Jag lyssnar på sorglig musik och städar dammet ur några hörn. Ibland är det så mycket lycka. Sen kommer minnena. Det är då jag saknar hur allting var. Min mobil dör efter fyra fina sms. Den vägrar att återuppliva sig trots att jag ger den el. Jag saknar ett allmänt vetande om ström. Jag saknar det där elektriska. Min hud. Jag har tappat bort allt. Men i nuet. Det nuet som börjar efter måndag nästa vecka. Då ska jag lära mig allt. Allt om elektricitet. Att börja med att göra något jag inte gjort. Jag tänker åka till Linköping. När som helst nu. Det är inte långt kvar dit. Kanske två, kanske tre helger. Inte mer. Sen ska jag krypa ner i en soffa och titta på film. Precis som förr. Då kommer nuet bli så mycket klarare. Så självklart. Som bara magiska Linköping kan göra saker.