Jag lyssnar på sorglig musik och städar dammet ur några hörn. Ibland är det så mycket lycka. Sen kommer minnena. Det är då jag saknar hur allting var. Min mobil dör efter fyra fina sms. Den vägrar att återuppliva sig trots att jag ger den el. Jag saknar ett allmänt vetande om ström. Jag saknar det där elektriska. Min hud. Jag har tappat bort allt. Men i nuet. Det nuet som börjar efter måndag nästa vecka. Då ska jag lära mig allt. Allt om elektricitet. Att börja med att göra något jag inte gjort. Jag tänker åka till Linköping. När som helst nu. Det är inte långt kvar dit. Kanske två, kanske tre helger. Inte mer. Sen ska jag krypa ner i en soffa och titta på film. Precis som förr. Då kommer nuet bli så mycket klarare. Så självklart. Som bara magiska Linköping kan göra saker.

Jag är sjuk. Helt och hållet. Jättesjuk. Hela jag är som ett blåmärke. Jag försöker att inte krångla till det. Jag vill gråta lite. Men mest är jag bara sjuk. Jag borde leta på lite mat. Då blir jag nog friskare fortare. Men då måste jag klä på mig. Och ge mig ut i världen. Som är kall. Och mörk. Och jag vill hellre sitta inne och mysa. Jag vill inte bli sjuk. Och ännu värre.

samtidigt i en annan del av mig. bubblar det. och jag fnittrar.

Jag är rädd för en på mitt jobb. Han har så mycket power. Jag är räddare för honom än för chefen. Och med rädd menar jag inte "hjälp han kommer och äter upp mig" utan mer "herregud, han kanske säger viktiga saker och jag vet att han har rätt och jag känner mig så liten och obetydlig och vågar inte säga vad jag borde för han kommer att säga saker som är viktigare och hans jobb är viktigare än mitt så jag vågar inte be honom om hjälp för då kanske han blir sur och han blir sur även om jag inte ber honom men jag vågar inte och jag vill helst bara försvinna från jorden när jag väl vågat be honom eller när jag inte vågar be honom". Så känns det på en skala. Typ. Jätteläskigt. Är det okej att känna så? Det är det nog inte. Mamma snackar om att jag borde börja kräva respekt själv. Men jag har tappat respekten för mig själv. Jag känner inte att jag behöver någon. Istället blir jag rädd och gömmer mig i ett hörn. Jag borde tycka att jag själv är värd respekt. Jag tycker det också. Ibland. När respekt är lätt att få. Men så fort jag möter motstånd viker jag mig. Respekt känns inte så viktigt. Och nu sitter jag och gömmer mig i ett hörn. För chefen har bett om hjälp istället för mig, åt mig. Och jag känner mig dum. Dum dum dum. Och nu är jag rädd för hans blick när han kommer och slänger det jag behövde på mitt skrivbord och ger mig blicken. "Varför sa du det inte innan, nu har jag fått ägna viktig tid åt sånt jag inte ville". Jag vill inte få den blicken. Tänker jobba under skrivbordet. Då ser jag den inte. Låtsas som att han inte finns. Och sen hoppas på att jag aldrig mer behöver prata eller se honom. Kommer nog funka. Vi är ju hela 45 personer på jobbet. Helt klart jag aldrig mer kommer se honom. Det är ju ännu värre nu. När chefen gått mina ärenden åt mig. Inte för att jag sa till honom. Men det blev så. Och jag blir bara mindre och mindre. Snart är jag inte värd att jobba här. Jag krymper ju. Ser ingen det? Att jag inte vet hur man jobbar. Att jag inte vet vad jag ska göra? Jag känner mig lite ensam.