Skrållan. Miss Piggy. El Zozzo. Mina smeknamn på jobbet. Vet inte om det är mig det är fel på eller jobbet.

Typ varannan månad köper jag en kebabtallrik. Jag gör om samma grej, om och om och om igen. Jag måste låta bli. För jag gillar det inte. Jag måste lära mig komma ihåg. Jag måste sluta glömma att jag inte gillar det. Dumma lunch.

Nu dör mobilen på riktigt! På riktigt riktigt! Ingen kontakt med omvärlden på ett dygn! Jag tror jag blir galen! Det här är ångesten! På superriktigt! Okej, fokus på havet! Fokus på vågorna och vinden. Jag klarar det här!

Det är lite läskigt att bara ha 15% batteri och över ett dygn till räddningen. Jag hade tänkt spendera helgen med att lyssna på Taylor Swift och gå promenader längs havsstranden. Nu blir det bara promenader utan musik. Med mycket tankar. Egentligen är det inte så mycket ångest som det kan se ut. Jag bara måste ha tid till att känna just nu. Den här helgen. Det är allt. Så jag låter mig tänka på allting jag inte orkat tänka på. Alla små saker, som varför sa jag så och gjorde det? Vem Vad När Hur och Varför? Allt sånt som kan göra ont. Att tisdagen var en sån besvikelse. Det är mest det. Det som gör ont. Men det börjar gå över. Några promenader till och jag är på banan igen.

Kiwi, rödlök och pepparrot. Jag är bäst på att laga mat. Bäst.

Sitter vid havet och känner ångesten komma. Det är värre här. Det skulle ju vara bättre. Ångest över att mobilbatteriet snart dör. Vinden får min hud att knottra sig. Det är höst. Snart finns inget hopp om kontakt med omvärlden. Vågornas brus ökar i styrka. Snart är jag helt ensam på jorden. Månens spegelbild fladdrar i det uppjagade havet. Det skulle vara bättre. Men här är det värre. Nu börjar det om. Igen.

Lisebergs lilla tågstation är som världens minsta Beijing. Dagens fina händelse. Den klassiska musiken. De långa kaklade tunnlarna. De långa branta rulltrapporna. Fina Beijing.

Och Winge spelade för första gången den här säsongen. Men såg jag det. Nej.

Jag är inte på handbollen. Jag ser inte när RIK får stryk av regerande mästarna Sävehof. Matchen jag längtat efter jättelänge. Jag är hemma. Gråter. För att tisdagen var elak. Jag klarar inte av tisdagar. Jag hatar tisdagar. Jag. HATAR. Tisdagar. Resultatrapportering online och en festis. Bra för att undvika uttorkning. Är Mario verkligen ute i v9 position? Dom spelar ju bra. Och vad gör jag? Tisdagar alltså.

Världens sämsta tisdag. Hoppas att världens bästa tisdag är om två veckor.

Nu är det riktigt spännande. Jag äter nacho chips och är jätteglad. Allting är så mycket bättre än man kunde tro. Allting. Varenda liten grej. Jag tror jag skulle kunna kalla mig lycklig. Åtminstone utvilad. Men lycklig också. Vi får se hur det står till i morgon. Men början på den här veckan är perfekt. Slutet på förra veckan var perfekt. Nu ska bara veckan fortsätta så här perfekt. Sen perfekt till slutet på december. Sen tar vi det perfekta i halvår. Ett halvår i taget. Perfekt perfekt perfekt.

Idag just nu. Nu är det måndag. Om sju och en halv timma är klockan fyra. Då har jag klarat mig till en halvmagisk tid. En tid som är lite magisk. Typ halvmagisk. Om jag gör det. Då kan jag börja fundera på en tisdag. För då finns det hopp. Hopp om att jag inte väntat för länge. Hopp om att jag inte missförstått allting. Hopp om att jag inte bara är dryg och oförstående. Det kan vara roligt. Men sju och en halv timma är länge. Jag ska jobba så länge. Jag har redan jobbat en halvtimma. Efter fyra är det spännande på riktigt.

Nej, jag är faktiskt glad. Lite söndagsångest. Ingen fara med den egentligen. Den är fin. Den blandar sig med den spännande tisdagen. Jag ser fram mot tisdag. Det är överilat. Det är dumt. Men något så spännande. Jag lyssnar på Taylor Swift. Jag vet att jag gör rätt. Jag vet vad jag vill. Jag är väldigt levande. Just nu. Jag tror allting är perfekt. Det enda jag väntar på är Walt Disney känslan. Den när Ariel får sina ben. Ljuset som sprids ur ens inre. Glöden. Som när Eugene vaknar till liv efter att han klippt av Rapunzel håret. När Odjuret förvandlas till blonde prinsen. Det som finns inom mig. Förvandlingen. Den som inte är så högljudd som jag hade velat. Jag gillar tydlighet. Jag gillar kontroll. Nu finns inget. Men det kan jag leva med. Tills tisdag.

Du packar dåligt. Du glömde din randiga tröja. Det är en liten tröst. Det jag inte gillar är att du glömmer mig. Det är där allting hela tiden blir så jobbigt. Det är därför jag aldrig hör av mig. För jag är oftast glömd. Då är det enklare att låta bli. För att vara i glömskan är inte hemskt. Men att bli glömd. De där ögonblicket som blir långt och utdraget. Som varar ganska länge. Det som är nu. Där det känns att jag förvandlas till osynlighet för att jag inte är där. Här. Nu. I nuet. Just dået. Tillfället. Då jag först är så tydlig. För att bara några kilometer senare bli suddig i kanterna. Sen kan du inte ta på mig mer. För jag blir som luft. Sen genomskinlig. Sen. Sen när solen ligger vacker över sjön. När ett fint höstlöv faller. Då är jag ingenting. Ett litet minne du håller kärt. Men inte så verklig. Sån är du. Och jag gillar dig. Inte därför. Men ibland står jag ut. För du är fin. Men jag är vuxen. Jag kan klara mig själv.

Allt är gult idag. Illgult. Det är så att man väntar på de där små svarta flugorna som älskar gult. Inga flugor kommer. Men nästan. De lurar i sommaren. Jag skulle vilja kalla mig själv för knäpp idag. Och dum. Men mest vilar jag bara inför veckan som kommer. Den blir lång. Jag är trött. Det finns ett svagt illamående kvar.

Det är två långa veckor nu. En vecka har nästan gått. Sen kommer nästa. Även om jag vet hur lång en dag är blir dagarna längre och längre. Tisdag om två veckor kommer vara världens längsta dag. Under tiden ska jag fokusera på något annat. Jobbet, städning och träning.

Ibland, som nu, när det smyger sig på. Får min hjärna för sig att den inte vågar lita på sig själv. Den tror att den vet saker den inte vet. Och den älskar att inte tro på mig. Den lurar mig att allt jag säger tolkas fel. Jag måste sluta lyssna på min hjärna. Den drar ner mig. Den lyfter inte upp mig.

RIK slog GUIF. Lilla veliga RIK som för mindre än en vecka sen förlorade mot bottenlaget Skånela vann idag överlägset mot topplaget GUIF. Jag tror det är lite det som gör RIK till min favorit. Att de orkade en hel match. Bara det är ju underbart. De fortsatte jobba in i det sista fastän de vunnit för länge sen. Jag är såld. När försvaret jobbar så det ser ut som tolv gubbar istället för sex. Det är jättevackert. När målen som går in inte bara är snygga utan genomtänkta också. Lyxigt att få sitta på läktaren. Lyxigt att det var en stor hejaklack. Lyxigt att ingen gav upp efter förra matchen utan att vi fyllde hallen och gav ett stort stöd till vårt fina Redbergslid. Allt var så fint. Att det ens var möjligt. Bara det ger mig hopp om att allt är möjligt. Att det här är veckan då allting händer. Allt är möjligt och kan inträffa.

Kan tänkas att allting inte riktigt är som det borde. Men vad gör det egentligen? Just nu tänker jag på plastburkar jag inte ska glömma. Surar över att tanden gick sönder när jag försökte använda tandtråd. Oroar mig över de små tankarna som lirkar sig in i mitt huvud. Jag har tänkt dom förut. Då var jag bra på att skriva. Det är något positivt. Nu skriver jag aldrig.

I'm back!

Ett år av tysthet. Kanske ännu mer. Det är mer. Men nu är jag fri. Fri från det som hållit mig tillbaka hela året. Fri från lugnet som gjort att jag inte gråtit. Inte skrattat. Nu är allt så hysteriskt roligt. Hela tiden. Varje dag. Förutom när allt är fruktansvärt. Toppar. Dalar. Man skulle kunna tro att jag är manodepressiv. Men riktigt så är det inte. Jag är bara jag. Och nu är jag tillbaka.