Jag måste blunda och göra mig jätteliten i spårvagnen när jag åker förbi Redbergsplatsen. För egentligen får jag inte vara där. Och om man blundar så syns man inte. Det vet alla. Det finns en trottoar i en skånsk stad som vinglar sig upp för en kulle vid sidan av en hårt trafikerad väg. En trottoar som börjar vid en underjordisk tågstation där jag aldrig får visa mig och som slutar vid en underbar trädgård dit jag aldrig mer får öppna grinden. Jag måste blunda hela vägen upp på trottoaren, smyga oupptäckt hela vägen upp. För jag får inte vara där. Och om jag blundar kan inte heller någon se mig. Men jag kan fortfarande bli påkörd. Hållplatsen Allahelgonakyrkan är förbjuden. Där måste jag gömma mig bakom Västtrafikskylten och blunda jättehårt. Utsikten över Öresundsbron är förbjuden. Det är förbjudet för mig att titta på Öresundsbron. För då syns jag, och det är förbjudet. Jag får aldrig synas vid Öresundsbron. Vägen till vänster om Domkyrkan i Linköping är helt förbjuden. Om jag vågar ställa mina tygskor på kullerstenen går sirener igång, allting blinkar rött och jag måste hålla för öronen för att försöka stänga ute oväsen. Det är helt enkelt förbjudet att gå där. Och jag måste blunda. Riktigt hårt. Men inte ens när ingen inte kan se mig är jag tillräckligt försiktig. Jag borde helt enkelt inte gå där. Så är det, och jag har mig själv att skylla. Jag ber om ursäkt varje gång vagnen passerar Olskrokstorget, varje gång den stannar på Redbergsplatsen och öppnar dörrarna så jag blir tvungen att andas luften. Luften från den plats jag inte borde besöka. Och varje gång drar jag en lättnadens suck när dörrarna åter stängs och spårvagnen tar mig därifrån så att allting kan bli som vanligt. Just nu är jag orolig över en Icaaffär i en förort. Jag vill inte vara tvungen att blunda för att få vistas i den. Jag vill inte bli osynlig i affären.