Jag är lite kär. Eller inte bara lite kär. Jag är upp till öronen kär. I min skola. Förstår ni hur något så perfekt har kunnat växa fram utan att jag varit medveten om dess existens? Visst, jag har alltid haft i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja läsa på journalisten. Men att det skulle vara så här. Så perfekt. Jag är kär. Det är rosa moln. Och mycket stress.
Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med nästa uppgift. Jag fattar inte hur jag ens ska hitta på en uppgift att göra research om tills i morgon. Det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. OCh alldeles för stora friheter. Jag ska börja med det viktigaste, tvätta bhsar.
Men jag är lycklig. Skolan ger mig hopp om en framtid. Inte som journalist kanske. Men jag ser mer och mer vad som borde bli min grej. Det är lite tufft. Det har ingen annan utbildning någonsin visat mig. Vägen till att bli något. Jag ska bli något.
Just idag hoppas jag på tid som räcker till att städa och att göra research.