Jag såg bebisen idag. Den sprattlade med armarna och hjärtat dunkade. Overkligt. Fortfarande. Jag trodde det hela skulle bli självklart när jag fick se den. Men hur kan den vara inne i mig? Jag förstår det fortfarande inte. Illamåendet är inte tillräckligt. Inte bilden jag nu kan hänga upp på min vägg heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men där är den. Här är den. I min livmoder med en jättelång navelsträng. 37 mm så stor är min viftande bebis. Min bebis. Bara min. Den är så söt. Och tänk vad duktig den är. Som kan vifta med armarna.