Sportdeodorant – gör en lycklig

Okej, nu får världen skärpa sig. Det finns vissa regler och lagar! Jag trodde minsann att dom var till för att följas. Till exempel det här med att bra människor inte ska skadas. Om någon är så himla fin och bra och bäst. Då ska inte de personerna råka ut för olyckor. Aldrig! Förstår världen inte det? Jag blir så arg och chockad och ledsen. Jag vill att alla ska må bra. Speciellt människor som är så fina som Elin. Man får inte skada dom. Inte alls. Inte ens låta dom vara med om bilolyckor. Det är olagligt! Olagligt! Ska gå ut och sparka vinden. Det förtjänar den.

Jag är handbollsuttorkad. Jag insåg det idag. Eller igår. Eller när det nu var jag såg en snutt dåligt filmad handboll på någon lite halvknäpp tvkanal. Det var då jag insåg att det är det jag saknar. Det saknas mig så himla mycket. Känslan av att gå på handbollsmatch kommer tillbaka och jag får ett leende på läpparna. Handboll handboll handboll. Jag bara älskar det. På riktigt. Jag vill att det ska börja. Igen. Först då kommer hösten kännas fulländad. Näääär blir det handboll?!
Föresten tycker alla att mina kjolar är förkorta. Att jag ser ut som Kallijanka. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Jag gillar mig. Så vad spelar det för roll om jag går runt i långkalsonger istället för kjol? Det är också en stil. Kallijanka-stilen. Den är jätteinne och jättefin.
Imorgon ska jag på jobbintervju. Jag är så nervös över att jag ska flytta och jobbintervjua mig att jag inte ens sköter jobbet jag redan har tagit på mig. Måste skärpa mig. Först duscha, sen titta på handboll och sen skriva lite till och skicka iväg det. Sen sova. Sen vakna. Sen klä på mig. Sen åka buss. Sen inte glömma att köpa en ny sladd till min dator så den fungerar.
Så här hatar jag att skriva blogginlägg. Det här är ju tre blogginlägg i ett. Ett fint om handbollsuttorkning. Ett dåligt om min klädstil för min egen påminnelse. Och ett om min panik över vardagen. Dåligt dåligt dåligt. Och nu är det ju egentligen fyra, eftersom det är ett om hur jag inte gillar att skriva blogg.

I mina mardrömmar flyttar jag i från dig. Och det var längesen. Men fortfarande är den flytten det mitt inre-jag försöker att pussla ihop sig från. Jag visste inte att det var så. Du är min allra bästa vän. Min finaste.

Det är längesen. Jag är dålig på att skriva på min blogg. Dålig dålig riktigt dålig. Det finns inte ens anledningar till att jag ska vara så här dålig. För egentligen händer det massa saker i mitt liv. Massa saker som jag hade kunnat dra ur små vackra fina och roliga detaljer ur och skrivit skojiga blogginlägg om. Men det blir ju aldrig av. Jag glömmer det och skriver aldrig. Jag har nog ingen riktig datarutin längre. Ibland är jag vid datorn länge och mycket och ibland inte alls. Jag orkar inte ens bry mig om min mobil jämt längre. Det känns så oviktigt. Eller det är det inte. Men jag bygger en mur om mig. Muren som vissa inte ska få riva. Vissa som jag vill banka i huvudet för att de inte förstår. Jag har skrivit en hel fet bok. Jag ska ge den till dig en dag. Förstår du det? Men egentligen bryr du dig inte. Och jag kommer aldrig banka någons huvud.
Men det jag egentligen borde skriva är att någon eller alla borde säga till min allra bästaste bästa Elin Pelin att hon borde flytta hem till mig i Göteborg! Hon borde verkligen det. Av den enkla anledningen att alla skulle bli glada. Hon skulle bli glad och jag skulle bli glad och vi skulle ha det så roligt hela tiden. Vi skulle gå ut och dansa och ta sista spårvagnen hem och frysa näsan av oss när vi missade xen och heja på handbollarna i Lisebergshallen och dricka te och titta på snöovädret och bråka om vem som skulle få ha badrummet och sno varandras kläder och platta varandras hår. Vi skulle till och med laga mat och dammsuga våra rum. Faktiskt. Säg till henne att det hade varit roligt.