Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.

Fredagar är nog den värsta dagen. Det är dagen då alla andra har något att göra. Dagen då jag inte har något att göra. Jag borde plugga. Men alla andra är ute och snubblar bland de planterade träden i allén. Min nagel har gått av och jag är nervös över att behöva duscha utan sällskap. Inte för att jag brukar ha sällskap i duschen. Det är mer bara tanken att jag är ensam hemma och måste duscha. Det är skräckfilm. I mitt huvud. Allt man hör är vattnet som träffar duschdraperiet, som porlar ner i avloppet och som innesluter hela kroppen i ett hav av vatten. Det man inte hör i det sammanhanget är när någon bryter upp ytterdörren. När någon slår in balkongfönstret. När någon, ja ni fattar. När någon tar alla ens kläder och häller ketchup över mitt nya vita duschdraperi. Skit, nu kommer jag aldrig våga duscha mer. Kan inte ens fokusera på att plugga. Får nog bli till att sova tidigt och sen gå upp tidigt och plugga lite. Översiktspluggande innan tentan. Inte vad man borde göra. Men om man inte kommit igång att plugga förrän dagen innan tentan får man väl ta precis all tid man får. Sammanfattade en hel bok idag. Insåg när jag kom till slutet att mina anteckningar såg ut precis som sammanfattningen på boken. Mycket intressant. Borde verkligen vara det som är det viktiga då. Kanske finns hopp. Det försvinner nog när jag får se tentan i morgon. Klockan nio. Noll noll. Vet vart jag ska. Har inte bestämt mig hur lång tid det tar att gå dit. Borde ta tjugo minuter för fötterna. Tre för spårvagnen. Men den går nog aldrig så tidigt ändå. Det får bli fötter.

Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.

Trodde inte att det skulle vara så här. Jag kan inte äta glass. Det gör mig tårögd. Eller så är det den här dumma tentan. Jag har tappat stinget. Men mest kan jag bara inte äta glass. Kanske det är så det blev. Glass måste strykas från listan av ätbara saker. Eller så får jag leva med tårar i glassen.

Det måste bo en kille här! Måste. MÅSTE. Måste måste måste. Det bor INGEN tjej här!
Bevis ett: Blommorna har ingen vas, de står i ett litermått.
Bevis två: Det finns INGA gardiner.
Bevis tre: Sakerna ligger fortfarande i flyttkartongerna och resväskorna.
Bevis fyra: Det finns INGEN mat i skåpen.
Bevis fem: På påslakanet finns en bild på svenska fotbollslandslaget.
Bevis sex: Ugnen är oanvändbar.
Bevis sju: Det finns inga riktiga lampor. Bara iskruvade glödlampor.
Jag bor helt enkelt inte här. Eller så är jag kille. Har inte riktigt lyckats bena ut vad som är hönan och vad som är ägget. Eller om ägget är en tupp. Eller om jag är en tupp. Det är svårt ibland.
Eller så är jag bara slarvig.