Okej, min allergi borde verkligen göra något åt sig själv. För så här kan jag inte ha det. Var på net on net idag med min pappa. Gick runt där och pappa ville att jag skulle ringa hem och fråga något om en dator. Så jag fick hans mobil och så gick han iväg för att hämta något. Lämnade mig ensam med mobilen och ett försök till att lösa ett problem hemma genom telefonen. Då helt plötsligt slår allergin till. Jag har känt mig lite konstig i en dag och kanske att turen på stan bland alla parfymtanter och parfymaffärer gjorde det galet dåligt. För när jag viker ihop pappas mobil tittar jag mig förvånat runt omkring och kan inte komma på vart jag är. Först får jag panik. Ser mig omkring och kan inte förstå hur jag kommit dit eller vart jag är. Tillslut lyckas jag komma på att jag är på net on net. Det står med stora bokstäver överallt i affären. När jag väl kommit på det måste jag börja med nästa problem. Hur kom jag dit och vem är jag där med? Jag hittar mobilen i min hand och som tur är vet jag att det är min pappas mobil. DÅ börjar det riktigt jobbiga. Hur ser min pappa ut? Vem är min pappa? Jag börjar springa runt och tittar på alla män, alla killar, alla människor. Men vem av dom är min pappa? Jag springer igenom hela affären, en gång, två gånger, fem gånger. Men ingen känner jag igen. Och jag kan inte komma på hur min pappa ser ut. Tillslut har jag tårar i ögonen och funderar på att gå till en net on net person och be om att de ska ropa ut i högtalarna att min pappa är borta. Så ser jag ett fjällrävenmärke på ett par byxor. Och då! Då går hjärnan igång och jag vet igen hur min pappa ser ut. Äntligen.
Jag hatar allergi. Jag hatar parfym. Jag hatar vad det gör med mig. Men det är lite roligt i efterhand. När man kan berätta om hur man som 24åring går till receptionen och gråtande berättar att man tappat bort sin pappa som man inte vet vad han heter eller hur han ser ut.

Det bästa Scrubs avsnittet måste vara i säsong 2 när Elliot blir av med alla sina grejer och JD ska vara snäll och lyssna på henne när hon gråter över allt som blivit stulet. Hon räknar upp alla möjliga ovärderliga saker som försvunnit för alltid, men börjar inte storböla förrän hon kommer på att alla hennes skor försvunnit.
Det är bäst. Det är så sant. Eller det var mer sant förut. I Linköping. Men jag kan se tillbaka på det med nostalgi och minnas hur det var. Då mina kläder och skor pratade. På den gamla goda tiden. Nu pratar inte mina kläder. Kanske för att jag inte ger dem någon uppmärksamhet. Jag borde få mina kläder och skor att prata igen. Så det blir lite roligt.

En svag doft av choklad ligger kvar i mitt rum, som en tunn dimma jag inte kan se igenom. Något jag inte kan ta på. Mörkret lägger sig sakta i ett snökaos jag för tillfället inte alls förstår varför jag längtat efter. Men det är inte riktigt samma sak. Jag längtar efter glittrande snöklädda vinterlandskap, djup snö och stilla natur. Inte snöslask på asfalten medan den isiga vinden blåser snöflingor in under kläderna. Jag vill bort från staden. Den förvirrar mig. Jag har inget mot förvirring, egentligen. Men min hjärna vill inte tänka längre. Skolan måste ta lov. Snart. NU. Eller nu, precis nu, dricka super blåbär superjuice och dra iväg för att göra intervjuer på skolarbetet. Har fått lite extra små energier att klara mig fram till jul. Jag hoppas de hjälper. Om inte annat kan jag alltid andas choklad, det är lugn.

kvar ligger en tunn doft av choklad
och med djupa andetag försöker jag att inte missa en enda liten molekyl
det är som att jag sitter fast

Jag tror hela tiden att det är fredag. Det är det inte. Allt går åt skogen. Det är jag som gråter. JAG. Det bevisar min oförmåga till det mesta. Och även om den halva älgen försvann och boken kom fram betyder det ingenting - annat än att jag är förloraren. Helst vill jag att det ska vara fredagkväll. Men inte ens det är det.

Jag är stressad. Verkligen superstressad. Det är tråkigt. Jag kommer inte hinna med allt jag borde göra. Det håller mig vaken om nätterna. Jag kommer misslyckas och jag försöker tänka ut det bästa sättet. Jag måste verkligen klara tentan. Det är mitt viktigaste mål just nu. Jag försöker fokusera på det. Tenta tenta tenta. Inte tänka på andra saker. Men det gör jag givetvis i alla fall. Vaknar mitt i natten och drar efter andan. Kan inte andas. För jag ligger efter i min personresearch. Jag borde ha gjort så mycket mera. Även om jag inte vet riktigt när. Det är en process. Den tar sin tid. Och ja, kanske att jag fått ägna lite för mycket tid åt att försöka förstå hur det är moraliskt möjligt att göra det jag ska göra. Etiken i det hela är viktig. Jag har lite för höga krav på mig själv och på andra. På världen. Jag tycker det är viktigt med gränser. Personliga gränser. Jag tycker det är jobbigt att gå över gränsen. Även över gränsen till min egen personliga integritet. Sen är det den där rättegången jag måste gå på. Det försöker jag förtränga. Men jag måste göra det också. Med en gång. Jag försöker att inte låtsas om det. För jag orkar inte. Det är för jobbigt. Sen är det grupparbetet. Jag kan inte svika gruppen. Så därför är det lite lättare. Men bara lite lättare. Jag försöker göra mitt bästa. Även om det känns rätt kört. Men jag lovar mig själv att inte köra grupparbetet i botten. Jag lovar min grupp att jag ska göra mitt bästa. Även om mitt bästa just nu kanske är riktigt sämst. Jag kan inte fokusera. Jag hade behövt en termin som var mycket kortare än den är. Då hade jag lyckats. Om man bara hade fått ta igen sig ibland. Jag har exakt ett grupparbete, en rättegångstext, en genomgång av någon annans rättegångstext, ett bokreferat, en tenta och en personresearch kvar att göra innan kursen är slut. Det enda jag vet att jag kommer lyckas med är bokreferatet. Och jag har inte ens köpt boken ännu. Det här är inte bra. Jag måste på något sätt göra något. Men jag vet inte vad. För jag orkar inte sova. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte städa och jag orkar inte ens äta. Jag bryr mig inte ens om att jag äter gelantin. Skumtomtar i mängder. Fastän jag är potatisvegetarian och egentligen borde äta mat istället för godis. Jag bryr mig inte om skolan. För jag orkar inte. Allt kommer gå skit. Jag vill bara sova. Utan att vakna varje halvtimma i panik över något jag inte gjort. Jag har knappt gjort något. Men jag förstår inte heller när jag skulle gjort saker. Jag har gjort så mycket jag orkat. Men det har inte räckt till. Jag är inte tillräcklig. Men det är ingen nyhet. Jag är sån. Otillräcklig. Snälla låt mig sova hela natten. Åtminstone sju timmar. Så kan jag vakna sen och plugga. Så kanske jag kan klara tentan. Fokus. Snälla. Fokus.

Okej, jag har gått runt och funderat på en sak i snart en vecka. Jag bara inte kan släppa det. Så nu tänker jag låta bloggen ta över min uppbyggda ilska över en viss människa. En människa jag inte riktigt kan förstå. Jag kanske har fel men jag tycker att tränare ska vara lite förebilder. En aning. Åtminstone lite. Så om man är tränare för ett handbollslag ska man inte komma till matchen i jeans, med superstajlat hår, snygga kritvita Lacoste skor och en enorm snus under läppen. Vad är det för fasoner??? Vad sänder man för signaler? Till laget? Till de yngre handbollsspelarna? Till publiken?
Alltså, vad gör en wannabe stekare från Halmstad på handbollsplanen? Och hur mycket snus kan man trycka i sig under en match? Det var ju inte ens som att han försökte smussla med sitt snusande. Snusdosan åkte upp ur de otroligt nya jeansens bakficka titt som tätt och nya prillor trycktes snabbt ihop av hans nymanikerade fingrar och tog plats under läppen tillsammans med föregående snus. Okej, kanske jag tar i lite. Han kom inte från Halmstad, han kanske inte hade manikerat sina naglar, inget fel med varken Halmstad eller manikyrer. Alla handbollspelare och tränare får gärna komma från Halmstad och manikera sina naglar. Det var inte riktigt det som var grejen kanske. Men handboll är svett, klister, fula sportstrumpor, gula kort och otroliga mål.
Det känns som att handbollsplanen är lite av en offentlig plats. Där man faktiskt ska uppföra sig. Inte göra reklam för snus. Det är nog det som suger mest. Och att han hade på sig jeans.
Nu ska jag inte tänka mer på honom. Dumma tränaren. Wannabetränaren. Vars lag visserligen vann. Så kanske att man kan vara en bra tränare även om man inte ser ut som det. Men det är ju bara honom själv det påverkar. Han blir ju inte trovärdig. Han förminskar sig själv. Varför inte bara ta på sig ett par mjuksbyxor och slitna gympadojor och lämna snuset i väskan tills pausen? Stajla håret kan man ju göra ändå. Det är inget som säger att man inte får vara snygg. Fråga bara handbollsspelarna själva. De är duktiga på plattångar och geléer. De vet hur man stajlar sig snygg och ändå kan spela handboll. Det är lätt.
Nu kanske jag kan släppa den dumma tränaren.

Jag är glad att det är handbollsVM just nu. Det betyder en liten större del handboll i livet. Vilket alltid är en fördel. Sen att jag av någon konstig anledning koncentrerade mig så mycket på att plugga att jag glömde tiden på Sverige - Frankrike matchen och bara fick se 15 minuter av andra halvleken känns lite surt. Men jag kunde missat hela. Vilken duktig målvakt Frankrike har.
Det hela är ett bevis på att man inte ska plugga. Jag hade ju kunnat plugga före och efter matchen. Men före blev till under. Inte alls bra. Pluggande suger. Och Sverige förlorade. Helt klart pluggandets fel.

Det dummaste med svininfluensavaccinet är att man inte kan ta på sig jackan utan att det gör ont. Ont. Jag är lite ofokuserad. Ibland känns hela världen mysig. Som just nu. Äter frukost i sängen. Har gjort det ett tag. Tittar på handbollsVM och småvägrar att plugga. Eller nej, jag vägrar inte. Jag bara inte förstår att det är plugga jag borde göra.
Ibland känner jag mig som mig själv. I små glimtar. Då blir jag glad.
Varför får handbollsdamerna så mycket gula kort och utvisningar? Minst ett gult kort i minuten. Fortsätter matchen så blir det ju inga spelare kvar på planen. Alla kommer sitta på läktaren med rött kort.
Spännande. Ska äta lakrits.

Jag hade massa saker att säga. Hela dagen har jag haft massa saker att säga. Det mesta handlade nog om månen. Inte för att jag sett den idag. Men det är mycket som handlar om månen. Sen är det något nytt zombiespel dom gör reklam för på tvn. Det är också mycket som handlar om det. Och vitaminer. C-vitaminer, D-vitaminer. Vitaminer. Jag funderar på om det verkligen går att få för mycket. För mycket vitaminer. Det går säkert. Och egentligen vet jag vad som händer då. Men jag har glömt. Jag glömmer allt. Det mesta. Precis allt. Utom det jag låter mig själv tänka om och om och om igen. Tills jag mår dåligt. Och nu har jag glömt allt fint jag skulle säga.

Min vegetarianlista:
(ju högre upp en sak kommer på listan desto mindre chans är det att jag skulle äta det)
(dessutom har vi här bortsett från konstiga djur som hajar, krokodiler, hundar, känguru och andra exotiska djur för de vill jag absolut inte äta)
(djur som gräshoppor och andra skalbaggar är inte med för att jag visst skulle kunna tänka mig att äta dem)

Bläckfisk
Tonfisk
Häst
Fiberhavregryn
Potatis
Ris
Lök
Kyckling
Får
Fil och youghurt
Gelégodis
Vetemjöl
Gris
Äpple
Ko

Awesome! Awesome! Awesome! Det här är verkligen den bästa dagen på otroligt länge. Den började med att mina majonäscravings blev tillfredsställda sen fortsatte den med en lång skogspromenad. Lukten av jul. Sen blev det handboll. Och vilken handboll sen! Superspännande. Jag är lyrisk. Magnus Wislander stoppar in mjukisbyxorna i strumporna och drar strumporna så långt upp på smalbenet han bara kan. Rickard Lönn är galet bra på att få Drott utvisade och göra mål samtidigt. Det var roligt att se en match där RIK fick tänka om. Där deras vanliga taktik inte alls funkade som den skulle. Drott visste precis vilka de skulle punktmarkera. Hur de skulle förstöra spelet för RIK. Och målvakten. Petter. Du kan ju inte leka durkslag under matcherna. Matchstarten var ju värre än Eriks brukar vara. Och egentligen trodde vi att vi var uträknade redan innan matchen startat. Jag har aldrig sett ett lag som värmt upp så taggat som Drott. Aldrig varit så säker på en förlust innan matchen. Drott gjorde allting dubbelt så mycket som RIK. De sköt dubbelt så hårda skott på sin målvakt under uppvärmningen. Dubbelt så svåra skott. Sprang dubbelt så fort. Flaxade med armarna dubbelt så frenetiskt OCH missade mitt huvud, med sin extremt hårt kastade handboll, med några få centimeter. Jag tror till och med de framkallade dubbelt så mycket svettpärlor på pannorna. Helt enkelt såg de oslagbara ut. Men fel kan man ha. Okej för att Petter Hansson till en början mest bara skrek och slog med handen i ribban när han missade boll efter boll. Det i kombination med att Drott faktiskt hade klurat ut RIKs taktik och det mesta slog i betongväggen som stod i Drotts mål gjorde att RIK gick en tidig förlust till mötes. Då tog RIK time out. En välbehövlig time out. Helt plötsligt växte Petter Hansson i målet och för ett ögonblick trodde jag att han var en tegelmur. Det var helt klart en otroligt spännande match där RIK kom tillbaka efter ett stort underläge. Tillslut gick om och dessutom vann. Utvisningarna haglade, kanske att Petter Bågenholm förtjänade sina 3*2 minuter och platsen på läktaren men det är tveksamt. Fastän RIK vann antalet utvisningar lyckades de hålla Drott på avstånd de sista minuterna. Och vilket lag. Vad alla kan. Okej, Rickard Lönn gjorde som vanligt mest mål. Även om han fick sitta på bänken ett tag. Men alla de andra. Såg ni Rasmus Nilsson??? Nacor Medina??? Almir Suljevic??? Och Andreas Weinås och Rickard Hanisch såklart. Det var awesome. Alla är awesome. Och dessutom är Mario Lipovac awesome. Sexmetare är speciellt awesome.
Och det hela slutade på kinarestaurangen där jag satte bambuskotten i halsen när Stefan Nystrand i egen hög person släntrade in med sitt simmargäng och satte sig ett bord bort.
Det känns som en helt perfekt dag. Nu: en kopp te i sängen, alpint på tv och grannarna tittar på viktig la liga match. Jag hör att det går mycket bra för ett av lagen. Det laget dom hejar på. Snart sova. Awesome.

Jag är sot. Eller nej, jag har sot. Jag gillar sot. Fast sot blir smutsigt snabbare än jag trodde. Men det gör inget. Sot gömmer sig i min lägenhet och ingen får skratta. För då försvinner det. Så inga glada miner. Jag har precis köpt sot. Vill inte att det ska försvinna.

Det är något lyckligt i sport. Även om man förlorar. Jag tyckte RIK hade sina ljusa stunder. Och många fantastiska uppvisningar som fick publiken att jubla för att sen sucka djupt. Det svåra var att få in bollen i mål. Och kanske att de tappade gnistan ibland. Men RIK vill aldrig förlora. Det syns. Nästa gång tar vi dem. Nästa gång.

Jag har bestämt mig. Jag vill aldrig bli publicerad. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska gömma mig.

Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.

Jag måste verkligen plugga. Skriva. Massor. Nu. Hitta information. Göra saker. Rätt saker. Den här dagen är för blöt. Den kräver varm nyponsoppa med vaniljglass och biskvier. Men det regnar för mycket ute. Fokusera. På pluggandet. Jag har ingen lust. Det känns dumt men sant.

Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Inte alls. Det känns bra. Mindre bra att jag måste plugga som en galning fram tills helgen. Men det borde jag klara. Har gjort det förut. Pluggat alltså. Inte för att jag kan komma på någon gång just nu. Men det måste ha hänt.

Jag ligger i sängen. Jag borde vara i skolan. Men mitt ena öga har svullnat igen. Och jag låtsas att det är tillräckligt för att jag ska få vara hemma från skolan. Åtminstone några timmar. Kan man inte bli sjuk på riktigt? I fredags var jag glad. Då orkade jag vara i skolan en hel dag, orkade laga mat och städa. Orkade massa saker. Men idag orkar jag inget. Jag ska verkligen försöka gå upp. Försöka gå till skolan efter lunch. Försöka. Men jag vill inte.

Jag stod för vad jag hade gjort. Även om det egentligen inte var fel. Så kändes det fel. Och därmed måste det ha varit fel. Det stod jag för. Hoppas jag. Att alla förstod. För jag vill inte göra fel. Jag kommer inte göra fel. Aldrig mera. Eller jo, andra fel. Men inte samma fel. Jag är lite lycklig.