Jag har en dålig vana. Att gå rakt ut i vägen utan att se mig för. Men bara på ett ställe. Annars står jag alltid stilla och väntar på att det ska bli grön gubbe vid övergångställen. Men inte här. Eller där, där utanför skolan. För först går man över två spårvagnsspår och om man lyckas med det helt utan att bli påkörd av ilskna spårvagnar då blir man så glad att man glömmer att man ska gå över vägen. Och man glömmer det för att det nästan aldrig åker några bilar där. Men det gör ju inte mindre ont om man blir påkörd på en väg där det sällan åker bilar än om det åker bilar där jämt. Kanske man blir påkörd mer sällan. Eller det tror jag inte egentligen. För när man väl blir påkörd blir man ju påkörd. Varken mer eller mindre. Eller jo, man kan bli jättepåkörd och litepåkörd. Som att man bryter armen eller som att bryta alla ben i hela kroppen. Allt det här borde jag inte bara skriva, utan också förstå. Och inse att jag inte alls borde springa rakt ut i vägen. Men varje dag överlever jag, och jag lär mig aldrig. Och när bilarna tvärnitar blir jag förvånad och skakar på huvudet. De borde inse att de ska köra långsamt på små vägar inne i stan. Självklart springer det människor över vägarna hur som helst. Vart ska dom annars springa?