Oooch vi är på väg. Jag kan inte förstå att det kan gå så här. Jag försöker planera. Försöker göra rätt. Blir lugn och stolt. Slappnar av för tidigt och allt går åt skogen. Idag förväntar jag mig en glittrande sims-kristall. Minst. Jag har förtjänat den. Det har jag faktiskt.

Det är spännande. Jag är optimistisk. 2013. Året då allting händer.

Så illa att det känns rätt bra. Så är det. Allting löser sig. Det blir bra hur man än gör. Jag vet vad jag vill. Jag tar ledigt på måndag och bor på hotell.

Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.