Okej, min allergi borde verkligen göra något åt sig själv. För så här kan jag inte ha det. Var på net on net idag med min pappa. Gick runt där och pappa ville att jag skulle ringa hem och fråga något om en dator. Så jag fick hans mobil och så gick han iväg för att hämta något. Lämnade mig ensam med mobilen och ett försök till att lösa ett problem hemma genom telefonen. Då helt plötsligt slår allergin till. Jag har känt mig lite konstig i en dag och kanske att turen på stan bland alla parfymtanter och parfymaffärer gjorde det galet dåligt. För när jag viker ihop pappas mobil tittar jag mig förvånat runt omkring och kan inte komma på vart jag är. Först får jag panik. Ser mig omkring och kan inte förstå hur jag kommit dit eller vart jag är. Tillslut lyckas jag komma på att jag är på net on net. Det står med stora bokstäver överallt i affären. När jag väl kommit på det måste jag börja med nästa problem. Hur kom jag dit och vem är jag där med? Jag hittar mobilen i min hand och som tur är vet jag att det är min pappas mobil. DÅ börjar det riktigt jobbiga. Hur ser min pappa ut? Vem är min pappa? Jag börjar springa runt och tittar på alla män, alla killar, alla människor. Men vem av dom är min pappa? Jag springer igenom hela affären, en gång, två gånger, fem gånger. Men ingen känner jag igen. Och jag kan inte komma på hur min pappa ser ut. Tillslut har jag tårar i ögonen och funderar på att gå till en net on net person och be om att de ska ropa ut i högtalarna att min pappa är borta. Så ser jag ett fjällrävenmärke på ett par byxor. Och då! Då går hjärnan igång och jag vet igen hur min pappa ser ut. Äntligen.
Jag hatar allergi. Jag hatar parfym. Jag hatar vad det gör med mig. Men det är lite roligt i efterhand. När man kan berätta om hur man som 24åring går till receptionen och gråtande berättar att man tappat bort sin pappa som man inte vet vad han heter eller hur han ser ut.