Nu är det mest hormoner som är i vägen. Överallt är dom. Irrar runt och gör att jag börjar gråta för vad som helst. Väldigt irriterande. Jag får ångest över att jag inte känner dig. Att jag inte vet vem du är. Du är ju en individ. Men jag vet inte något om vem. Vem är du?

Varm choklad smakar som stekta kantareller. Potatismos smakar som maizenagröt. Pizzadegsbröd smakar stall... Det luktar fruktansvärt illa i mitt vardagsrum. Som om tjugo skunkar och tre elefanter dött bakom soffan... Men ingen annan känner lukten. Hormoner är inte att leka med. Jag blir så trött. Jag tänker att jag är sugen på något och sen när jag biter i det smakar det helt annorlunda. Inte alls som det jag längtade efter.

Imorgon är det 100 dagar sen bebisen påbörjades. 89 om man räknar från när den blev till. 178 dagar kvar innan den ska komma ut. Inte ens halvvägs. Det är alldeles oöverskådlig tid.