Jag gör mest ingenting. Min dator gick sönder för några dagar sen. Bara så där. Mitt framför ögonen på mig. Det gjorde mig ledsen. Inget mellanting liksom, inget hostande, ingen förvarning. Den bara gick från helt underbar till stendöd. Över en natt. Jag hade till och med sagt god natt till den, precis som vanligt kvällen innan. Men på morgonen låg den där, alldeles död. Jag förstår inte varför. Det inträffade har lämnat mig paralyserad i flera dagar. Inget pluggande, inget städande, inget jobbletande, ingenting har blivit gjort. Allting kändes så meningslöst. Datorn är fortfarande död. Och nu är den försvunnen också. Min mamma tog med sig den till Göteborg. Kanske att en liten resa kan göra den glad. Vem vet. Så länge måste jag försöka bygga upp ett liv utan min dator. Datorn som varit min närmsta vän de senaste halvåret. Det går ganska dåligt kan jag erkänna med en gång. Men jag borde lyckas. Att jag sitter ensam hemma mest hela dagarna gör det inte precis enklare. Men igår såg jag ett hopp om en framtid. Igår var jag på min allra första handbollsmatch, alldeles live. Att sitta på läktaren bara några meter från de kämpande spelarna. Att höra ljudet från klistret då handbollspelarna fångar bollen i händerna. Att, ja, att det fanns läskiga lejon som sprang runt kanske inte var så roligt. Men man vänjer sig vid det också. Handboll är verkligen skojigt. Och om man har en sååå bra målvakt är livet otroligt glatt. Hehe, Skövde fick spö!
Och ja, min framtid innehåller nog ännu fler handbollsmatcher. 16 februari. Sävehof - Redbergslid. Jag har något att se fram mot. Jag är glad.