Idag är ju rolig. Jag har faktiskt lyckats plugga lite. Även om jag egentligen borde plugga mycket mera så har jag ändå börjat plugga på riktigt. Sen har jag städat lite också och byggt ett pepparkakshus. En helt vanlig februari dag.

Jag känner mig inte så lycklig längre. Jag lyckades nog bara intala mig att jag var lycklig för några ögonblick. Nu känner jag mig bara tom. Eller ja, jag är lycklig, det är jag. Det är bara det att allting känns lite meningslöst. Eller inte allting. Jag bara överdriver. Men allting är inte riktigt på plats ännu. Det är svårt att göra framsteg när man inte riktigt vet vad som är ett steg. Man kan ju egentligen inte göra saker värre heller. Fast det hade varit trevligt att lyckas ibland. Idag har jag lyckats göra te. Det är allt jag lyckats med på hela dagen. En liten promenad med hunden i pjamas. Alltså, hunden hade inte pjamas, jag hade pjamas men orka skriva en mening som är grammatiskt rätt. Hur ska jag kunna bli journalist? Idag skrev jag en text. Jag blev så lycklig över att orden flödade ur mig. Det var en alldeles riktig text, en text som visade på att allting är som det borde, annars hade den inte kunnat existera. En text som visade på att ja, saker som bara är rätt. Det gjorde mig glad, rädd men glad. Och jag är tacksam över att skrivandet flög över mig. Tacksam för då vet jag att jag gör rätt. Jag behöver inte fundera mera. Nu kan jag bara vara.

Idag är jag en smula lycklig. En smula. Det är inte för att jag misslyckas med mitt pluggande, eller för att jag inte lyckas bli frisk eller för att jag inte får någonting gjort alls. Det är bara en smula lycka. Några varma pain au chocolate och en lyckligt pirrande känsla i magen. Jag har nästan orkat göra lite saker idag. Fixat lite saker liksom. Även om mina fingrar, knän och tår bestämt sig för att ge upp så har inte jag gjort det. Jag kanske till och med lyckas påbörja en inlämningsuppgift och kanske städa lite idag. En liten extra energi, kanske man kan kalla det en påbörjad tillfriskning från den eviga sjukdomen? Det hade varit helt okej att bli frisk nu, jag har bara haft fyra riktigt friska dagar sedan jul. Det är helt otroligt orättvist. Jag borde få bli frisk nu. Och medan jag väntar tänker jag vara lite smått lycklig.

Men, det här är ju helt omöjligt. Här sitter jag med massor med energi och massa tankar på många olika saker jag skulle kunna göra. På bara några timmar har jag lyckats köra varenda av dessa tankar i botten. Föreläsningarna jag ville lyssna på vägrar fungera på alla datorer jag hittar, för att skriva uppgiften jag tänkte göra behöver jag läsa en bok jag inte har, för att städa behöver jag, hm... okej, det kanske jag inte kan skylla på någon, men det är något som gör det svårt att eller helt omöjligt att lyckas städa, min lön har försvunnit ut i tomheten och vägrar infinna sig på mitt konto, mitt öra gör jätteont och hunden har försvunnit, jag har inte pratat med folk jag borde prata med och jag har fortfarande inte skaffat mig ett jobb, jag har en finne och jag har inte tränat sen jag blev sjuk, jag känner att jag inte kan göra någonting rätt, inte någonting rätt någonstans. Förutom kanske något, jag hoppas jag gör något rätt. För jag är lite glad ändå.