Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.