Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.