Jag har trettioårskris. En stor jobbig trettioårskris. Ja, jag vet att det är en stund kvar tills jag fyller 30. Men krisen är inte desto mindre. Jag ser mig själv som en outbildad, gubbsjuk, arbetslös och rent hopplös snart trettioåring som fortfarande bor hemma. Det är bara ölen, ölmagen och att hänga i soffan framför sporten i bara kalsongerna som skulle göra det hela fullkomligt sant. Eller vänta, det är redan så. Jag är helt enkelt körd. Jag måste gaska upp mig. Försöka se mig själv ur en annan vinkel. Jag kan ju flytta mig till andra hörnet i soffan och byta kanal på tvn. Mycket bättre.

Jag ska aldrig mer försöka vara normal. Med det menar jag att jag aldrig mer ska försöka köpa och äga en mascara. Jag försökte verkligen, gjorde research och försökte att fundera ut vad för mascara som skulle fungera för mig. Jag är inte precis en sminkperson, men på sistone har jag faktiskt lyckats att skapa mig en liten sminkväska med smink jag faktiskt använder ibland och som jag trivs med. Mascaror är ju en väldigt bra grund att ha med i väskan. Nu är det så att jag då inte är någon sminkkännare, eller ens förstår mig på smink särskilt mycket. Min förra mascara hade jag fått av min moster för så där fyra år sen, innan dess var det nog någon mascara som min mamma köpte till mig på grundskolan och som jag sen köpte en likadan på gymnasiet. En mascara ska inte användas i fyra år. Någon måtta ska det vara. Och nu hade jag alltså fått nog av min gamla, en gång i tiden bra mascara, så jag köpte en ny. Man kan rätt lugnt säga att jag blev en hel del förvånad när jag kom hem med den rätt dyra mascaran som jag fått rekommenderad av både vänner och expediten i affären. Klumparna den gav ögonfransarna var större än ögonfransarna själva och absolut minst sju gånger större än de små klumpar min fyra år gamla mascara gav mig. En helt oanvändbar mascara helt enkelt. Väldigt snopet. Affären säger att det inte alls är något fel på mascaran. Jag känner mig dissad och väldigt förvånad. Jag ger helt enkelt upp. Jag slänger min nya mascara som jag ville skulle få min sminkväska komplett och jag sitter här med min gamla klumpiga flagiga mascara som säkert består av mer kvalster och bakterier än mascara. Jippie. Jag ska aldrig mer försöka vara normal.

Jag kan inte alla språk, det stör mig. Det stör mig så jag nästan får feber. Fast ont i huvudet har jag också. Sitter på balkongen och väntar på ett åskväder. Jag vill ha åska. Jag hoppas att ett åskmoln kan rädda mig från huvudvärken. Men åskan uteblir och jag dunkar mitt huvud i väggen. Varför kan jag inte alla språk? Varför varför varför? Hur svårt kan det vara att böja verb på hindi till exempel? Eller har alla språk ens verb? Ååå jag vet ju ingenting! Och denna ständiga huvudvärk!