Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.