Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.