Håkans sånger säger allt. Inte för att jag förstår dom. Inte för att jag någonsin levt som han. Som alla andra. Varenda en. Jag funderar på om jag har någon inneboende ungdom som inte fått chansen. Det känns nästan så ibland. Det känns så nu. Nu när jag sitter och planerar dumma saker jag vet att jag inte borde göra. Nu när jag sitter vemodig på sängkanten och torkar bort sminket med min tröjärm. Nu när vemodet dunkar i takt med grannens musik och gör min tomma lägenhet outhärdlig. Jag har inte varit borta länge, men det känns som en livstid. Ingenting är lika bra på svenska. Ingenting är lika bra i verkligheten. Ingenting. För gamla tiders skull. Och dina läppar. Det känns som jag gråter mascara. Ingenting. För tider som kommer. För tiden som aldrig kommer. Det gör den aldrig.

Det går åt skogen. Eller, det har redan gått in i skogen och virrat runt där och kommit ut på andra sidan skogen. Så illa är det. Det känns lite hopplöst faktiskt. Inte lite, bara hopplöst. Som i kört. K Ö R T. Inte bil. Mer som lastbil. Eller scooter. Scooter är roligt att köra. Men det hör nog inte hit egentligen.
Jag vill gå på handboll och ta hit mina skor. Klarar mig inte på ett par skor. Eller det gör jag ju, har gjort det snart en månad. Men det är fruktansvärt. Nästan lika kört det. Åt skogen, irra bort sig i skogen, komma ut på andra sidan och falla ner för stupet. Tur att man alltid går runt med fallskärm.