Egentligen funderar jag på att gå och sätta mig på skolan och skriva. Inte så att jag inte gillar att sitta här hemma i min säng med min fina yllefilt. Nejdå, det är inte det som är problemet. Men jag saknar programmen som finns på skolan. Jag saknar att jag med ett lätt kommando kan skapa talstreck. Jag vet inte hur man gör på min dator. Min dator är liten och lite dum. Och helt utan program. Det enda den duger till är facebook och att blogga. Precis vad som behövs på Island. Men det här är inte Island, det här är journalistutbildningen i Göteborg. Sverige. På 1800-talet. Okej, 2000-talet. Skit samma. Lika illa. Jag ska gå upp iallafall. Fundera på de 1166 tecken jag får skriva till på mitt personporträtt. Jag vill att det ska stå flagnat rött nagellack någonstans. Måste väva in det i en mening. En bra mening. Ska nog filosofera någon timma. Sen kommer farmor och farfar med bullar och vill bjuda på lunch. Perfekt. Sen sätter jag mig igen några timmar och skriver. Och sen skickar jag mitt porträtt till alla som vill läsa det för närmare dissektion. Jag mottager alla synpunkter med glädje. Eller ja, jag ska försöka. För det mesta blir jag bara sur och går in i försvarsställning. Jag har otroligt svårt att skilja på mig själv och texter. Men jag ska lära mig det. Typ igår.