"Ska du starta ett bimbopensionat?" Jag försökte förklara om min stundande innebandykarriär och ja, min pappa lyssnade nog inte så otroligt noga...

Det finns verkligen konstiga sporter. Nordisk kombination till exempel. Den som hoppar längst får starta före alla andra och skynda sig i mål på sina skidor. Sport är roligt. Nästintill all sport är rolig. Och att vara sjuk är ett perfekt tillfälle att titta på sport. Hela dagarna. Men efter ett antal dagar är inte ens det roligt längre. Jag funderar på om man skulle kunna lägga in lerduveskytte eller biljard i nordisk kombination också. Hade inte det varit trevligt? Jag måste verkligen bli frisk. När jag blir frisk tänker jag minsann på allvar göra något. Jag vill börja träna. Gymma helt självklart. Men också dansa Bollywood och spela handboll, eller kanske fotboll eller innebandy. Jepp, det tänker jag göra. Kanske att man kan få sin klass på journalisten att skapa ett lag? För skojs skull? Det tänker jag fundera på. Fast först kanske jag borde se till att jag kommer in. Ska nog plugga lite nu. Om jag orkar. Har en första uppgift att skriva. Jag älskar att skriva. Det dumma är att jag måste skriva om en av tre historiska filosofer, varav ingen är kvinna. Jag har inte på flera hundra år skrivit om en manlig historisk person. Det är något jag vägrat enda sen högstadiet. Jag har alltid skrivit om en kvinna istället. Men nu har jag nog inget val, uppgiften är att skriva om Aristoteles, Machiavelli eller Platon. Och deras syn på politik, idealsamhället och makt. Vilka kvinnliga filosofer från antiken hade jag kunnat kontra med att skriva om? Och skulle min lärare bli glad om jag helt enkelt skrev om en kvinna och bara struntade i att läsa uppgiften? Alltså, det är ju inte som om jag kan skylla på att jag missuppfattat uppgiften. Den lyder ju ordagrant; "Välj någon av följande författare: Aristoteles, Machiavelli eller Platon. Beskriv den valda författarens syn på staten, individen, demokrati och maktdelning." Åh, jag vet inte. Vilket dilemma!

Jordgubbsfil med havrefras. Jag mår illa och skyller på filmjölken. Varför är jag inte alltid mjölkallergiker? Hela varma somrar ute på landet kan jag hälla i mig jordgubbsfilmjölken med cornflakes. Då är det precis det jag tycker bäst om. Det som jag nu tänkte kunde få mig lite glad. Lite nostalgisk. Men nej då, bara för att jag är sjuk så ska jag minsann ha mjölkallergi och må riktigt dåligt för varje liten kall mjölkprodukt jag äter upp. Lite gnällig blir jag allt eftersom det jag funderat på att äta härnäst är glass. Chokladglass med chokladbitar. Choklad choklad choklad. Utan choklad blir man aldrig glad. Det är nog så. Jag längtar efter choklad, kladdkaka med extra choklad, chokladkakor, varm choklad, små chokladgodisar och chokladglass. Men egentligen vill jag bara sova. Då märker man inte om man är glad eller inte. Då kan man bara sova. Så nu ska jag sova.

Det är svårt att hitta på saker att skriva om när man spenderar en dag i soffan. Jag skulle kunna skriva en essä om skillnaden på svenska, australienska och Tyra Banks Top Model. För det finns skillnader. Stora skillnader. Men jag tror inte att det är någon som bryr sig om mina små funderingar från sjuksoffan. Knappt att jag bryr mig själv. Knappt att jag orkar bry mig. Jag håller på att bli som dom. Med dom, menar jag mina sjuka föräldrar som gnäller och vältrar sig i sin sjukdom. Dom har åtminstone fått penicillin. Jag har bara precis börjat må dåligt. Det är mest synd om mig. Nu måste jag äta igen. Detta eviga ätande. Ett heltidsjobb.

Om man är sjuk finns det inget bättre än att försöka göra sig frisk. Två vackra klänningar och tre koftor senare är jag fortfarande sjuk. Kanske till och med mer sjuk än innan shoppningen började. Jag fick låta bli att fortsätta min shoppningresa till böckernas värld. Fick sitta hemma med en mycket söt Bollywood film som jag inte orkade se färdigt. 56.23 minuter har jag sett på filmen, på en hel dag. Jag är väldigt trött helt enkelt. Febrig och med halsduk, mössa och två täcken i soffan. Egentligen hade jag velat plugga och skriva lite idag. Men efter två meningar blev jag så trött att jag var tvungen att lägga av. Att vara sjuk är tråkigt. Min hjärna har problem. Mitt hjärta har problem. Och jag är ändå starkare än jag någonsin varit. Jag kan springa jättelångt. Men har ingen lust. Det är det där lilla som saknas. Den vackra klockan som hänger i det pyttelilla köket. Ibland orkar jag bara inte med någonting. Inte något alls. Inte ens tala när jag borstar tänderna.

Rickard tittar noga på mig. Ett litet leende glittrar till och han säger att jag verkligen ser ut att lukta illa. Hade jag mått lite bättre hade jag blivit stolt över konstaterandet som faktiskt var väldigt sant. Nu orkar jag varken bry mig eller retas tillbaka. Fast även om jag är sjuk kan jag inte låta bli att vara glad över att få vinna. Det är inte varje dag man vinner så lätt. Fast kanske att förutsättningarna idag var lite off. Rickard hade ju varit i skolan hela dagen. Jag har suttit hemma och gjort ingenting.

Mitt minne är alldeles för kort, jag glömmer inte allt, utan de perfekta orden jag skulle skriva ner. Och för en gång skull glömde jag dom inte för att jag var för lat för att skriva ner dom i blocket jag alltid har till hands, utan för att jag hade glömt pennan jag alltid har i min väska. Då känns det ju ännu värre. För att jag faktiskt hade tänkt skriva ner det men misslyckades. Men ändå, om det är något som min vistelse på Island har lärt mig är det att man aldrig klarar sig utan ett block och en penna. Man vet aldrig när man behöver det. Det är skönt att slippa ha allting i huvudet på en gång. Jag ville skriva om en varm kopp choklad i ett hus där trapporna är oändliga. Ett hus där fåglar flyger fritt, i en stad jag bara kan orientera mig i med hjälp av nattens mörker. Men nu tror jag det får vila lite i min hjärna istället. Jag vill vila också. Jag är trött. Jag borde skaffa mig en kalender och sluta skriva viktiga saker på baksidan av andras gamla kvitton.