Ååååå nu ska jag snart åka! Jag orkar bara inte! Så här har det gått till; jag har haft resfeber i flera veckor, något som gjort att jag blivit surare och surare och tillslut väldigt arg. Och nu ska jag alldeles strax åka. Jag har inte packat. Jag har inte orkat packa och jag har inte orkat tänka på att jag ska åka. Resfeber är hemskt. Jag vet inte om det är min vanliga resfeber att bli väldigt arg, jag tror inte det. Det är nog bara för att jag har ansvar, för andra än mig själv. Jag måste se till att det blir en bra resa. Det kommer att släppa så fort vi är på väg, eller åtminstone när vi är framme. Då kommer jag lugna ner mig och kunna ha semester på riktigt. Nu däremot är jag bara nervös. Föresten, av vilken anledning vill jag bli journalist? Hur i hela världen ska jag kunna veta det? För att jag skrev shetlandsponny baklänges och spegelvänt redan långt innan jag började skolan? Nej, inte vet jag. Packa var det ja. Fokus. Nej, det är omöjligt. Jag gick upp tidigt och bakade scones och gjorde i ordning i köket. Spelar spel på facebook. Alltså, man måste ju bara slå sitt eget rekord. Hur ska man annars kunna leva med sig själv? Lärde mig vart Rhodos låg någonstans. Det är så långt till Rhodos. Hoppas det är soligt. Om jag inte blir lite aningen solbränd blir jag lite putt. Ååååå jag måste verkligen packa. Jag har köpt en ny bikini. Den var fin faktiskt. Bikinisar är roliga att köpa. Tror jag ska vara vid havet lite i sommar. Sola och bada lite. Om det blir någon sol. Annars kan jag bara gå runt i mina bikinisar ändå. Usch, jag bara svamlar. Orkar verkligen inte ta tag i någonting. Hoppas på det bästa. Hoppas att jag får med min någonting i packningen överhuvudtaget. Jag har i alla fall min bikini, mitt pass och min mobil. Vad mer kan man behöva?

Så här är det; jag röker inte. Jag röker inte. Det är inte en osanning. Det är bara ett konstaterande. Men frågan är - alltså det jag verkligen undrar - vad ska jag göra då? Jag röker inte, jag dricker inte ens kaffe, fast kaffe kanske inte ens har samma effekt som att röka. Men nu är jag stressad och istället för att gå ut i friska luften och röka sitter jag inne och spelar spel på min mobil samtidigt som jag flummar runt på internet och vägrar tänka på att packa. Nej, jag vill inte röka, det var inte så jag menade. Jag bara önskade att jag kunde sluta stressa.

Jag förstår inte vad jag ska göra. Eller jo, det jag ska göra är väldigt lätt och konstruktivt. P A C K A. P A C K A. P A C K A. Hur svårt ska det vara? Usch, jag tror jag glömmer hela grejen och proppar i mig godis istället. Resfeber är helt äckligt jobbigt. Jag vill hellre sitta i ett vardagsrum i en soffa jag helst vill sälja på Blocket och bli attackerad av en undelat. Sola lite och få lite fräknar. Försöka lära mig skånska. Jag hör hemma i Småland.

Igår skulle jag åka hem. Men det blev inget av det. Jag hamnade på en strand med en stor glass i handen. Det kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Fast nu känns stranden långt borta. Glassen är sedan länge slut och mitt bistick har slutat att klia. Jag behöver ett nytt.

Ibland funderar man på hur man klarade sig förr, tänk att ha ett internet som inte alls fungerar. Eller bara fungerar sporadiskt när det har lust. Hur i hela friden klarar man av att leva så? Jag har otroligt ont i min armbåge, det gör nästan så ont att man kan känna hur den håller på att vända sig ut och in. En sak jag undrar väldigt mycket över är om det heter underlat eller undelat? Alltså sånna där fåglar som är väldigt sociala och verkligen vill mig illa. Hur läser man av vad fågeln tänker? Jag blir galen. Jag tittar på fågeln och ser bara att den vill riva mig i stycken. Det kan ju inte stämma? Den måste ju säga något annat. Varför har jag inte lärt mig fågelspråk? Och varför kan inte fågeln bo i burar som andra fåglar? Jag är inte så elak att jag släpper ut fågeln i vårvädret. Men nästan. Om jag bara hade kunnat slippa få skulden för det. Men det slipper jag ju inte eftersom jag är ensam med den. Då vet ju alla att det är jag som öppnat fönstret och tvingat ut fågeln. Om den bara kunde sluta att flyga lågt och dra mig i håret! Eller kanske att någon kunde komma hem och ta hand om sin lilla envisa dummerfågel. Jag har faktiskt inte gjort den något. Ändå hatar den mig. Nu gömmer jag mig under en filt och väntar på att fågeln ska sluta terrorisera mig. Rädda mig någon!

Min tumme har blivit avhuggen av en varelse från yttre rymden. Det känns så iallafall. Eller inte avhuggen kanske, mer som om någon har fyllt den med silikon. Den är alldeles slät och man kan inte böja på den, inte ens om man vill. Den ser nästan ut som en helt vanlig tumme om man jämför med andras tummar nu. Min andra tumme ser väldigt barnslig ut. Väldigt undernärd. Fast jag gillar att den har funktionen att man kan böja på den. Det är väldigt tufft. Den tjocka oböjliga tummen som kliar precis hela tiden och som är riktigt riktigt röd och uppsvullen är inte alls lika rolig. Jag längtar tills den tänker uppföra sig naturligt och utsvultet igen. Fast jag får väl se det från den ljusa sidan. Att egenmedicinera sig är ju spännande. Och ett bistick i veckan kanske gör underverk för mina onda leder. Vem vet. Lika bra att börja förbereda sig på nästa stick. Någon som kan komma på en bra plats för ett bistick? Fingrarna var inte alls så enormt bra tycker inte jag.