Det är inte så att jag börjar tvivla på mig själv. Nej då, inte alls. Balkongdörren är öppen och utanför glittrar träden i gult och orange. Allting tar lång tid för mig. Minsta lilla tanke. Förutom vissa tankar som jag helt glömmer att tänka. På sängen ligger mormors yllefilt från 1800-talet. Okej, det kanske var att överdriva. Men den är den finaste filten någonsin. Den bästa filten. Den är inbjudande och vill att man ska sitta på den med benen i kors och plugga. Det är en bra filt. Sen borde det där pluggandet infinna sig. Bara det som saknas. Det är inte som att jag tänker på annat. Jag bara inte tänker. Sen är jag hungrig. Om man äter blir man hungrig. Det hänger ihop. Vegetariskt thailändskt som jag själv hackat. Fast inte lagat. Gott. Fruktsallad till frukost. Lyxigt. Jag förlorade biljarden. Jag förlorar alltid. Nästan alltid allting. Fast det är inte så att jag börjar tvivla på mig. Jag tror snarare att jag börjar leva. Att jag hittar ett sätt att leva mitt liv. Mitt journalistiska liv. Där frågor är vägen till svar. Där rödvinet är svaret på allt. Okej, skit i rödvinet. Bara för att alla lämnar sina rödvinsslattar i mitt kök betyder inte det att jag ens skulle få för mig att dricka det. Jag lever på juice. Apelsinjuice och citron lemonad. Nu ska jag äta lunch med mormor på stan. Här får man inget pluggat alls. Men ja, jag är ju hungrig. Utan mat kommer jag bara sitta här och gnälla. Bättre illa fäkta en fly. Eller tvärtom kanske. Ut till spårvagnen för andra gången idag.