Mina armbågar är som gelé. De vill inte sluta vara det. Armbågarna vägrar komma tillbaka till verkligheten. Och det gör mig inte så mycket. Det är som om fnittret ligger mina läppar närmast till hands och jag kan inte sluta le. Jag är egentligen lite dum. Men om man lever i en sekund får man nog vara det. Jag ska ta med mig sekunden hela dagen. Så länge jag kan.