Lagar, etik och offentliga källor har tagit över min säng. Jag kom precis hem med den näst sista boken jag ska köpa till kursen och inser att för att den ska få plats i sängen kan jag inte längre ha mitt huvud i sängen. Kudden har sedan länge fått lämna sängen och sover nu på soffan. Och jag sover ihoprullad i huvudändans högra hörn. När nästa projekt ska påbörjas måste jag börja sova utan att röra mig överhuvudtaget eftersom jag kommer vara tvungen att lägga böcker och papper på hög, ovanpå täcket. Ibland försöker jag tänka tanken att jag kanske skulle flytta ut böckerna till köksbordet istället. Eller lägga dem på skrivbordet. Men alltså, sånt kanske funkar för folk som inte hör när böckerna bli ledsna. Jag kan inte plugga i en lägenhet full med ledsna böcker. Det går inte. Jag behöver böckerna nära mig när jag sover för att få tillgång till osmoseffekten och jag behöver att böckerna är glada, annars ger de ingen kunskap till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker läsa i en ledsen bok, ingenting kommer någonsin att fastna. Därför har jag böckerna i min säng, även om det kan bli lite obekvämt för mig. För de säger att de vill vara där. Och jag vill lyckas i mina studier, alltså går jag med på böckernas villkor. Konstigare än så är det egentligen inte.

Jag har inte en burk. Jag blir lite trött på mig själv. I morgon måste jag gå upp tidigt och göra mat. Måste ha något med mig till lunchmötet i morgon. Ja har varit så fokuserad på att det är jobbigt att ta med sig mat att jag helt glömt att fokusera på det viktiga, grupparbetet. Det har mig helt gått förbi. Eller nej, det har det inte. Men jag kanske gjort lite fel saker. Nu är jag trött. Bara för att jag var tvungen att gå till affären. Inte för att jag pluggat en massa. Dumt är det. Men jag är glad. Det är lite konstigt. För egentligen händer massa saker som inte är så bra. Jag har hur mycket som helst som jag måste göra. Men det känns inte jobbigt. Och det är konstigt. Jag fokuserar på min lunch en stund till och sen sover jag. Nu ska jag bli vegan. Det är mitt mål. Veganitet. Kak- och bullvegan. Man blir det man gör sig till.

Utdrag ur en föreläsning om Svensk Politik:

Plötsligt stänger datorn i föreläsningssalen av sig och spelar högt en melodisnutt i högtalarna. Någonstans långt ner under katedern hör man läraren viska. "Oj, vad rädd jag blev".

Hur styrs egentligen Sverige, vet politikerna om vilket sorts mandat folket har gett dem?
"Tänk er själva att du och din flickvän är ihop" Klassen börjar skrattar. "Allvarligt, det här är viktigt. Ja, för om ni är ihop. Och så sitter du där och tänker: Åh, vi är så trogna mot varandra. Men om inte din flickvän uppfattat situationen på samma sätt."
Läraren sätter sig sorgset ner på en stol. "Ja, ni förstår ju själva vad som kan hända då." Klassen kan inte låta bli att skratta och läraren surar åt att vi inte kan ta honom på allvar.
"Men!" Säger han och skiner upp. "Jag har kommit på lösningen!" Fortsätter han lika entusiastiskt. "Man måste prata med varandra! Prata prata prata! Det är så man vet vad man har för förväntningar på varandra! Och det gäller politiker och väljare precis lika mycket som pojkvänner och flickvänner. Dialog!"

Jag gör något vettigt! Har pluggat. Frivilligt. I flera timmar. Jag är stolt över mig själv. Det är över en vecka till inlämning. Okej, visst, jag måste skriva en sida text. Det har jag inte gjort. Men reseach! Det har jag gjort. Massor. Nya frågor har kommit upp och nya svar med. Sidan kommer gå lätt att skriva. Jag gjorde till och med i mitt studieflow lite extra statistikuträkningar för att visa lite grejer jag kom fram till. Och jag bad min mamma att ta med mina statistikböcker till stan. Läste lite i en läskig bok. Klottrade lite i hörnen. Känner mig lyrisk och fnittrig. Snart orkar jag inte med mig själv mer. Jag kan inte gå i ide för att glömma allt vad studier heter och samtidigt fnittrigt lyrisk inte kunna sitta still för att det är roligt att plugga. Det går bara inte. Någonstans i min hjärna är det kortslutning.

Det ösregnar och jag känner mig lite bättre än alla andra som går runt i regnet med paraplyer. Jag har inget paraply. Eller jo, det har jag, det är gammalt, köpt på bokmässan för flera år sen i en Rädda Barnen-monter och har tre eller fyra små färgglada barn i ett hörn på paraplyet. Jag gillade det paraplyet. Inga andra paraplyer. Alla andra paraplyer är ingenting om man jämför. Det är ett hål i mitt Rädda Barnen paraply. Mitt i. Uppe på. Så därför känner jag mig lite bättre än andra när jag går ute i ösregnet utan paraply. Jag blir lite blötare än alla andra. Eller väldigt mycket blötare. Och egentligen tror jag inte att jag kom fram till varför jag skulle känna mig bättre än andra bara för att jag är blötare. Det gör jag nog inte heller. Det enda som jag egentligen vet är att jeans är ett dumt påhitt. De ger blåmärken och skavsår och de kan binda litervis med vatten i tyget och dessutom är de kalla och inte alls vinterkläder. Tacka vet jag leggings, tights, strumpebyxor och långkalsonger.

Jag är trött på mörkret. Helt otroligt trött. Jag vill lägga ner allt och gå i ide. Jag orkar inte med att det är så mörkt hela tiden. Till och med när det är ljust så är det mörkt. Dessutom måste jag fixa ett puzzel. Mig. Det suger verkligen. Kan jag inte bara vara lite glad och nöjd? Snälla bara lite nöjd? Det kan väl inte vara så svårt?

Det ligger en norsk enkrona på mitt golv. Det har gjort det ganska länge nu. Jag vågar inte flytta på den. Jag städar runt den och ser till att den inte flyttar på sig. Jag vet inte ens om det går att flytta på den. Det ligger nog något magnetisktfält runt den som gör det omöjligt. Det tror jag. Eller jag vet det. För jag har försökt flytta på den. Men det är omöjligt. Jag stannar i rörelsen och får en klump i halsen. Jag kan bara inte flytta på den. Den måste ligga kvar. Och jag vet att det är dumt. Jag vet det. Men enkronan måste stanna på golvet. För vart ska jag göra av den? Jag kan inte låta den försvinna.