Halva dagen gjord. Det börjar bli olidligt spännande. Om det visar sig att det inte är sant kommer jag att gråta. Men om det visar sig att det är sant vet jag inte vad jag gör. Går in i chock. Super chock. Men ja, jag får nog hålla mig upptagen tills på måndag. Först då är det säkert.

Jag kan inte riktigt släppa det psykologen sa. Jag kan inte släppa att någon kan tro att man skulle kunna förbereda sig på att någon dör. Hur menar dom att man ska leva? Ge upp hoppet på framtiden? "Ja, men dom sa ju att hon inte skulle bli äldre än två och det har hon ju blivit så då är det ju övertid. Nån slags idé/tanke på att det hela snart kan vara över har du väl? Du har väl sörjt färdigt?" HUR KAN MAN SÖRJA NÅGON SOM LEVER? Hon är inte död ännu. Jag kan väl inte gå runt och gråta varje dag för att hon kanske ska dö? Jag måste se varje framsteg. Varje dag hon lever är en dag av glädje över att hon lever, inte en sorg över att hon kanske dör i morgon. Jag måste se varje dag som lycka, som att det går framåt, som att allt kan bli bättre. Vem kan sörja någon som lever? Och varför kan inte min oro tas på allvar? Att min syster var sjuk när hon var liten kan inte göra så att min oro över att hon är sjuk nu blir mindre? Nej. Hon är fortfarande min syster. Fortfarande levande. Fortfarande hoppas jag. Fortfarande finns framtiden. Fortfarande är hon min syster och jag vill aldrig att hon ska dö. Aldrig någonsin.