Jag är inte en så jätteorganiserad människa. Jag hade faktiskt allting under kontroll. Uppgifterna var inlämnade i tid och jag hade gott om tid att göra den sista uppgiften. Igår tyckte jag att jag hade koll på den med. Och slappnade av.
Nu börjar inlämningstiden att närma sig. Jag har satt min egen deadline till klockan 13.00 i morgon. Två timmar innan den riktiga deadlinen. Jag har planerat att skriva hela dagen idag och gå till skolan tidigt i morgon och fila det sista där. Tänk, det är nog första gången någonsin jag tänkt att jag skulle gå till skolan och använda mig av deras datorer. Men nu är det bara det att här har ingenting blivit skrivet. Jag slappnade av alldeles för tidigt. Och har ingenting skrivet. Jag kommer få sitta uppe hela natten. Jag förstår mig inte på kreativitet.
Det är helt annorlunda från att sitta och plugga sin bok som man ska kunna på tentadagen. Nu fick jag massa damm i mitt öga.
Det är svårt att vara producerande. Det är svårt att bara vara. Varför ska man så mycket?

Okej, det här är ett varningens blogginlägg. Inte för att varna er utan för att varna mig. På ett dygn har jag ätit en liten kokos/päron milkshake, en halv påse Polly, ganska många chips, några glas vatten och nu ett knäckebröd med smör och ost och ett glas juice. Egentligen säger det allt. Framför allt eftersom det inte är en ovanlighet. Men allting funkar inte precis som det ska jämt. Allting är lite stressigt och jag har saker jag måste göra. Det är så lätt att jag glömmer då. Dessutom är det ensamt. Dessutom är jag tjock. Dessutom får man inte säga så. Men det här är min blogg. Jag säger det inte ens, jag skriver det bara. Sen kan man ju fundera över logiken i att äta typ godis hela tiden om man tycker att man är tjock. Det handlar nog mera om att man inte tänker eller att man tänker massor och behöver massa socker till hjärnan och att man glömmer äta så man är i desperat behov av socker för att komma vidare i tankarna och då äter man godis. Då glömmer man av att man var hungrig och sen går det runt runt runt runt. Jag borde skapa lite struktur i mitt liv. Lite, typ som att det finns en tid på morgonen då man äter något, skulle kunna kalla det frukost, sen en gång mitt på dagen då man äter något annat, skulle kunna kalla det lunch, sen minst en gång senare mot kvällen, skulle kunna kalla det middag eller kvällsmat. Sen kan man äta frukt också. Men det där verkar alldeles för kontroversiellt för att det skulle funka. Det är knappt jag tror på det när jag hör det. Nu måste jag återgå till mitt pluggande.

Pluggandet går skit. Äter chips och funderar på att träna. Nej, det är inte det jag funderar på. Huvudet är fullt av andra saker. Få saker. Men stora. Artikeln måste skrivas. Någon gång. Snart. Nu. Det är svårt att hitta musik. Det slutar alltid med att man lyssnar på Basshunter. Fråga mig inte varför. Skyller på kusinen som låtsas sitta i mitt kök och plugga när hon egentligen bara funderar på andra saker. Funderandet måste sluta. Då lyssnar jag på Bright Eyes. Då finns inga tankar mer. Bara känslor. Små små känslor. Stora. Muskler.

Om en timma ska jag iväg och intervjua fem gymnasieelever. Fem stycken. Vet inte hur jag tänkte. Eller jag tänkte inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra med min intervju. Inte vad jag ska göra med min artikel. Men om jag lyckas fixa en intervju har jag gjort en del av det som vi var tvungna. Då har jag inte misslyckats ännu. Jag lär mig att saker inte behöver bli perfekta. Vi går faktiskt i skolan för att lära oss. Det är bra. Jag ser varje grej som ett sätt att lära mig. Inte ett sätt att visa vad jag kan. Jag blir gladare över sakerna jag misslyckas med eller har problem med, det är verkligen dom som gör att jag inser vad jag håller på med. Det är de sakerna som jag lär mig av. Jag lär mig våga saker. Saker som i mitt förra liv inte var möjligt. Nu måste jag bara lära mig hantera verktygen jag får. Och hålla huvudet kallt. Inte fullt av parfym. Inte svävande i det blå. Inte svävande i det rosa heller. Fokus. Något jag saknar. Ju mer fokus jag borde ha, desto mindre fokus får jag. Fyrtio minuter kvar. Jag borde klä på mig. Äta frukost. Fundera ut något bra att fråga. Mitt huvud är tomt. Laddade inte ens rätt batterier till min Zoom igår. Hade nämligen inte orken att öppna den och titta vad för batterier den hade. Litade på min instinkt. Den var fel. Som oftast.

Hon planterade två pilar som växte tillsammans i all evighet och sen försvann hon.
Det är inte så svårt att inse vad som hände sen. Hon sprang barfota genom skogen med tårar i ögonen och såg inte trädets rötter som hon föll över. Med brutna ben kommer man inte långt i skogen och i urskogens djup hör ingen när man skriker på hjälp. Hon gick en långsam död till mötes. Tuggandes daggmask och jord som hon grävde ur marken för att försöka överleva.
Det finns inte lyckliga slut.