Ingen får gå. Den finaste meningen jag läst på länge. Den mest meningsfulla meningen. Den mening som jag tänkt på längst.
Ingen får gå. Jag vill att det ska vara så. Jag vill kunna säga så. Jag vill vill vill.
Ingen får gå. Men det är inte så det går till. Det är inte så allting funkar. Jag kan inte ställa kraven.
Alla får gå. I min värld. Hur ont det än gör. Alla får gå.
En dag ska jag sätta ner foten. Och säga det högt. Ingen får gå. Ingen.

Vissa saker är bra. Nästan lite roliga. Som att hon i filmen Se upp för dårarna har klarat sin polisutbildning och får jobba hos Wallander. Men det är ungefär allt.
En annan sak som är bra är ingenting. Jag måste gå till skolan i morgon. Tidigt. Och jag måste göra viktiga saker i morgon. Många. Jag blir trött.

Jag älskar min säng. Det är så det är. Den är det bästa som någonsin hänt mig. För det första är den stor. Riktigt stor. För det andra är den alldeles superbra att sova i. Jag sover länge och djupt. Okej, det gör jag även om jag sover under en gran på tallkottar. Men det är inte det som är grejen. Grejen är den att min säng är bäst. Den är finast. Riktigt finast. Och riktigt bäst. Den är så bra att jag klarat mig flera veckor utan att bli överfylld av andra saker än mig själv. Inga böcker, inga kläder, inga prylar och ingenting. Bara täcken, kuddar, massor med kuddar och mig.