Han plockar vitsippor och klär mig i varma solstrålar. Han visar mig himlen och jag fascineras av tallarna högt upp ovanför våra kloka huvuden. Det som bara var en fantasi är en verklighet jag inte kunnat föreställa mig. Glassbilen spelar ikapp med fåglarna som sjunger i fjärran, från ett annat berg i en annan skog. För skogen den är vår, och utsikten är min. Och allt jag ser är vackrare än våren och allting jag känner är mjukare än gräset som kittlar min kind.

Jag har en dålig vana. Att gå rakt ut i vägen utan att se mig för. Men bara på ett ställe. Annars står jag alltid stilla och väntar på att det ska bli grön gubbe vid övergångställen. Men inte här. Eller där, där utanför skolan. För först går man över två spårvagnsspår och om man lyckas med det helt utan att bli påkörd av ilskna spårvagnar då blir man så glad att man glömmer att man ska gå över vägen. Och man glömmer det för att det nästan aldrig åker några bilar där. Men det gör ju inte mindre ont om man blir påkörd på en väg där det sällan åker bilar än om det åker bilar där jämt. Kanske man blir påkörd mer sällan. Eller det tror jag inte egentligen. För när man väl blir påkörd blir man ju påkörd. Varken mer eller mindre. Eller jo, man kan bli jättepåkörd och litepåkörd. Som att man bryter armen eller som att bryta alla ben i hela kroppen. Allt det här borde jag inte bara skriva, utan också förstå. Och inse att jag inte alls borde springa rakt ut i vägen. Men varje dag överlever jag, och jag lär mig aldrig. Och när bilarna tvärnitar blir jag förvånad och skakar på huvudet. De borde inse att de ska köra långsamt på små vägar inne i stan. Självklart springer det människor över vägarna hur som helst. Vart ska dom annars springa?

Jag måste blunda och göra mig jätteliten i spårvagnen när jag åker förbi Redbergsplatsen. För egentligen får jag inte vara där. Och om man blundar så syns man inte. Det vet alla. Det finns en trottoar i en skånsk stad som vinglar sig upp för en kulle vid sidan av en hårt trafikerad väg. En trottoar som börjar vid en underjordisk tågstation där jag aldrig får visa mig och som slutar vid en underbar trädgård dit jag aldrig mer får öppna grinden. Jag måste blunda hela vägen upp på trottoaren, smyga oupptäckt hela vägen upp. För jag får inte vara där. Och om jag blundar kan inte heller någon se mig. Men jag kan fortfarande bli påkörd. Hållplatsen Allahelgonakyrkan är förbjuden. Där måste jag gömma mig bakom Västtrafikskylten och blunda jättehårt. Utsikten över Öresundsbron är förbjuden. Det är förbjudet för mig att titta på Öresundsbron. För då syns jag, och det är förbjudet. Jag får aldrig synas vid Öresundsbron. Vägen till vänster om Domkyrkan i Linköping är helt förbjuden. Om jag vågar ställa mina tygskor på kullerstenen går sirener igång, allting blinkar rött och jag måste hålla för öronen för att försöka stänga ute oväsen. Det är helt enkelt förbjudet att gå där. Och jag måste blunda. Riktigt hårt. Men inte ens när ingen inte kan se mig är jag tillräckligt försiktig. Jag borde helt enkelt inte gå där. Så är det, och jag har mig själv att skylla. Jag ber om ursäkt varje gång vagnen passerar Olskrokstorget, varje gång den stannar på Redbergsplatsen och öppnar dörrarna så jag blir tvungen att andas luften. Luften från den plats jag inte borde besöka. Och varje gång drar jag en lättnadens suck när dörrarna åter stängs och spårvagnen tar mig därifrån så att allting kan bli som vanligt. Just nu är jag orolig över en Icaaffär i en förort. Jag vill inte vara tvungen att blunda för att få vistas i den. Jag vill inte bli osynlig i affären.