snön och allting var rätt jobbigt. Men ändå. Det var härligt att se snö. Härligt att komma bort från höstrusket. Den fruktansvärda blåsten som blåser bort hela Göteborg. Vad ska den vara bra för? Jag längtar till tjocka täcken av snö och frostbitna kinder. Efter stjärnklara nätter och glittrande snö. Jag är så på fel plats.

Den här helgen har fått mig att tänka. Det jag undrar över mest är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.
Jag hade velat skära upp lite. Vända ut och in på magsäcken. Titta runt lite. För på något sätt måste ju magsäcken se ut. På något sätt. Det ser nog olika ut. När man har matat den med bra saker. Eller om man är elak mot den och dricker mycket mjölk. Eller om man dricker rött vin som smakar ingenting och olivgrenar.
Men det är sånt jag funderar på. På söndagskvällar. Ensam på en söndagskväll. Jag känner mig mycket ensam just nu. I detta ögonblicket. I denna sekunden. Dessutom åt jag upp allt godis. Nu känner jag inte alls för att titta i min mage länge.

Den här helgen har fått mig att tänka. Och det jag funderar på mest av allt är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.