Hittade gamla dagböcker. Hade skrivit jätteepiskt. Jag gillar mig. Fast jag förstår inte mitt förra jag. Det jag var förr. Igår, förra året. När som helst. Jag är inte likadan. Knäppit. Nu städa tvättrummet så inte hemska tanten börjar hemsöka mig.

Idag är mina bröst för stora. Jag skulle vilja att dom var lite mindre. Ganska mycket mindre. Det har stört mig hela dagen. Jag brukar inte bry mig. Men just idag hade det varit så otroligt bra om dom var lite mindre. Igår med. Mest idag.

Jag har helt missuppfattat allt. Precis allt. Nu fokuserar jag på InDesign istället. Om jag inte kan vara glad. Då får jag låta bli att vara. Och enbart tänka på InDesign.

När jag kommer in genom dörren på jobbet säger kollegorna: "Men Malin, vad har du på dig? Du ser ju helt naken ut". Jepp... precis... så är det... jag går naken till jobbet.

Ska öva på att skriva episkt.

Jag lyssnar på sorglig musik och städar dammet ur några hörn. Ibland är det så mycket lycka. Sen kommer minnena. Det är då jag saknar hur allting var. Min mobil dör efter fyra fina sms. Den vägrar att återuppliva sig trots att jag ger den el. Jag saknar ett allmänt vetande om ström. Jag saknar det där elektriska. Min hud. Jag har tappat bort allt. Men i nuet. Det nuet som börjar efter måndag nästa vecka. Då ska jag lära mig allt. Allt om elektricitet. Att börja med att göra något jag inte gjort. Jag tänker åka till Linköping. När som helst nu. Det är inte långt kvar dit. Kanske två, kanske tre helger. Inte mer. Sen ska jag krypa ner i en soffa och titta på film. Precis som förr. Då kommer nuet bli så mycket klarare. Så självklart. Som bara magiska Linköping kan göra saker.

Jag är sjuk. Helt och hållet. Jättesjuk. Hela jag är som ett blåmärke. Jag försöker att inte krångla till det. Jag vill gråta lite. Men mest är jag bara sjuk. Jag borde leta på lite mat. Då blir jag nog friskare fortare. Men då måste jag klä på mig. Och ge mig ut i världen. Som är kall. Och mörk. Och jag vill hellre sitta inne och mysa. Jag vill inte bli sjuk. Och ännu värre.

samtidigt i en annan del av mig. bubblar det. och jag fnittrar.

Jag är rädd för en på mitt jobb. Han har så mycket power. Jag är räddare för honom än för chefen. Och med rädd menar jag inte "hjälp han kommer och äter upp mig" utan mer "herregud, han kanske säger viktiga saker och jag vet att han har rätt och jag känner mig så liten och obetydlig och vågar inte säga vad jag borde för han kommer att säga saker som är viktigare och hans jobb är viktigare än mitt så jag vågar inte be honom om hjälp för då kanske han blir sur och han blir sur även om jag inte ber honom men jag vågar inte och jag vill helst bara försvinna från jorden när jag väl vågat be honom eller när jag inte vågar be honom". Så känns det på en skala. Typ. Jätteläskigt. Är det okej att känna så? Det är det nog inte. Mamma snackar om att jag borde börja kräva respekt själv. Men jag har tappat respekten för mig själv. Jag känner inte att jag behöver någon. Istället blir jag rädd och gömmer mig i ett hörn. Jag borde tycka att jag själv är värd respekt. Jag tycker det också. Ibland. När respekt är lätt att få. Men så fort jag möter motstånd viker jag mig. Respekt känns inte så viktigt. Och nu sitter jag och gömmer mig i ett hörn. För chefen har bett om hjälp istället för mig, åt mig. Och jag känner mig dum. Dum dum dum. Och nu är jag rädd för hans blick när han kommer och slänger det jag behövde på mitt skrivbord och ger mig blicken. "Varför sa du det inte innan, nu har jag fått ägna viktig tid åt sånt jag inte ville". Jag vill inte få den blicken. Tänker jobba under skrivbordet. Då ser jag den inte. Låtsas som att han inte finns. Och sen hoppas på att jag aldrig mer behöver prata eller se honom. Kommer nog funka. Vi är ju hela 45 personer på jobbet. Helt klart jag aldrig mer kommer se honom. Det är ju ännu värre nu. När chefen gått mina ärenden åt mig. Inte för att jag sa till honom. Men det blev så. Och jag blir bara mindre och mindre. Snart är jag inte värd att jobba här. Jag krymper ju. Ser ingen det? Att jag inte vet hur man jobbar. Att jag inte vet vad jag ska göra? Jag känner mig lite ensam.

Jahapp, där bestämde jag mig. Det var rätt enkelt. Allt som behövdes var några korta ord.

Idag är jag så glad att jag knappast kan tänka klart. Det här är den bästa dagen på flera år. Bättre än alla andra dagar. Och den har knappt inte ens börjat. Dessutom är jag på jobbet i tid. Allt blir bättre bara man går upp tidigare. Ska nog börja med att komma till jobbet en halvtimma tidigare. Då är jag nog mer i fas med min egen dygnsrytm och kan få mer gjort.

Nu börjar jag bli nervös. Jag vet att jag inte borde hetsa upp mig. För grejen är den att det inte är en grej. Men möjligheterna som står framför mig gör det hela väldigt knasigt. Vad är det jag ger upp? Förstår jag det? Kommer jag gråta?

Köpte en bok. Köpte två. Ingen ny jacka eller nya skor. Är nöjd med mina böcker. De passar bra i bokhyllan och innehåller information jag egentligen längtar efter.

Men om det är något jag borde försöka prata med. Då är det mina kläder. Varför har vi slutat prata? Varför lyssnar dom inte längre? Bara hänger där som döda ting på mig. Bryr sig inte om stil eller något alls. Ropar inte ens på mig när jag glömmer bort dom. Om det här är att vara vuxen struntar jag i det.

Jadu. Det här är ju också en situation. Skulle jag säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Vad ska jag göra? Ska jag vara... ärlig? Ärlig? Är det verkligen en bra grej? Och mot vem ska jag vara ärlig? Mot mig? Jag hatar att vara ärlig mot mig själv. Jag hatar att berätta sanningar för mig själv. Jag lever mycket hellre i ovetande. Från och med nu vägrar jag prata med mig själv.

"Jag kan inte sova, jag vill bara gråta, för natten är så lång, och jag sjunger en sorglig sång, och sången håller mig vaaaken. Jag tänker hela tiden, på hur dum jag var igår, nu när daniel av alla män är booorta, och själv så bär jag skulden, jag förstår det mer och mer. Och inte är jag särskilt glad fast alla till mig beeer..."
Jag är ett lejon. Eller nej, lejonet är i gropen. Jag vet inte längre. Man ber nog inte till ett lejon. Så då är jag nog kungen.
Eller Malin och den fördömda jetlagen. Jag dör. Kan inte sova. Utanför stormar det en aning, så mycket att gatulampan svajar och lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum, lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum... Ja, ni fattar. Det är för varmt att ha fötterna innanför täcket och det är för kallt att ha dom utanför. Sängen känns obekväm. Jag kan inte sluta tänka på att jag borde läsa färdigt den dåliga boken. Försöker tvinga mig själv att blunda. Men då blir mitt huvud så högljutt att jag inte står ut. Jag tror jag glömt min migränmedicin. Kan det vara en stor del i det här? Eller är det bara jetlag? Alla andra klarar ju det. Varför inte jag? Jag ska ju gå till jobbet i morgon! I tid! Kom igen. Låt mig sova!!!

Vem vet vad jag tänker. Inte tänker jag på tvätt i alla fall. Men det borde jag. För den hänger överallt. Sen kanske jag borde typ göra något annat. Som att göra färdigt mina skolgrejer som har deadline i morgon. I morgon som betyder idag för att jag ska jobba i morgon. Min framförhållning suger jättemycket. Men jag är lite glad ändå. Mest trött. Jetlagad. Hur mycket jetlag som helst. Vet inte om det är dag eller natt eller mittimellan. Känns som att det är morgon hela tiden. Nu ska jag sova. Och komma i tid till jobbet i morgon. Mycket bra idé. Hoppas jag. Nej, just det, skulle plugga. Störigt. Sömnigt. Sovande. Hoppas alla flygplan är snälla i natt.

Vaaaaaarför har du övergett oss Marcus Ahlm?
Det är inte så att jag inte förstår. Jag förstår precis. Självklart. Du ska ha barn. Självklart. Du har ont i ryggen. Det är helt självklart att du inte sätter VM högst på listan. Att inte handbollen är hela ditt liv. Det är helt självklart. Och jag klandrar dig inte för det. Jag tycker det är fint. Att du har ett liv. Det jag sörjer är att jag börjar inse att kanske, kanske är det över. Att jag aldrig kommer få se dig spela. Att alla de gånger jag sett dig på tv kanske aldrig kommer bli en match i verkligheten. Du spelar så fint. Och vad är ett VM utan dig? Jag försöker hoppas att Eurosport har fel. Att de fått tag i falska uppgifter. Att det lilla hopp jag fick när jag läste en artikel om vilka som skulle vara med i landslaget stämmer. Men jag vet att så inte är fallet. Jag borde vara glad för de månader jag trodde du skulle spela. Och det är bara att inse. VM kommer inte bli det samma utan dig. VM kommer sakna dig. Men det kommer bli bra i alla fall. Annorlunda och lite vemodigt. Men bra. Vi kommer klara det. Och sakna dig.

Sportdeodorant – gör en lycklig

Okej, nu får världen skärpa sig. Det finns vissa regler och lagar! Jag trodde minsann att dom var till för att följas. Till exempel det här med att bra människor inte ska skadas. Om någon är så himla fin och bra och bäst. Då ska inte de personerna råka ut för olyckor. Aldrig! Förstår världen inte det? Jag blir så arg och chockad och ledsen. Jag vill att alla ska må bra. Speciellt människor som är så fina som Elin. Man får inte skada dom. Inte alls. Inte ens låta dom vara med om bilolyckor. Det är olagligt! Olagligt! Ska gå ut och sparka vinden. Det förtjänar den.

Jag är handbollsuttorkad. Jag insåg det idag. Eller igår. Eller när det nu var jag såg en snutt dåligt filmad handboll på någon lite halvknäpp tvkanal. Det var då jag insåg att det är det jag saknar. Det saknas mig så himla mycket. Känslan av att gå på handbollsmatch kommer tillbaka och jag får ett leende på läpparna. Handboll handboll handboll. Jag bara älskar det. På riktigt. Jag vill att det ska börja. Igen. Först då kommer hösten kännas fulländad. Näääär blir det handboll?!
Föresten tycker alla att mina kjolar är förkorta. Att jag ser ut som Kallijanka. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Jag gillar mig. Så vad spelar det för roll om jag går runt i långkalsonger istället för kjol? Det är också en stil. Kallijanka-stilen. Den är jätteinne och jättefin.
Imorgon ska jag på jobbintervju. Jag är så nervös över att jag ska flytta och jobbintervjua mig att jag inte ens sköter jobbet jag redan har tagit på mig. Måste skärpa mig. Först duscha, sen titta på handboll och sen skriva lite till och skicka iväg det. Sen sova. Sen vakna. Sen klä på mig. Sen åka buss. Sen inte glömma att köpa en ny sladd till min dator så den fungerar.
Så här hatar jag att skriva blogginlägg. Det här är ju tre blogginlägg i ett. Ett fint om handbollsuttorkning. Ett dåligt om min klädstil för min egen påminnelse. Och ett om min panik över vardagen. Dåligt dåligt dåligt. Och nu är det ju egentligen fyra, eftersom det är ett om hur jag inte gillar att skriva blogg.

I mina mardrömmar flyttar jag i från dig. Och det var längesen. Men fortfarande är den flytten det mitt inre-jag försöker att pussla ihop sig från. Jag visste inte att det var så. Du är min allra bästa vän. Min finaste.

Det är längesen. Jag är dålig på att skriva på min blogg. Dålig dålig riktigt dålig. Det finns inte ens anledningar till att jag ska vara så här dålig. För egentligen händer det massa saker i mitt liv. Massa saker som jag hade kunnat dra ur små vackra fina och roliga detaljer ur och skrivit skojiga blogginlägg om. Men det blir ju aldrig av. Jag glömmer det och skriver aldrig. Jag har nog ingen riktig datarutin längre. Ibland är jag vid datorn länge och mycket och ibland inte alls. Jag orkar inte ens bry mig om min mobil jämt längre. Det känns så oviktigt. Eller det är det inte. Men jag bygger en mur om mig. Muren som vissa inte ska få riva. Vissa som jag vill banka i huvudet för att de inte förstår. Jag har skrivit en hel fet bok. Jag ska ge den till dig en dag. Förstår du det? Men egentligen bryr du dig inte. Och jag kommer aldrig banka någons huvud.
Men det jag egentligen borde skriva är att någon eller alla borde säga till min allra bästaste bästa Elin Pelin att hon borde flytta hem till mig i Göteborg! Hon borde verkligen det. Av den enkla anledningen att alla skulle bli glada. Hon skulle bli glad och jag skulle bli glad och vi skulle ha det så roligt hela tiden. Vi skulle gå ut och dansa och ta sista spårvagnen hem och frysa näsan av oss när vi missade xen och heja på handbollarna i Lisebergshallen och dricka te och titta på snöovädret och bråka om vem som skulle få ha badrummet och sno varandras kläder och platta varandras hår. Vi skulle till och med laga mat och dammsuga våra rum. Faktiskt. Säg till henne att det hade varit roligt.

Jennie kan in ta ditt samtal just nu. Var vänlig tala in ett meddelande efter pipet så ringer hon upp så fort hon kan. Det är inte för att hon är sur, hon vill bara inte dela med sig av all sin glädje. Just nu.
Jag tror jag inte förstår så mycket. Och snart tappar jag mina händer. Men det är lugnt. Jag kan mycket om bilar och kan skruva ihop mig igen. Och detta är jag, när jag är alldeles vanlig. Jag behöver inte bli konstig. För jag är redan vågorna, i eld och vågor.

Idag var jag två sekunder från att rymma till Paris. Två sekunder. Varför stoppade jag mig?

Folk skräpar ner så himla mycket. Bänder upp blåmusslor i mängder och använder inte ens hälften. Hela undervattensvärlden är överfylld av gråtande blåmusslor som sakta ruttnar för att krabborna och räkorna inte hinner äta upp dem alla. Vilket slöseri. Vilka sommargäster. Vilken idioti. Varför är det ingen som ser sig omkring? Tänker på hur handlingar förändrar världen? Är inte blåmusslor levande varelser? De är en del i ett ekosystem. En del av vårt hav. Ett hav som redan innan sommargästerna verkar ha problem med att hålla sig i balans. Ett hav som är tomt på fisk och fullt av maneter. Invaderat. Algblomning. Det är så gott som kört. Varför bryr sig ingen? Vem mår bra av att våra stränder och havsbottnar vid bryggor är fulla med krossade blåmusslor? Var det värt det? Var det verkligen så roligt att krossa blåmusslor att det inte räckte med den där enda som behövdes för att fiska krabbor utan att det var bättre att krossa femtio och slänga dem tillbaka i havet? Döda?

Det är mycket bröllopssnack just nu. Mycket som måste fixas. Funderade på hur olika bröllop skulle se ut. På brorsans bröllop skulle alla gästerna få ett Kinderägg. På mitt bröllop skulle alla spela Yatzy och den som fick yatzy flest gånger skulle få brudgummen.

Jag upprepar mig. Faller för samma saker om och om igen. Men när han sa de där magiska orden som gör att jag faller i trans. De magiska orden som jag tror är verklighet. Det där om att inte tänka så mycket och leva i nuet. Det var då som förtrollningen bröts. Det biter inte på mig längre. Jag kommer säkert falla i en annan fälla. En annan dag. Men just nu förtrollningen bruten. Jag kan se klart. Kvart i två ragget fick gå hem ensam och min ryska suger. Mitt lilla ryska äventyr trollade bort magiken i att leva i nuet. Det krävs något annat. Ingen mera upprepning.

En dag med nya recept. En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. Mitt huvud är i uppror. På något sätt ska man leva sitt liv. På något sätt provar man sig fram. Jag försöker mig på nya sätt. Jag försöker mig på olika sätt. Jag känner mig obekväm och jag hamnar i mitten. Utan någonstans att gå. Jag är inte ensam. Jag känner mig inte ensam. Men ändå är jag det. Ensam och tjock.
En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. En natt då jag fick lägga mitt vackra pärlhalsband i min handväska. Säga godnatt och viska att det nog skulle komma till användning en dag. Tills dess ska jag gömma det. Ta hand om det och noga vaka över det vackraste jag äger.

Okej. Mitt sätt funkade inte. Det är vi alla överens om. Så nu gör vi som du vill. Du sätter reglerna. Och jag ska försöka följa dom. På riktigt verkligen försöka.

Det slog mig just vad jag måste göra. Det gör ont. För jag vill inte. Jag vill fördöma det soliga vädret. Allt det hårda jobbet som gör att man får massa tid att tänka. Att känna. Det måste få ett slut. Jag kan inte gå runt och tänka. Eller känna. Inte ens så här. Jag ska gå upp tidigt. Jättetidigt. Och jag vet vad jag ska göra. Nu är det dags att göra allting rätt. Jag kommer göra allting fel. Men idag fick jag åtminstone jättemycket gjort. Spikpistol. Varmt vax. Fungerande rollrar. Hundvalpar. Rivsår. Myggbett. Kladdkaka. Bada. Köra bil med automatväxel. Äta godis. Bada. Skärp mig. Exakt nu. Bli svartsjuk och inse fakta.

Jag vill också ha en stuga i skogen med mina två hundar. En stor och en liten som husdjur till den stora.
Sen ska jag skriva en saga om argentinska drottningar. Men det får jag inte göra nu. För jag måste lyssna på min kusin som bara gnäller. Fastän hon har den bra rollern. Min är dålig. Riktigt dålig. Händerna är fulla med blåsor. Om jag skyndar mig kanske jag kan få den bradiga. Jag måste skynda mig.

Jag funderar på att kanske börja blogga i bilder i stället. Bara göra precis som min snart ingifta broder. Men det skulle vara stöld. Inte att jag skulle sno hans bilder. Men jag skulle ju sno hans idé. Jag gör det bara för att det är en bra idé. Hoppas han kan inse att det faktiskt skulle vara en snäll gest. Och ännu ett men, jag kan inte börja förrän jag laddat batteriet till min kamera. Och det har jag inte lyckats göra det senaste ett och ett halva året. Så inte lyckas jag nu heller.

Igår var en rolig dag. Ibland förundras jag över att jag kan vara så lycklig. För vissa dagar är jag det. Även om det är alldeles för varmt och jag längtar till ett klimat lika kallt som Islands vintrar. Igår tappade jag allt balanssinne men höll kvar min lycka. Igår fick jag en lägenhet och middag. Igår gick jag i högklackat och hade träningsvärk i händerna av allt arbete på bondgården. Igår var igår. Den dagen som jag borde tänka på idag är idag. Men idag har jag inte städat, bara tittat på lite fotboll och ätit frukost. Och pratat lite. Ibland är det bra att prata. Idag är en sån dag. Det gör att lyckan håller i sig längre. Att igår fortfarande är bra idag. I morgon också.

Jag började tänka sen. Efter att vi pratade.

Tvååker. Jag vet hur man kommer dit. Och hur man åker därifrån.
Det verkar vara min nya grej att åka hem i ösregn. Alla mina kläder är blöta. Håret droppar vatten in under tröjan och mina ben fryser. Även fast allt är blött och grått och jag måste vända min väska ut och in och torkar alla papper i min dagbok med hårtorken känns allting som lycka.
Lycka.

Jag känner tomhet - det kan vara kärlek

Det finns tre saker jag funderar på. Det första tänker jag inte säga av den enkla anledning att det inte rör någon annan utom mig och kanske någon mer. Fast dom läser inte min blogg. Så det är helt onödigt att skriva om det här. Dessutom har jag nästan tänkt på det så mycket att det börjar bli jättegammalt och ointressant och jag kan lika gärna lägga ner att tänka på det och hitta på något annat.
Det andra är att den bästa butiken i hela världen har gått i konkurs. Hur är det möjligt? Det borde inte vara möjligt. Jag tror fortfarande att det är ett skämt. Fastän jag spenderade nästan en timme i affären tillsammans med resten av alla Kinnabor. Det är en epok som går i graven. Klädaffären som jag sen jag började köpa kläder alltid handlat i. Klädaffären som alltid haft ett helt annat och bättre utbud än alla andra i sin kedja. Jag förstår inte hur det här kan hända. Det är som om hela min barndom gått i konkurs. Det är en förlust inte bara för Kinna utan för resten av västvärlden.
Jepp, och de tredje jag tänker på kan jag inte heller säga. För det är pinsamt. Mest pinsam för att jag nog är lite svartsjuk och det skulle jag aldrig erkänna, inte för mig själv och absolut inte för någon annan. Alltså skriver jag inte det på min blogg heller.
Så egentligen borde jag ha låtit bli att skriva det här inlägget överhuvudtaget. Men ja, ibland måste man skriva på sin blogg.

Jag vaknade av mina egna snyftningar och med ångesten svettandes över hela mig. Det är inte klokt. Inte över huvud taget klokt. Det är som att kärleken är för svår att bära. Som att sanningen är alldeles för påtaglig. Den värsta mardrömmen är verklighet och jag kan uppleva den om och om och om igen.
Att flytta från Johan är det jobbigaste jag någonsin gjort.

Hej.
Jag heter Mattias och fyller snart 25 år. Jag pluggar till idrottslärare och gillar mina magmuskler. Jag spelar handboll i division 2 och när jag har tid tycker jag att det är roligt att spela beach volleyboll. Jag tränar knattelag i fotboll och åker ner till Båstad varje sommar för att kolla på tennis. Jag gillar att gå ut och dansa och många skulle kalla mig för stekare. Men jag är bara snäll och gillar att ha roligt. Jag tycker att utseende är rätt viktigt och fixar alltid mitt hår innan jag går hemifrån. Jag har en liten snabb bil som jag ibland kör lite för fort med och en lägenhet jag inrett mycket smakfullt i nästan bara vitt men med mycket sportgrejer som till exempel en stor flagga med alla Kielspelarnas autografer. Jag gillar THW Kiel och är stolt över att de vunnit Champions League i år. Det var en riktigt cool match.
Jag tänkte att jag skulle skriva här ibland. När Malik låter mig. Orka med en egen blogg liksom. Så vet ni.

Den här kvällen börjar bli lite gammal. Jag borde verkligen sova nu. Jag känner verkligen att jag vill packa en väska och åka till havet. Äta på ett Triangakök och sova i en sovsäck. Titta på stjärnor och bada med hjärtat i halsgropen. Det är många saker som faller på plats ibland. Just nu är dom många. Det förvirrar mitt huvud. Jag borde somna. För längesen. Framförallt borde jag ha gjort färdigt grupparbetet idag. Det har jag inte. Jag måste gå upp tidigt. Det kommer ju aldrig hända. Jag är rädd för maneter. Inte för tvestjärtar men för maneter. Rationellt och bra.

Jag har precis kommit ur duschen. Så ringer det på dörren. Logiskt sett är det helt självklart att det är grannens dotter som vill komma in för att hämta hunden. Jag tänker att det säkert är för att dörren är låst som hon inte kommer in och virar handduken om mig för att låsa upp dörren. Jag låser upp och tänker gå därifrån, grannar kan känna sig som hemma och gå och komma som dom vill. Det är inget konstigt med det. Men ingen kommer in så jag öppnar dörren och kikar ut. Där står en förvirrad man som gärna vill komma in och kolla på elmätaren. Och där står jag. I en handduk med blött hår. Jag inser att det hela måste se riktigt konstigt ut och i ett svagt ögonblick tror jag att det hela blir bättre om jag faktiskt säger att jag inte är så naken som jag ser ut. Att jag faktiskt har trosor på mig, för jag höll faktiskt på att klä på mig. Men så inser jag att det skulle göra det hela ännu värre. Stoppar orden med tungan, sväljer och säger att det är helt okej om han kommer in. Så försvinner jag in på mitt rum och känner skammen skölja över mig. Hur himla svårt ska det vara på en skala? Att bete sig som folk? Att använda sig av vissa sociala koder? Att INTE öppna ytterdörren iklädd så gott som ingenting?

Det finns tre saker jag borde göra. Ett är att plugga, två är att plugga och tre är att plugga. Det är inte så att de tre går att baka ihop till en sak, för det är tre helt olika saker som ska pluggas, i tre helt olika ämnen. Ett är fem artiklar som ska läsas och refereras på minst 1 a4 och högst 2 a4. Två är en dummy som ska göras i InDesign och tre är tre böcker som ska läsas och hundra föreläsningar som ska renskrivas. Helst skulle jag göra allt idag. Men kanske att jag kan nöja mig med att göra något idag. Men vad? Istället gör jag andra saker. Äter lakritschoklad från Island och läser saker jag inte alls borde. Funderar på hur man syr en kjol gjord av fem dukar med kurbitsmönster. Men nu ska jag försöka fokusera. Ett ska påbörjas. Om jag läser två artiklar idag och skriver typ en halv a4. Då har jag ju påbörjat det. Sen kanske jag kan få fortsätta med att sy kjolen, eller kanske att jag måste sy färdigt min jacka först. Å jag vill hellre sitta i en ateljé och göra roliga saker! Omåste saker. Omåste är roligare.

Han plockar vitsippor och klär mig i varma solstrålar. Han visar mig himlen och jag fascineras av tallarna högt upp ovanför våra kloka huvuden. Det som bara var en fantasi är en verklighet jag inte kunnat föreställa mig. Glassbilen spelar ikapp med fåglarna som sjunger i fjärran, från ett annat berg i en annan skog. För skogen den är vår, och utsikten är min. Och allt jag ser är vackrare än våren och allting jag känner är mjukare än gräset som kittlar min kind.

Jag har en dålig vana. Att gå rakt ut i vägen utan att se mig för. Men bara på ett ställe. Annars står jag alltid stilla och väntar på att det ska bli grön gubbe vid övergångställen. Men inte här. Eller där, där utanför skolan. För först går man över två spårvagnsspår och om man lyckas med det helt utan att bli påkörd av ilskna spårvagnar då blir man så glad att man glömmer att man ska gå över vägen. Och man glömmer det för att det nästan aldrig åker några bilar där. Men det gör ju inte mindre ont om man blir påkörd på en väg där det sällan åker bilar än om det åker bilar där jämt. Kanske man blir påkörd mer sällan. Eller det tror jag inte egentligen. För när man väl blir påkörd blir man ju påkörd. Varken mer eller mindre. Eller jo, man kan bli jättepåkörd och litepåkörd. Som att man bryter armen eller som att bryta alla ben i hela kroppen. Allt det här borde jag inte bara skriva, utan också förstå. Och inse att jag inte alls borde springa rakt ut i vägen. Men varje dag överlever jag, och jag lär mig aldrig. Och när bilarna tvärnitar blir jag förvånad och skakar på huvudet. De borde inse att de ska köra långsamt på små vägar inne i stan. Självklart springer det människor över vägarna hur som helst. Vart ska dom annars springa?

Jag måste blunda och göra mig jätteliten i spårvagnen när jag åker förbi Redbergsplatsen. För egentligen får jag inte vara där. Och om man blundar så syns man inte. Det vet alla. Det finns en trottoar i en skånsk stad som vinglar sig upp för en kulle vid sidan av en hårt trafikerad väg. En trottoar som börjar vid en underjordisk tågstation där jag aldrig får visa mig och som slutar vid en underbar trädgård dit jag aldrig mer får öppna grinden. Jag måste blunda hela vägen upp på trottoaren, smyga oupptäckt hela vägen upp. För jag får inte vara där. Och om jag blundar kan inte heller någon se mig. Men jag kan fortfarande bli påkörd. Hållplatsen Allahelgonakyrkan är förbjuden. Där måste jag gömma mig bakom Västtrafikskylten och blunda jättehårt. Utsikten över Öresundsbron är förbjuden. Det är förbjudet för mig att titta på Öresundsbron. För då syns jag, och det är förbjudet. Jag får aldrig synas vid Öresundsbron. Vägen till vänster om Domkyrkan i Linköping är helt förbjuden. Om jag vågar ställa mina tygskor på kullerstenen går sirener igång, allting blinkar rött och jag måste hålla för öronen för att försöka stänga ute oväsen. Det är helt enkelt förbjudet att gå där. Och jag måste blunda. Riktigt hårt. Men inte ens när ingen inte kan se mig är jag tillräckligt försiktig. Jag borde helt enkelt inte gå där. Så är det, och jag har mig själv att skylla. Jag ber om ursäkt varje gång vagnen passerar Olskrokstorget, varje gång den stannar på Redbergsplatsen och öppnar dörrarna så jag blir tvungen att andas luften. Luften från den plats jag inte borde besöka. Och varje gång drar jag en lättnadens suck när dörrarna åter stängs och spårvagnen tar mig därifrån så att allting kan bli som vanligt. Just nu är jag orolig över en Icaaffär i en förort. Jag vill inte vara tvungen att blunda för att få vistas i den. Jag vill inte bli osynlig i affären.

Jag gillar silverfiskar. Det har jag tänkt på ett tag. Kanske att jag gillar dom för att jag inte har några. Kanske det är önsketänkande. Kanske silverfiskar inte alls är lika trevliga i verkligheten som i min fantasi. Men det gör mig inte så mycket egentligen. Det stör mig inte att min fantasi är lite trevlig. Det är bara roligt att jag har någon fantasi alls.

Nej, jag vet inte. Jag vet inte alls. Varför skriver jag så lite? Varför skrev jag mer förr? Varför tänker jag så lite? Och vad ska jag göra? Så fort jag försöker skriva blir min hjärna blank. Allting blir vitt. Jag får ingenting gjort. Jag vet inte. Måste tänka på solglasögon i morgon. Klarar mig inte utan det. Solglasögon. Tänk på det.

Det känns som ett nytt liv, men ser ut som ett gammalt. Jag låter bli att dra på mig förkylningar under en skogspicknick med utsikt över hela Göteborg. Det känns som att våren är här och jag längtar inte till sommaren. Jag vill att det ska vara vår.

VAAAAAAD gör LUGI?!?! Och hur tänker klubben när de gör Johan Zanotti till huvudtränare?! Hur?! Alltså, han kanske visst är bra på handboll. Det kan man ju kanske inte egentligen tvivla på. Eller jo, det kan man. Jag tvivlar på det. Jag tror den största skillnaden för laget kommer bara att alla måste ha fina nya vita skor på sig på matcherna. Och att någon kommer bli glad för att vax och gelé försäljningen kommer öka. Det är allt. Detta är inte en bra dag. Även om jag egentligen kom på det igår. Jag gillar ju LUGI, egentligen. Jag svimmar när jag ser Ekdahl Du Reitz. Men vilket svek. Den snusande tränaren med vita nya skor och jeans på planen. Nej tack.

Blir du någonsin bra?
Jag tror jag missat något.
Huvudet på sne, Hur mååååår du???
Gnager, skaver, kliar och irriterar.
Det är svårt att sätta fingret på vad.
Stackars stackars lilla vän.
Jag vet inte. Men bryr jag mig ens?
Nu är jag försenad också.

Allting är lite klibbigt och allting skaver. Lite. Jag ömsar skinn och lever i ett tjockt moln av bomull. Det är träningsvärk. Det är energi och enkelt. Allting är. Och jag är med.

Min mage har lite storhetsvansinne. Den uppenbarar sig förgylld och med ett harem av glittrande revben. Och budskapet magsäcken ger mig är att min mage är det bästa som någonsin hänt mig.

Jepp, nu känner jag det. Precis nu. Det är ett lätt illamående och en liten liten klump som tynger mig som en sten. Det är inte mitt hjärta och det är inte min ångest. Det är chokladmjölk. För mycket chokladmjölk. Jag ska sluta dricka mjölk just i denna sekund. Varför tror jag alltid att det funkar? Varför blir jag förvånad när jag får ont i magen?
Om en stund ringer Karin och vi ska gå och få massage. Kanske att lite ångest försvinner då? Jag måste försöka göra saker. Bygga upp ett liv igen. Bit efter bit. I går drack jag te. I dag går ja på massage. I morgon ska jag försöka simma. Lite. Det hoppas jag på iallafall. Sen ska jag titta på serier i helgen. Och gå på handboll. Nej, nu blev det för mycket igen.

Jag är stressad. Det verkar inte bli mindre, någonsin. Jag bara fortsätter panika. Men jag känner iallafall mig lite glad. Jag gillar att planera. Jag är inte lika intresserad av att genomföra. Men kanske lite. Lite. Jag vill göra något. Och då är detta lite intressant.
Basket idag. Jag börjar fatta sporten. Den är faktiskt rätt intressant. Den också. Vissa domare är mer kompetenta än andra. Jag längtar till handbollen i morgon. Sport är mitt lilla andningsfönster. Det är då jag glömmer allt annat och upplevelsen lämnar mig lite lugn inombords. En stund iallafall. Sen stressar jag igen. Måste tänka om på något sätt.

Det är Johan som har lärt mig. Eller jag som lärt Johan. Eller jag saknar Johan. Johan är den som håller mig uppdaterad. Han berättar alltid vilka serier jag borde se, vilka jag borde undvika och vad för spännande saker som händer i säsong fem. Han berättar om jag borde sluta se en serie efter en viss säsong för att inte bli besviken och vilka filmer som jag absolut ska undvika för det är jultomtar i dom. Han ger mig fina tolkningar av nyckelscener i viktiga filmer så att jag kan hålla koll på allting och ge insiktsfulla kommentarer när filmfolk diskuterar filmer, fastän jag inte ens sett dom. Och jag gillar att ha koll. Jag gillar att Johan ger mig koll på saker jag inte har någon aning om. Han ger mig koll på zombie filmer och läskiga datorspel.
Men nu till problemet. Det är visst inte så att alla andra gillar att få veta hur tredje säsongen kommer sluta när man sitter och tittar på första säsongen av en serie. Det är visst så att folk kan bli riktigt arga om de får veta vem som vann Top Model åtta när man tittar på första avsnittet. (Okej, Top Model var det kanske inte Johan som berättade för mig vem som vann).
Och jag kan inte riktigt förstå det. När jag ser en ny serie så pratar jag med en gång med Johan och frågar honom hur det kommer gå och om det är värt att titta på. Då vet jag ju att jag inte slösar min tid på något som inte är bra. Eller något som jag inte gillar. Johan tipsar mig och jag litar alltid på honom. Johan är till och med så bra att han kan berätta för mig hur det kommer gå i en serie eller film han inte sett själv. Det är helt otroligt duktigt av honom.
Egentligen försöker jag ju bara vara snäll. Försöker föra vidare lite av den kunskap Johan gett mig. Dela med mig. Men nejdå, då blir folk arga. Det är ju helt konstigt. Helt oförståligt. Johan är bäst.

Grekland strejkar. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Jag känner att allt går åt skogen idag. Idag är sista dagen av mitt liv som jag minns det. Idag vill jag förstöra allt. Jag är sjuk. Och nu strutar jag i precis allt. Sjuk sjuk sjuk. Kan leva på ingenting. Utan jobb försmäktar jag på denna öde ö. Jag hatar allting. Jag vill inte vara med mer. För jag förstör allt jag rör vid. Och jag kan inte ens ha ett helt vanligt samtal med mina klasskompisar. Jag hatar allting. Precis allting. Och det enda jag måste göra just nu är att sluta stressa. Det enda jag just nu inte kan göra är att sluta stressa. Och hitta på en rubrik om Greklands strejk. Jag hatar Grekland. Otroligt mycket. Finns det ett ord för strejk som inte har några nedhäng? Finns det då kanske jag blir glad. Annars ska jag bara gräva ner mig och aldrig mer uppstå. För jag hatar allt.

Jag vill låta alla journaliststudenter som vill använda datasalarna när folk har lektion möjligheten att tänka över sitt behov av datasalen och fundera på om det inte är roligare att hoppa från tredje våningen ner i snön. Det hade varit värt en tanke tycker jag.

Jag saknar min lillasyster. Att titta på Melodifestivalen utan henne är helt meningslöst. Hur ska jag då kunna veta vilken låt som är bra? På ett sätt är det nästan konstigt att alla växer upp och har egna liv. Jag borde ha vant mig nu. Men nej då. Jag blir lika förvånad jämt.

När jag berättade om min allergi som gör det omöjligt för mig att vara hela dagar i skolan. Får jag rådet att det nog inte alls handlar om allergi utan om det faktum att jag äter för lite grönsaker och är tjej.
Läkaren säger alltså till mig att jag ska äta mer grönsaker. Jag känner mig en aning lurad. En aning. Jag, nästintill vegetarianen som väldigt gärna äter grönsaker. Äter alltså för lite grönsaker? Så istället för en remiss till allergiläkaren får jag en remiss till hjärtläkaren. Men ja, en remiss är ju en remiss. Kanske någon lyssnar. Kanske jag äter grönsaker gjorda av plast?

Två klockor tickar i otakt. Jag och Hans Winge tittar ut över Älvsborgsbron.
– Om det bara ville sluta snöa, säger han och känner sig väldigt instängd i sitt lilla pappperskort. Jag vet bättre, mest eftersom jag består av mer än cellulosa. Men också eftersom jag skolkar och har satt mig i sängen med en kopp te vid sidan och en filt omkring mig. Jag vet bättre. Jag vet att det inte är snön det är fel på. Det är något annat. Det är palmolja. Kolhydrater. Kemikalier. Azofärger.
Om världen bara var så tyst som den är för mig och Hans Winge just nu. Om allt bara var en panorama utsikt över Göteborg. Då kanske det finns lite lugn.
Jag måste återgå till mig, Hans Winge och Älvsborgsbron. Fokus. Inget mer. Bara tyst utsikt över snöfall och inkommande färjor i Göteborgshamnen.
Äntligen tyst. Äntligen.

Först trodde jag att allt gick åt helvete sen insåg jag att jag bara var hungrig. Då blir jag ju jättesur för att hunger kan göra att man tror att livet går åt helvete. Så nu går allt åt helvete igen. Och då måste det ju vara på riktigt. Då kan det ju inte vara hunger. Dessutom har jag ätit. Till och med frukost. Nu vill jag bara kräkas. Och svära. Men jag orkar inte skriva svordomar så jag bara sitter här och hatar min klass. Dumma parfymfulla klass. Jag hatar er.

Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.

Okej, jag funderade lite och kom fram till att jag är en lite dålig människa. Det hela blev väldigt tydligt när jag köpte min fina blåa ipod. Grejen är den att jag verkligen inte har någon musiksmak. Jag lyssnar på lite vad som helst. På ipoden blandas gamla musikaler från sjuttiotalet med alldeles ny pop, skrikig punk med klassisk musik, åttiotalets hits med svenska vissångare och hip hop och emomusik och tvspelsmusik och trance och lite gammal synth och VAD SOM HELST. Ingen musiksmak helt enkelt. Och att försöka komma på vad min musiksmak egentligen är känns lite jobbigt. Ett projekt som lär misslyckas. Egentligen kanske jag inte ens bryr mig. Min ipod får helt enkelt vara ett virrvarv av ingenting och allt, samtidigt.

Idag är jag frisk. Äntligen. Det är härligt att vara frisk. Man känner sig så mycket bättre då. Mycket bättre än när man är sjuk i alla fall. Jag dricker honung som är gjord i våran trädgård och har fötterna i mjuka tofflor. Allt känns lite bättre då. Ännu bättre. Idag känner jag att jag har ett liv. Så även om jag missade 33 procent av förra kursen och måste göra lite kompletteringar känns det roligt ändå. Jag har lite koll. Eller ingen. Men det spelar ingen roll.
Idag hängde jag med sportjournalisterna. Låtsades att jag drack kaffe och att jag kunde något om fotboll. Och basket. Det var så roligt. Jag har rosiga kinder och har svårt att gå ner i varv. Direktsändning från en halvt galen basketmatch och jag fick vara med. Jag fick se hur allt går till. Och statistiken! Den härliga statistiken! Låt mig få göra statistik. Jag älskar statistik. Att använda alla siffrorna till att göra ett begripligt referat till någon som sitter långt från matchen och lyssnar på radio. Det är ju helt galet roligt. Nästa söndag. Igen. Jag är på. Vill hänga med alla journalisterna och lära mig saker. I verkligheten. Så roligt!

Det var längesen jag skrev här. Riktigt längesen. Så längesen att Johan börjat tjata på mig att skriva och alla andra glömt bort att jag har en blogg. Jag med. Tills Johan påminde mig. Den nya terminen gör mig förvirrad. Det känns som att jag alltid är förvirrad. Just nu är jag bara sjuk. Sjuk och ledsen. Som att allt var bra bara för någon vecka sen. Tills jag körde allt i botten.
Nu sitter jag och undrar om jag någonsin får besöka skånes blåsiga stränder igen. Om jag någonsin får ha snöbollskrig och kuddkrig. Om det är okej att äta jättegod chokladglass. Om Thailand är varmt och håller sig fritt från sjukdomar och tar hand om turisterna där ordentligt. För jag vill inte att någonting ska hända. Jag är orolig. Och det kan jag inte säga. Jag projicerar på fel saker. Oroar mig för Thailand. Eftersom jag inte kan oroa mig för Sverige.
För Sverige finns inte. Det kommer aldrig finnas. Jag borde lägga ner. Men jag är obotlig. Jag bara önskar att allt blir bra. Allting. Det känns som om jag pratar i gåtor. Men det gör jag inte. Jag skriver precis som det är och börjar för många meningar med ordet men.
Jag önskar att granatäpple gjorde allt. Jag säger som mongolerna sa redan på 1100-talet, min lever skrumpnar när du lämnar mig. Eller ja, du lämnar mig inte. För du har aldrig varit här. Men levern skrumpnar i alla fall. Min lever. För känslan sitter i magen.
Ska tvinga mig själv att bli frisk i natt. Jag vill ha snöbollskrig. Åka pulka. Göra snöänglar. Snölyktor. Bygga snögubbar. Snön är så vacker. Den gör mig lycklig. Egentligen. Ska tänka mer på snön och mindre på annat. Fokus på vacker snö. Sova och drömma om snö. Bara snö.
Skicka mig ett sms. Bara ett litet. Snälla?

Ingen får gå. Den finaste meningen jag läst på länge. Den mest meningsfulla meningen. Den mening som jag tänkt på längst.
Ingen får gå. Jag vill att det ska vara så. Jag vill kunna säga så. Jag vill vill vill.
Ingen får gå. Men det är inte så det går till. Det är inte så allting funkar. Jag kan inte ställa kraven.
Alla får gå. I min värld. Hur ont det än gör. Alla får gå.
En dag ska jag sätta ner foten. Och säga det högt. Ingen får gå. Ingen.

Vissa saker är bra. Nästan lite roliga. Som att hon i filmen Se upp för dårarna har klarat sin polisutbildning och får jobba hos Wallander. Men det är ungefär allt.
En annan sak som är bra är ingenting. Jag måste gå till skolan i morgon. Tidigt. Och jag måste göra viktiga saker i morgon. Många. Jag blir trött.

Jag älskar min säng. Det är så det är. Den är det bästa som någonsin hänt mig. För det första är den stor. Riktigt stor. För det andra är den alldeles superbra att sova i. Jag sover länge och djupt. Okej, det gör jag även om jag sover under en gran på tallkottar. Men det är inte det som är grejen. Grejen är den att min säng är bäst. Den är finast. Riktigt finast. Och riktigt bäst. Den är så bra att jag klarat mig flera veckor utan att bli överfylld av andra saker än mig själv. Inga böcker, inga kläder, inga prylar och ingenting. Bara täcken, kuddar, massor med kuddar och mig.

Jag har petat på hans klet! Kim Ekdahl du Reitz. Det är inte så illa som det låter. Eller så är det just det. Jag kunde inte låta bli. Egentligen brukar jag bara falla för mitt-sexor. Men av någon konstig anledning kunde jag inte låta bli att peta, fastän han nog inte är mitt-sexa. Kanske för att jag gillar att peta på saker. Kanske för att han faktiskt lämnade kletet mitt framför ögonen på mig. Det är nog mest därför. Och sen när jag såg Lugispelaren på tv, i matchen mellan Sverige och Portugal slank orden bara ur munnen. Jag har petat på Kim Ekdahl du Reitz klet. Det var ganska äckligt faktiskt. Säkert väldigt ohygieniskt. Men, jag har aldrig petat på handbollsklister förut. Nu vet jag hur det ser ut och hur det känns. Och det var Kim Ekdahl du Reitz klister jag petade på först. En Lugispelare som faktiskt spelar i svenska landslaget.

Egentligen är jag mer imponerad av en annan spelare, Fredrik Petersen. Honom gillar jag starkt. Han är en mycket rolig spelare med en intressant spelstil. Även om inte heller han är mitt-sexa så får han nog vara med på min lista av spelare jag gillar bäst. Man kan ju inte bara ha mitt-sexor i sitt lag.

Jag vill be om ursäkt om jag förut bad om ursäkt för att jag kallade Lugi tränaren för Halmstad stekare. Jag tar tillbaka ursäkten och tänker aldrig mer be om ursäkt om jag säger något elakt om Halmstad. För Halmstad har bevisat sig vara mer än lovligt elaka. Och ja, dumma dumma Halmstad. Jag är glad åt att deras dumma lampor gick sönder i deras dumma nya arena. Riktigt härligt skadeglad blir man i själen när Halmstad inser att de använt allt för mycket pengar på extrasaker som blinkade lampor i pausen och extrema högtalarsystem när något så grundläggande som takbelysningen inte fungerar. Det kan dom gott ha. Jag unnar dom en ofungerande hall. Där kan Halmstadborna sitta och gotta sig åt sig själva. Utan att vi andra bryr oss. Jag hoppas att de åker ur Elitserien och för alltid blir fast i Allsvenskan.
Okej, att börja det nya året med att fortfarande vara bitter över hur det gamla året slutade kanske inte är riktigt bra. Men fastän det gått fem dagar sen invigningsmatchen som var utsåld "men det har vi ju annonserat om, det har stått i hallandsposten...". Så är jag fortfarande bitter på deras sexistiska, dryga, flashiga, nya och elakt psykande arena och allt folk i den. Jag kan bara häpnas över hur intressanta deras tankar måste ha varit när de bestämde hur allting skulle utformas.

"Nej, men inte behöver de andra laget ha några platser i arenan? Menar du att dom skulle ha en klack som skulle vilja heja på dom? Det tror jag då inte..."
"Nej, inte behöver vi skriva på hemsidan eller på heh.nu att alla platser är sålda? Det räcker väl med att annonsera i HallandsPosten? Då får alla som behöver veta."
"Men du, jag har en idé! Vi säger bara till när vårt lag gör mål! Så det andra laget inte vet hur många mål dom har!"
"Jaa! Bra idé! Då kan vi också dra ut på att säga vem som gjort mål i det andra laget! Så länge att vi ibland inte hinner säga det innan vi gör mål själva!"
"Men jag har en bättre idé! Vi låter små tjejer stå vid sidan av planen med jättelångt hår och en handduk, så kan de springa ut på planen, ställa sig på knä och torka upp svetten från de stora manliga spelarna när det trillat, och neeej, inte behöver de vara duktiga på det inte, bara dom är söta. Tjejerna kan vara ouppmärksamma och gärna jättedåliga så att de andra laget får torka upp själva."
"Men du, jag har en otroligt mycket bättre idé! Vi sätter upp en massa ljuskanoner som kan göra häftiga ljusmönster på planen i pausen och en rökmaskin! Det blir jättecoolt! Och neeej, så himla mycket pengar behöver vi inte lägga på att göra takbelysningen bra så att vi har ljus under matchen."
"Och du, jag vet! Vi låter kommunfolket köpa upp platserna och ge bort dom i julklapp till folk som inte vill komma! Vem vill ha handbollsfolk på handbollsmatch? Bättre med viktiga gubbar!"
"En ännu bättre idé! Vi sparar inte ens några biljetter till spelarna i det andra laget så de kan ta med sina familjer och vänner! Haha, det andra laget har nog inga vänner eller någon familj för dom spelar ju inte för Drott!"
"Jag har en superidé! Vi struntar i att stänga av musiken då det andra laget har bollen, lite extra störningsmoment får dom ju tåla när de är på vår arena, varför ha ett rent spel liksom?!"

Jepp precis så tänker Drott och hela kommunen Halmstad. Och jag är bitter. Grejen är den att jag varit på matcher där RIK förlorat förut. Och jag brukar ändå gå därifrån med ett leende på läpparna. Jag gillar handboll, självklart blir jag gladare när vi vinner än när vi förlorar. Men upplevelsen är alltid rolig. Förutom på eran sketna arena Halmstad. Jag är den förste som säger grattis till det andra laget om de skulle vinna. Men det är skillnad på att vinna fairplay och att vinna på psykningar och ren elakhet. Att göra hela handbollupplevelsen till ett politiskt och sponsorjippo är inte schysst. Inte för någon. Ni kan ta er jävla rökmaskin och era förminskningsmetoder och köra upp det i era alldeles för hemmakära arslen. Hoppas er nya arena får fuktskador och att alla biljetter ni säljer möglar sönder så att ni får spela inför tomma läktare.

Okej, jag kanske gick lite för långt. Jag menar inget illa egentligen. Jag tycker bara att det är oschysst. Det är allt jag menar. Jag blev lite ledsen. Ganska mycket ledsen. Bitter. Men nu gråter jag. Mest för att jag skrev så elaka saker. Men lite för att hela situationen var så himla orättvis. Man ska inte sparka på folk som ligger. Och grejen är den, att jag skulle skriva precis samma inlägg om RIK hade lyckats vinna. Precis samma text. För det hade inte varit mer rättvist om vi vann. Jag hade känt mig precis lika ledsen och bitter. För det hela var elakt. Hela grejen. Rickard Lönn fick en biljett till sin pappa. En enda biljett. En enda person som fick heja på honom. En enda. Halmstad ville ha 4025 biljetter för sig själva. Inte snällt. Tänk på det Halmstad, nästa gång kan ni väl åtminstone spela musik när båda lagen gör mål, och vara lika snabba med att kommentera vem som gjort målet? Oavsett vilket lag som gjort det?