Jag har trettioårskris. En stor jobbig trettioårskris. Ja, jag vet att det är en stund kvar tills jag fyller 30. Men krisen är inte desto mindre. Jag ser mig själv som en outbildad, gubbsjuk, arbetslös och rent hopplös snart trettioåring som fortfarande bor hemma. Det är bara ölen, ölmagen och att hänga i soffan framför sporten i bara kalsongerna som skulle göra det hela fullkomligt sant. Eller vänta, det är redan så. Jag är helt enkelt körd. Jag måste gaska upp mig. Försöka se mig själv ur en annan vinkel. Jag kan ju flytta mig till andra hörnet i soffan och byta kanal på tvn. Mycket bättre.