Ångorna från det neonrosa nagellacket får mig att tappa fotfästet. Jag snurrar runt och faller ner i sängen. Orkar inte röra mig. Det känns härligt. Lugnt.
Det är bra att det är lördag ibland.

Den här veckan suger verkligen. Jag tror det är för att jag är väldigt trött. Hela tiden. Trodde jag skulle bli sjuk. Tog ut det i för väg. Blev inte sjuk. Är bara fortfarande lika trött. Ingenting går som det ska. Ingen vill prata med mig. Jag orkar inte ringa folk. Hur kasst är inte det? Jo, jag är journalist, jag sitter här och väntar på att folk ska ringa mig. Har du aldrig sett en journalist jobba förut?
Jag borde så mycket. Om jag ska ta upp något positivt med den här dagen är det att det är otroligt lätt att använda en Mac. Jag lyckades på mindre än en halv minut leta upp Spotify på internet och installera det på dator och börja lyssna på en låt. Det är inte illa. Och nu behöver det inte vara alldeles tyst i min lägenhet längre. Inte för att det någonsin är det. Man hör när grannarna duschar, när grannarna pratar, när spårvagnarna åker förbi utanför fönstret, när det sjungs i kyrkan. Det är aldrig tyst.

Jag är lite kär. Eller inte bara lite kär. Jag är upp till öronen kär. I min skola. Förstår ni hur något så perfekt har kunnat växa fram utan att jag varit medveten om dess existens? Visst, jag har alltid haft i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja läsa på journalisten. Men att det skulle vara så här. Så perfekt. Jag är kär. Det är rosa moln. Och mycket stress.
Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med nästa uppgift. Jag fattar inte hur jag ens ska hitta på en uppgift att göra research om tills i morgon. Det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. OCh alldeles för stora friheter. Jag ska börja med det viktigaste, tvätta bhsar.
Men jag är lycklig. Skolan ger mig hopp om en framtid. Inte som journalist kanske. Men jag ser mer och mer vad som borde bli min grej. Det är lite tufft. Det har ingen annan utbildning någonsin visat mig. Vägen till att bli något. Jag ska bli något.
Just idag hoppas jag på tid som räcker till att städa och att göra research.

Jag. Är. Sjuk.

Jag är en liten aningens lycklig idag. Mest trött men lite lycklig. Fick tillbaka tentan idag. Den hade jag klarat alldeles utmärkt. Det var inte otippat från början, men det känns bra att veta om det.
Jag fick beröm för min intervjuteknik och min användning av verb. Sen blev jag jätteallergisk och somnade på genomgången. Det var helt självklart att det skulle hända.
Så nu har jag inte alls någon ork kvar. Hade tänkt att städa. Hade tänkt att plugga. Hade tänkt tänka. Men nu orkar jag knappast trycka ner tangenter. Städningen får bli i morgon. Pluggandet också. Eller så kanske jag kan komma igång med lite pluggande på internet om en stund. Jag får helt enkelt se. Tänkandet är inte att tänka på. Min hjärna är ett under av kemiska reaktioner som kan slås ur spel.
Men det är ju lite lycka i det också.

Min mobil har lagt av, eller ja, mobilen jag lånat av mamma har gått hädan. Inte ett ljud kan jag få ur den. Det är bara en vit skärm. Det gör mig lite ledsen. Och väldigt avskärmad från omvärlden. Hela min tidsuppfattning har fått sig en stor törn. Jag har inte bytt batteri på min klocka upptäckte jag nu. Och hur ska jag kunna vakna utan en väckarklocka?
Hur ska jag ens kunna veta vad klockan är? Det här blir dyrt. Inte nog med att jag måste skaffa mig en ny mobil. Jag gillar inte att skaffa mig nya mobiler. Jag gillar när saker håller. För alltid. Känner mig lite som en miljöbov idag. Har inte ens tid att ägna flera veckor åt att väga för och nackdelar med nya telefoner och leta bland tester för att hitta en bra. Jag borde insett att det här skulle inträffa. Att en perfekt användbar telefon bara skulle dö över natten. Lite borde jag se in i framtiden.
Jag vill ha en sån där traktor som aldrig går sönder så att företaget går i konkurs. Fast mobil då. Och inte en mobil som är lika stor som en traktor. Det är ju inte som att jag klarar mig utan telefon. Även om det hade varit lite nytänkande. Jag skulle bli fast vid internetet. Ensam i min lägenhet.
Inte precis så lockande. Men det är inte lockande att köpa en ny mobil heller! Varför ska saker gå sönder? Undra om det är mitt fel? Har jag inte varit snäll nog mot den? Har jag inte sagt godnatt tillräckligt ofta? Har den inte fått följa med på tillräckligt spännande äventyr?
Åh frågorna är många, och det är inte som om mobilen tänker svara. Den vägrar ju ens att blinka åt mig. Den får en chans till. Jag plockar isär den och låter den ligga och fundera på om den kanske ska fungera när jag kommer hem från skolan. Annars får det vara. Då får jag ägna dagen åt att försöka hitta en ny istället. Åh vilken dålig tajming.
Men allt som är kvar på kursen i skolan är tre genomgångar av texter, en text som ska skrivas, två böcker ska läsas och recenserar och det är allt. Sen är dom första 15 hp journalistik avklarade. Liiiite tufft.

Ikväll hade varit en perfekt kväll att kura ihop sig i sängen med yllefilt och inget dåligt samvete.
Titta på den Oändliga historien och gråta. Ibland undrar jag varför jag inte är Morla. Eller jag vet ju att jag inte är en sköldpadda. Det är inte något konstigt med det. Men jag tror att livet som sköldpadda inte är lika svårt. Man bara är allergisk mot ungdomar och sover mycket. Easy liksom.
Jag är ingen sköldpadda. Jag har dåligt samvete. Och lite arg är jag. På mig.