Jag är stressad. Verkligen superstressad. Det är tråkigt. Jag kommer inte hinna med allt jag borde göra. Det håller mig vaken om nätterna. Jag kommer misslyckas och jag försöker tänka ut det bästa sättet. Jag måste verkligen klara tentan. Det är mitt viktigaste mål just nu. Jag försöker fokusera på det. Tenta tenta tenta. Inte tänka på andra saker. Men det gör jag givetvis i alla fall. Vaknar mitt i natten och drar efter andan. Kan inte andas. För jag ligger efter i min personresearch. Jag borde ha gjort så mycket mera. Även om jag inte vet riktigt när. Det är en process. Den tar sin tid. Och ja, kanske att jag fått ägna lite för mycket tid åt att försöka förstå hur det är moraliskt möjligt att göra det jag ska göra. Etiken i det hela är viktig. Jag har lite för höga krav på mig själv och på andra. På världen. Jag tycker det är viktigt med gränser. Personliga gränser. Jag tycker det är jobbigt att gå över gränsen. Även över gränsen till min egen personliga integritet. Sen är det den där rättegången jag måste gå på. Det försöker jag förtränga. Men jag måste göra det också. Med en gång. Jag försöker att inte låtsas om det. För jag orkar inte. Det är för jobbigt. Sen är det grupparbetet. Jag kan inte svika gruppen. Så därför är det lite lättare. Men bara lite lättare. Jag försöker göra mitt bästa. Även om det känns rätt kört. Men jag lovar mig själv att inte köra grupparbetet i botten. Jag lovar min grupp att jag ska göra mitt bästa. Även om mitt bästa just nu kanske är riktigt sämst. Jag kan inte fokusera. Jag hade behövt en termin som var mycket kortare än den är. Då hade jag lyckats. Om man bara hade fått ta igen sig ibland. Jag har exakt ett grupparbete, en rättegångstext, en genomgång av någon annans rättegångstext, ett bokreferat, en tenta och en personresearch kvar att göra innan kursen är slut. Det enda jag vet att jag kommer lyckas med är bokreferatet. Och jag har inte ens köpt boken ännu. Det här är inte bra. Jag måste på något sätt göra något. Men jag vet inte vad. För jag orkar inte sova. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte städa och jag orkar inte ens äta. Jag bryr mig inte ens om att jag äter gelantin. Skumtomtar i mängder. Fastän jag är potatisvegetarian och egentligen borde äta mat istället för godis. Jag bryr mig inte om skolan. För jag orkar inte. Allt kommer gå skit. Jag vill bara sova. Utan att vakna varje halvtimma i panik över något jag inte gjort. Jag har knappt gjort något. Men jag förstår inte heller när jag skulle gjort saker. Jag har gjort så mycket jag orkat. Men det har inte räckt till. Jag är inte tillräcklig. Men det är ingen nyhet. Jag är sån. Otillräcklig. Snälla låt mig sova hela natten. Åtminstone sju timmar. Så kan jag vakna sen och plugga. Så kanske jag kan klara tentan. Fokus. Snälla. Fokus.

Okej, jag har gått runt och funderat på en sak i snart en vecka. Jag bara inte kan släppa det. Så nu tänker jag låta bloggen ta över min uppbyggda ilska över en viss människa. En människa jag inte riktigt kan förstå. Jag kanske har fel men jag tycker att tränare ska vara lite förebilder. En aning. Åtminstone lite. Så om man är tränare för ett handbollslag ska man inte komma till matchen i jeans, med superstajlat hår, snygga kritvita Lacoste skor och en enorm snus under läppen. Vad är det för fasoner??? Vad sänder man för signaler? Till laget? Till de yngre handbollsspelarna? Till publiken?
Alltså, vad gör en wannabe stekare från Halmstad på handbollsplanen? Och hur mycket snus kan man trycka i sig under en match? Det var ju inte ens som att han försökte smussla med sitt snusande. Snusdosan åkte upp ur de otroligt nya jeansens bakficka titt som tätt och nya prillor trycktes snabbt ihop av hans nymanikerade fingrar och tog plats under läppen tillsammans med föregående snus. Okej, kanske jag tar i lite. Han kom inte från Halmstad, han kanske inte hade manikerat sina naglar, inget fel med varken Halmstad eller manikyrer. Alla handbollspelare och tränare får gärna komma från Halmstad och manikera sina naglar. Det var inte riktigt det som var grejen kanske. Men handboll är svett, klister, fula sportstrumpor, gula kort och otroliga mål.
Det känns som att handbollsplanen är lite av en offentlig plats. Där man faktiskt ska uppföra sig. Inte göra reklam för snus. Det är nog det som suger mest. Och att han hade på sig jeans.
Nu ska jag inte tänka mer på honom. Dumma tränaren. Wannabetränaren. Vars lag visserligen vann. Så kanske att man kan vara en bra tränare även om man inte ser ut som det. Men det är ju bara honom själv det påverkar. Han blir ju inte trovärdig. Han förminskar sig själv. Varför inte bara ta på sig ett par mjuksbyxor och slitna gympadojor och lämna snuset i väskan tills pausen? Stajla håret kan man ju göra ändå. Det är inget som säger att man inte får vara snygg. Fråga bara handbollsspelarna själva. De är duktiga på plattångar och geléer. De vet hur man stajlar sig snygg och ändå kan spela handboll. Det är lätt.
Nu kanske jag kan släppa den dumma tränaren.

Jag är glad att det är handbollsVM just nu. Det betyder en liten större del handboll i livet. Vilket alltid är en fördel. Sen att jag av någon konstig anledning koncentrerade mig så mycket på att plugga att jag glömde tiden på Sverige - Frankrike matchen och bara fick se 15 minuter av andra halvleken känns lite surt. Men jag kunde missat hela. Vilken duktig målvakt Frankrike har.
Det hela är ett bevis på att man inte ska plugga. Jag hade ju kunnat plugga före och efter matchen. Men före blev till under. Inte alls bra. Pluggande suger. Och Sverige förlorade. Helt klart pluggandets fel.

Det dummaste med svininfluensavaccinet är att man inte kan ta på sig jackan utan att det gör ont. Ont. Jag är lite ofokuserad. Ibland känns hela världen mysig. Som just nu. Äter frukost i sängen. Har gjort det ett tag. Tittar på handbollsVM och småvägrar att plugga. Eller nej, jag vägrar inte. Jag bara inte förstår att det är plugga jag borde göra.
Ibland känner jag mig som mig själv. I små glimtar. Då blir jag glad.
Varför får handbollsdamerna så mycket gula kort och utvisningar? Minst ett gult kort i minuten. Fortsätter matchen så blir det ju inga spelare kvar på planen. Alla kommer sitta på läktaren med rött kort.
Spännande. Ska äta lakrits.

Jag hade massa saker att säga. Hela dagen har jag haft massa saker att säga. Det mesta handlade nog om månen. Inte för att jag sett den idag. Men det är mycket som handlar om månen. Sen är det något nytt zombiespel dom gör reklam för på tvn. Det är också mycket som handlar om det. Och vitaminer. C-vitaminer, D-vitaminer. Vitaminer. Jag funderar på om det verkligen går att få för mycket. För mycket vitaminer. Det går säkert. Och egentligen vet jag vad som händer då. Men jag har glömt. Jag glömmer allt. Det mesta. Precis allt. Utom det jag låter mig själv tänka om och om och om igen. Tills jag mår dåligt. Och nu har jag glömt allt fint jag skulle säga.

Min vegetarianlista:
(ju högre upp en sak kommer på listan desto mindre chans är det att jag skulle äta det)
(dessutom har vi här bortsett från konstiga djur som hajar, krokodiler, hundar, känguru och andra exotiska djur för de vill jag absolut inte äta)
(djur som gräshoppor och andra skalbaggar är inte med för att jag visst skulle kunna tänka mig att äta dem)

Bläckfisk
Tonfisk
Häst
Fiberhavregryn
Potatis
Ris
Lök
Kyckling
Får
Fil och youghurt
Gelégodis
Vetemjöl
Gris
Äpple
Ko

Awesome! Awesome! Awesome! Det här är verkligen den bästa dagen på otroligt länge. Den började med att mina majonäscravings blev tillfredsställda sen fortsatte den med en lång skogspromenad. Lukten av jul. Sen blev det handboll. Och vilken handboll sen! Superspännande. Jag är lyrisk. Magnus Wislander stoppar in mjukisbyxorna i strumporna och drar strumporna så långt upp på smalbenet han bara kan. Rickard Lönn är galet bra på att få Drott utvisade och göra mål samtidigt. Det var roligt att se en match där RIK fick tänka om. Där deras vanliga taktik inte alls funkade som den skulle. Drott visste precis vilka de skulle punktmarkera. Hur de skulle förstöra spelet för RIK. Och målvakten. Petter. Du kan ju inte leka durkslag under matcherna. Matchstarten var ju värre än Eriks brukar vara. Och egentligen trodde vi att vi var uträknade redan innan matchen startat. Jag har aldrig sett ett lag som värmt upp så taggat som Drott. Aldrig varit så säker på en förlust innan matchen. Drott gjorde allting dubbelt så mycket som RIK. De sköt dubbelt så hårda skott på sin målvakt under uppvärmningen. Dubbelt så svåra skott. Sprang dubbelt så fort. Flaxade med armarna dubbelt så frenetiskt OCH missade mitt huvud, med sin extremt hårt kastade handboll, med några få centimeter. Jag tror till och med de framkallade dubbelt så mycket svettpärlor på pannorna. Helt enkelt såg de oslagbara ut. Men fel kan man ha. Okej för att Petter Hansson till en början mest bara skrek och slog med handen i ribban när han missade boll efter boll. Det i kombination med att Drott faktiskt hade klurat ut RIKs taktik och det mesta slog i betongväggen som stod i Drotts mål gjorde att RIK gick en tidig förlust till mötes. Då tog RIK time out. En välbehövlig time out. Helt plötsligt växte Petter Hansson i målet och för ett ögonblick trodde jag att han var en tegelmur. Det var helt klart en otroligt spännande match där RIK kom tillbaka efter ett stort underläge. Tillslut gick om och dessutom vann. Utvisningarna haglade, kanske att Petter Bågenholm förtjänade sina 3*2 minuter och platsen på läktaren men det är tveksamt. Fastän RIK vann antalet utvisningar lyckades de hålla Drott på avstånd de sista minuterna. Och vilket lag. Vad alla kan. Okej, Rickard Lönn gjorde som vanligt mest mål. Även om han fick sitta på bänken ett tag. Men alla de andra. Såg ni Rasmus Nilsson??? Nacor Medina??? Almir Suljevic??? Och Andreas Weinås och Rickard Hanisch såklart. Det var awesome. Alla är awesome. Och dessutom är Mario Lipovac awesome. Sexmetare är speciellt awesome.
Och det hela slutade på kinarestaurangen där jag satte bambuskotten i halsen när Stefan Nystrand i egen hög person släntrade in med sitt simmargäng och satte sig ett bord bort.
Det känns som en helt perfekt dag. Nu: en kopp te i sängen, alpint på tv och grannarna tittar på viktig la liga match. Jag hör att det går mycket bra för ett av lagen. Det laget dom hejar på. Snart sova. Awesome.

Jag är sot. Eller nej, jag har sot. Jag gillar sot. Fast sot blir smutsigt snabbare än jag trodde. Men det gör inget. Sot gömmer sig i min lägenhet och ingen får skratta. För då försvinner det. Så inga glada miner. Jag har precis köpt sot. Vill inte att det ska försvinna.

Det är något lyckligt i sport. Även om man förlorar. Jag tyckte RIK hade sina ljusa stunder. Och många fantastiska uppvisningar som fick publiken att jubla för att sen sucka djupt. Det svåra var att få in bollen i mål. Och kanske att de tappade gnistan ibland. Men RIK vill aldrig förlora. Det syns. Nästa gång tar vi dem. Nästa gång.

Jag har bestämt mig. Jag vill aldrig bli publicerad. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska gömma mig.

Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.

Jag måste verkligen plugga. Skriva. Massor. Nu. Hitta information. Göra saker. Rätt saker. Den här dagen är för blöt. Den kräver varm nyponsoppa med vaniljglass och biskvier. Men det regnar för mycket ute. Fokusera. På pluggandet. Jag har ingen lust. Det känns dumt men sant.

Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Inte alls. Det känns bra. Mindre bra att jag måste plugga som en galning fram tills helgen. Men det borde jag klara. Har gjort det förut. Pluggat alltså. Inte för att jag kan komma på någon gång just nu. Men det måste ha hänt.

Jag ligger i sängen. Jag borde vara i skolan. Men mitt ena öga har svullnat igen. Och jag låtsas att det är tillräckligt för att jag ska få vara hemma från skolan. Åtminstone några timmar. Kan man inte bli sjuk på riktigt? I fredags var jag glad. Då orkade jag vara i skolan en hel dag, orkade laga mat och städa. Orkade massa saker. Men idag orkar jag inget. Jag ska verkligen försöka gå upp. Försöka gå till skolan efter lunch. Försöka. Men jag vill inte.

Jag stod för vad jag hade gjort. Även om det egentligen inte var fel. Så kändes det fel. Och därmed måste det ha varit fel. Det stod jag för. Hoppas jag. Att alla förstod. För jag vill inte göra fel. Jag kommer inte göra fel. Aldrig mera. Eller jo, andra fel. Men inte samma fel. Jag är lite lycklig.

Lagar, etik och offentliga källor har tagit över min säng. Jag kom precis hem med den näst sista boken jag ska köpa till kursen och inser att för att den ska få plats i sängen kan jag inte längre ha mitt huvud i sängen. Kudden har sedan länge fått lämna sängen och sover nu på soffan. Och jag sover ihoprullad i huvudändans högra hörn. När nästa projekt ska påbörjas måste jag börja sova utan att röra mig överhuvudtaget eftersom jag kommer vara tvungen att lägga böcker och papper på hög, ovanpå täcket. Ibland försöker jag tänka tanken att jag kanske skulle flytta ut böckerna till köksbordet istället. Eller lägga dem på skrivbordet. Men alltså, sånt kanske funkar för folk som inte hör när böckerna bli ledsna. Jag kan inte plugga i en lägenhet full med ledsna böcker. Det går inte. Jag behöver böckerna nära mig när jag sover för att få tillgång till osmoseffekten och jag behöver att böckerna är glada, annars ger de ingen kunskap till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker läsa i en ledsen bok, ingenting kommer någonsin att fastna. Därför har jag böckerna i min säng, även om det kan bli lite obekvämt för mig. För de säger att de vill vara där. Och jag vill lyckas i mina studier, alltså går jag med på böckernas villkor. Konstigare än så är det egentligen inte.

Jag har inte en burk. Jag blir lite trött på mig själv. I morgon måste jag gå upp tidigt och göra mat. Måste ha något med mig till lunchmötet i morgon. Ja har varit så fokuserad på att det är jobbigt att ta med sig mat att jag helt glömt att fokusera på det viktiga, grupparbetet. Det har mig helt gått förbi. Eller nej, det har det inte. Men jag kanske gjort lite fel saker. Nu är jag trött. Bara för att jag var tvungen att gå till affären. Inte för att jag pluggat en massa. Dumt är det. Men jag är glad. Det är lite konstigt. För egentligen händer massa saker som inte är så bra. Jag har hur mycket som helst som jag måste göra. Men det känns inte jobbigt. Och det är konstigt. Jag fokuserar på min lunch en stund till och sen sover jag. Nu ska jag bli vegan. Det är mitt mål. Veganitet. Kak- och bullvegan. Man blir det man gör sig till.

Utdrag ur en föreläsning om Svensk Politik:

Plötsligt stänger datorn i föreläsningssalen av sig och spelar högt en melodisnutt i högtalarna. Någonstans långt ner under katedern hör man läraren viska. "Oj, vad rädd jag blev".

Hur styrs egentligen Sverige, vet politikerna om vilket sorts mandat folket har gett dem?
"Tänk er själva att du och din flickvän är ihop" Klassen börjar skrattar. "Allvarligt, det här är viktigt. Ja, för om ni är ihop. Och så sitter du där och tänker: Åh, vi är så trogna mot varandra. Men om inte din flickvän uppfattat situationen på samma sätt."
Läraren sätter sig sorgset ner på en stol. "Ja, ni förstår ju själva vad som kan hända då." Klassen kan inte låta bli att skratta och läraren surar åt att vi inte kan ta honom på allvar.
"Men!" Säger han och skiner upp. "Jag har kommit på lösningen!" Fortsätter han lika entusiastiskt. "Man måste prata med varandra! Prata prata prata! Det är så man vet vad man har för förväntningar på varandra! Och det gäller politiker och väljare precis lika mycket som pojkvänner och flickvänner. Dialog!"

Jag gör något vettigt! Har pluggat. Frivilligt. I flera timmar. Jag är stolt över mig själv. Det är över en vecka till inlämning. Okej, visst, jag måste skriva en sida text. Det har jag inte gjort. Men reseach! Det har jag gjort. Massor. Nya frågor har kommit upp och nya svar med. Sidan kommer gå lätt att skriva. Jag gjorde till och med i mitt studieflow lite extra statistikuträkningar för att visa lite grejer jag kom fram till. Och jag bad min mamma att ta med mina statistikböcker till stan. Läste lite i en läskig bok. Klottrade lite i hörnen. Känner mig lyrisk och fnittrig. Snart orkar jag inte med mig själv mer. Jag kan inte gå i ide för att glömma allt vad studier heter och samtidigt fnittrigt lyrisk inte kunna sitta still för att det är roligt att plugga. Det går bara inte. Någonstans i min hjärna är det kortslutning.

Det ösregnar och jag känner mig lite bättre än alla andra som går runt i regnet med paraplyer. Jag har inget paraply. Eller jo, det har jag, det är gammalt, köpt på bokmässan för flera år sen i en Rädda Barnen-monter och har tre eller fyra små färgglada barn i ett hörn på paraplyet. Jag gillade det paraplyet. Inga andra paraplyer. Alla andra paraplyer är ingenting om man jämför. Det är ett hål i mitt Rädda Barnen paraply. Mitt i. Uppe på. Så därför känner jag mig lite bättre än andra när jag går ute i ösregnet utan paraply. Jag blir lite blötare än alla andra. Eller väldigt mycket blötare. Och egentligen tror jag inte att jag kom fram till varför jag skulle känna mig bättre än andra bara för att jag är blötare. Det gör jag nog inte heller. Det enda som jag egentligen vet är att jeans är ett dumt påhitt. De ger blåmärken och skavsår och de kan binda litervis med vatten i tyget och dessutom är de kalla och inte alls vinterkläder. Tacka vet jag leggings, tights, strumpebyxor och långkalsonger.