samtidigt i en annan del av mig. bubblar det. och jag fnittrar.

Jag är rädd för en på mitt jobb. Han har så mycket power. Jag är räddare för honom än för chefen. Och med rädd menar jag inte "hjälp han kommer och äter upp mig" utan mer "herregud, han kanske säger viktiga saker och jag vet att han har rätt och jag känner mig så liten och obetydlig och vågar inte säga vad jag borde för han kommer att säga saker som är viktigare och hans jobb är viktigare än mitt så jag vågar inte be honom om hjälp för då kanske han blir sur och han blir sur även om jag inte ber honom men jag vågar inte och jag vill helst bara försvinna från jorden när jag väl vågat be honom eller när jag inte vågar be honom". Så känns det på en skala. Typ. Jätteläskigt. Är det okej att känna så? Det är det nog inte. Mamma snackar om att jag borde börja kräva respekt själv. Men jag har tappat respekten för mig själv. Jag känner inte att jag behöver någon. Istället blir jag rädd och gömmer mig i ett hörn. Jag borde tycka att jag själv är värd respekt. Jag tycker det också. Ibland. När respekt är lätt att få. Men så fort jag möter motstånd viker jag mig. Respekt känns inte så viktigt. Och nu sitter jag och gömmer mig i ett hörn. För chefen har bett om hjälp istället för mig, åt mig. Och jag känner mig dum. Dum dum dum. Och nu är jag rädd för hans blick när han kommer och slänger det jag behövde på mitt skrivbord och ger mig blicken. "Varför sa du det inte innan, nu har jag fått ägna viktig tid åt sånt jag inte ville". Jag vill inte få den blicken. Tänker jobba under skrivbordet. Då ser jag den inte. Låtsas som att han inte finns. Och sen hoppas på att jag aldrig mer behöver prata eller se honom. Kommer nog funka. Vi är ju hela 45 personer på jobbet. Helt klart jag aldrig mer kommer se honom. Det är ju ännu värre nu. När chefen gått mina ärenden åt mig. Inte för att jag sa till honom. Men det blev så. Och jag blir bara mindre och mindre. Snart är jag inte värd att jobba här. Jag krymper ju. Ser ingen det? Att jag inte vet hur man jobbar. Att jag inte vet vad jag ska göra? Jag känner mig lite ensam.

Jahapp, där bestämde jag mig. Det var rätt enkelt. Allt som behövdes var några korta ord.

Idag är jag så glad att jag knappast kan tänka klart. Det här är den bästa dagen på flera år. Bättre än alla andra dagar. Och den har knappt inte ens börjat. Dessutom är jag på jobbet i tid. Allt blir bättre bara man går upp tidigare. Ska nog börja med att komma till jobbet en halvtimma tidigare. Då är jag nog mer i fas med min egen dygnsrytm och kan få mer gjort.

Nu börjar jag bli nervös. Jag vet att jag inte borde hetsa upp mig. För grejen är den att det inte är en grej. Men möjligheterna som står framför mig gör det hela väldigt knasigt. Vad är det jag ger upp? Förstår jag det? Kommer jag gråta?

Köpte en bok. Köpte två. Ingen ny jacka eller nya skor. Är nöjd med mina böcker. De passar bra i bokhyllan och innehåller information jag egentligen längtar efter.

Men om det är något jag borde försöka prata med. Då är det mina kläder. Varför har vi slutat prata? Varför lyssnar dom inte längre? Bara hänger där som döda ting på mig. Bryr sig inte om stil eller något alls. Ropar inte ens på mig när jag glömmer bort dom. Om det här är att vara vuxen struntar jag i det.

Jadu. Det här är ju också en situation. Skulle jag säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Vad ska jag göra? Ska jag vara... ärlig? Ärlig? Är det verkligen en bra grej? Och mot vem ska jag vara ärlig? Mot mig? Jag hatar att vara ärlig mot mig själv. Jag hatar att berätta sanningar för mig själv. Jag lever mycket hellre i ovetande. Från och med nu vägrar jag prata med mig själv.

"Jag kan inte sova, jag vill bara gråta, för natten är så lång, och jag sjunger en sorglig sång, och sången håller mig vaaaken. Jag tänker hela tiden, på hur dum jag var igår, nu när daniel av alla män är booorta, och själv så bär jag skulden, jag förstår det mer och mer. Och inte är jag särskilt glad fast alla till mig beeer..."
Jag är ett lejon. Eller nej, lejonet är i gropen. Jag vet inte längre. Man ber nog inte till ett lejon. Så då är jag nog kungen.
Eller Malin och den fördömda jetlagen. Jag dör. Kan inte sova. Utanför stormar det en aning, så mycket att gatulampan svajar och lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum, lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum... Ja, ni fattar. Det är för varmt att ha fötterna innanför täcket och det är för kallt att ha dom utanför. Sängen känns obekväm. Jag kan inte sluta tänka på att jag borde läsa färdigt den dåliga boken. Försöker tvinga mig själv att blunda. Men då blir mitt huvud så högljutt att jag inte står ut. Jag tror jag glömt min migränmedicin. Kan det vara en stor del i det här? Eller är det bara jetlag? Alla andra klarar ju det. Varför inte jag? Jag ska ju gå till jobbet i morgon! I tid! Kom igen. Låt mig sova!!!

Vem vet vad jag tänker. Inte tänker jag på tvätt i alla fall. Men det borde jag. För den hänger överallt. Sen kanske jag borde typ göra något annat. Som att göra färdigt mina skolgrejer som har deadline i morgon. I morgon som betyder idag för att jag ska jobba i morgon. Min framförhållning suger jättemycket. Men jag är lite glad ändå. Mest trött. Jetlagad. Hur mycket jetlag som helst. Vet inte om det är dag eller natt eller mittimellan. Känns som att det är morgon hela tiden. Nu ska jag sova. Och komma i tid till jobbet i morgon. Mycket bra idé. Hoppas jag. Nej, just det, skulle plugga. Störigt. Sömnigt. Sovande. Hoppas alla flygplan är snälla i natt.

Vaaaaaarför har du övergett oss Marcus Ahlm?
Det är inte så att jag inte förstår. Jag förstår precis. Självklart. Du ska ha barn. Självklart. Du har ont i ryggen. Det är helt självklart att du inte sätter VM högst på listan. Att inte handbollen är hela ditt liv. Det är helt självklart. Och jag klandrar dig inte för det. Jag tycker det är fint. Att du har ett liv. Det jag sörjer är att jag börjar inse att kanske, kanske är det över. Att jag aldrig kommer få se dig spela. Att alla de gånger jag sett dig på tv kanske aldrig kommer bli en match i verkligheten. Du spelar så fint. Och vad är ett VM utan dig? Jag försöker hoppas att Eurosport har fel. Att de fått tag i falska uppgifter. Att det lilla hopp jag fick när jag läste en artikel om vilka som skulle vara med i landslaget stämmer. Men jag vet att så inte är fallet. Jag borde vara glad för de månader jag trodde du skulle spela. Och det är bara att inse. VM kommer inte bli det samma utan dig. VM kommer sakna dig. Men det kommer bli bra i alla fall. Annorlunda och lite vemodigt. Men bra. Vi kommer klara det. Och sakna dig.

Sportdeodorant – gör en lycklig

Okej, nu får världen skärpa sig. Det finns vissa regler och lagar! Jag trodde minsann att dom var till för att följas. Till exempel det här med att bra människor inte ska skadas. Om någon är så himla fin och bra och bäst. Då ska inte de personerna råka ut för olyckor. Aldrig! Förstår världen inte det? Jag blir så arg och chockad och ledsen. Jag vill att alla ska må bra. Speciellt människor som är så fina som Elin. Man får inte skada dom. Inte alls. Inte ens låta dom vara med om bilolyckor. Det är olagligt! Olagligt! Ska gå ut och sparka vinden. Det förtjänar den.

Jag är handbollsuttorkad. Jag insåg det idag. Eller igår. Eller när det nu var jag såg en snutt dåligt filmad handboll på någon lite halvknäpp tvkanal. Det var då jag insåg att det är det jag saknar. Det saknas mig så himla mycket. Känslan av att gå på handbollsmatch kommer tillbaka och jag får ett leende på läpparna. Handboll handboll handboll. Jag bara älskar det. På riktigt. Jag vill att det ska börja. Igen. Först då kommer hösten kännas fulländad. Näääär blir det handboll?!
Föresten tycker alla att mina kjolar är förkorta. Att jag ser ut som Kallijanka. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Jag gillar mig. Så vad spelar det för roll om jag går runt i långkalsonger istället för kjol? Det är också en stil. Kallijanka-stilen. Den är jätteinne och jättefin.
Imorgon ska jag på jobbintervju. Jag är så nervös över att jag ska flytta och jobbintervjua mig att jag inte ens sköter jobbet jag redan har tagit på mig. Måste skärpa mig. Först duscha, sen titta på handboll och sen skriva lite till och skicka iväg det. Sen sova. Sen vakna. Sen klä på mig. Sen åka buss. Sen inte glömma att köpa en ny sladd till min dator så den fungerar.
Så här hatar jag att skriva blogginlägg. Det här är ju tre blogginlägg i ett. Ett fint om handbollsuttorkning. Ett dåligt om min klädstil för min egen påminnelse. Och ett om min panik över vardagen. Dåligt dåligt dåligt. Och nu är det ju egentligen fyra, eftersom det är ett om hur jag inte gillar att skriva blogg.

I mina mardrömmar flyttar jag i från dig. Och det var längesen. Men fortfarande är den flytten det mitt inre-jag försöker att pussla ihop sig från. Jag visste inte att det var så. Du är min allra bästa vän. Min finaste.

Det är längesen. Jag är dålig på att skriva på min blogg. Dålig dålig riktigt dålig. Det finns inte ens anledningar till att jag ska vara så här dålig. För egentligen händer det massa saker i mitt liv. Massa saker som jag hade kunnat dra ur små vackra fina och roliga detaljer ur och skrivit skojiga blogginlägg om. Men det blir ju aldrig av. Jag glömmer det och skriver aldrig. Jag har nog ingen riktig datarutin längre. Ibland är jag vid datorn länge och mycket och ibland inte alls. Jag orkar inte ens bry mig om min mobil jämt längre. Det känns så oviktigt. Eller det är det inte. Men jag bygger en mur om mig. Muren som vissa inte ska få riva. Vissa som jag vill banka i huvudet för att de inte förstår. Jag har skrivit en hel fet bok. Jag ska ge den till dig en dag. Förstår du det? Men egentligen bryr du dig inte. Och jag kommer aldrig banka någons huvud.
Men det jag egentligen borde skriva är att någon eller alla borde säga till min allra bästaste bästa Elin Pelin att hon borde flytta hem till mig i Göteborg! Hon borde verkligen det. Av den enkla anledningen att alla skulle bli glada. Hon skulle bli glad och jag skulle bli glad och vi skulle ha det så roligt hela tiden. Vi skulle gå ut och dansa och ta sista spårvagnen hem och frysa näsan av oss när vi missade xen och heja på handbollarna i Lisebergshallen och dricka te och titta på snöovädret och bråka om vem som skulle få ha badrummet och sno varandras kläder och platta varandras hår. Vi skulle till och med laga mat och dammsuga våra rum. Faktiskt. Säg till henne att det hade varit roligt.

Jennie kan in ta ditt samtal just nu. Var vänlig tala in ett meddelande efter pipet så ringer hon upp så fort hon kan. Det är inte för att hon är sur, hon vill bara inte dela med sig av all sin glädje. Just nu.
Jag tror jag inte förstår så mycket. Och snart tappar jag mina händer. Men det är lugnt. Jag kan mycket om bilar och kan skruva ihop mig igen. Och detta är jag, när jag är alldeles vanlig. Jag behöver inte bli konstig. För jag är redan vågorna, i eld och vågor.

Idag var jag två sekunder från att rymma till Paris. Två sekunder. Varför stoppade jag mig?

Folk skräpar ner så himla mycket. Bänder upp blåmusslor i mängder och använder inte ens hälften. Hela undervattensvärlden är överfylld av gråtande blåmusslor som sakta ruttnar för att krabborna och räkorna inte hinner äta upp dem alla. Vilket slöseri. Vilka sommargäster. Vilken idioti. Varför är det ingen som ser sig omkring? Tänker på hur handlingar förändrar världen? Är inte blåmusslor levande varelser? De är en del i ett ekosystem. En del av vårt hav. Ett hav som redan innan sommargästerna verkar ha problem med att hålla sig i balans. Ett hav som är tomt på fisk och fullt av maneter. Invaderat. Algblomning. Det är så gott som kört. Varför bryr sig ingen? Vem mår bra av att våra stränder och havsbottnar vid bryggor är fulla med krossade blåmusslor? Var det värt det? Var det verkligen så roligt att krossa blåmusslor att det inte räckte med den där enda som behövdes för att fiska krabbor utan att det var bättre att krossa femtio och slänga dem tillbaka i havet? Döda?

Det är mycket bröllopssnack just nu. Mycket som måste fixas. Funderade på hur olika bröllop skulle se ut. På brorsans bröllop skulle alla gästerna få ett Kinderägg. På mitt bröllop skulle alla spela Yatzy och den som fick yatzy flest gånger skulle få brudgummen.