Pluggandet går skit. Äter chips och funderar på att träna. Nej, det är inte det jag funderar på. Huvudet är fullt av andra saker. Få saker. Men stora. Artikeln måste skrivas. Någon gång. Snart. Nu. Det är svårt att hitta musik. Det slutar alltid med att man lyssnar på Basshunter. Fråga mig inte varför. Skyller på kusinen som låtsas sitta i mitt kök och plugga när hon egentligen bara funderar på andra saker. Funderandet måste sluta. Då lyssnar jag på Bright Eyes. Då finns inga tankar mer. Bara känslor. Små små känslor. Stora. Muskler.

Om en timma ska jag iväg och intervjua fem gymnasieelever. Fem stycken. Vet inte hur jag tänkte. Eller jag tänkte inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra med min intervju. Inte vad jag ska göra med min artikel. Men om jag lyckas fixa en intervju har jag gjort en del av det som vi var tvungna. Då har jag inte misslyckats ännu. Jag lär mig att saker inte behöver bli perfekta. Vi går faktiskt i skolan för att lära oss. Det är bra. Jag ser varje grej som ett sätt att lära mig. Inte ett sätt att visa vad jag kan. Jag blir gladare över sakerna jag misslyckas med eller har problem med, det är verkligen dom som gör att jag inser vad jag håller på med. Det är de sakerna som jag lär mig av. Jag lär mig våga saker. Saker som i mitt förra liv inte var möjligt. Nu måste jag bara lära mig hantera verktygen jag får. Och hålla huvudet kallt. Inte fullt av parfym. Inte svävande i det blå. Inte svävande i det rosa heller. Fokus. Något jag saknar. Ju mer fokus jag borde ha, desto mindre fokus får jag. Fyrtio minuter kvar. Jag borde klä på mig. Äta frukost. Fundera ut något bra att fråga. Mitt huvud är tomt. Laddade inte ens rätt batterier till min Zoom igår. Hade nämligen inte orken att öppna den och titta vad för batterier den hade. Litade på min instinkt. Den var fel. Som oftast.

Hon planterade två pilar som växte tillsammans i all evighet och sen försvann hon.
Det är inte så svårt att inse vad som hände sen. Hon sprang barfota genom skogen med tårar i ögonen och såg inte trädets rötter som hon föll över. Med brutna ben kommer man inte långt i skogen och i urskogens djup hör ingen när man skriker på hjälp. Hon gick en långsam död till mötes. Tuggandes daggmask och jord som hon grävde ur marken för att försöka överleva.
Det finns inte lyckliga slut.

Håkans sånger säger allt. Inte för att jag förstår dom. Inte för att jag någonsin levt som han. Som alla andra. Varenda en. Jag funderar på om jag har någon inneboende ungdom som inte fått chansen. Det känns nästan så ibland. Det känns så nu. Nu när jag sitter och planerar dumma saker jag vet att jag inte borde göra. Nu när jag sitter vemodig på sängkanten och torkar bort sminket med min tröjärm. Nu när vemodet dunkar i takt med grannens musik och gör min tomma lägenhet outhärdlig. Jag har inte varit borta länge, men det känns som en livstid. Ingenting är lika bra på svenska. Ingenting är lika bra i verkligheten. Ingenting. För gamla tiders skull. Och dina läppar. Det känns som jag gråter mascara. Ingenting. För tider som kommer. För tiden som aldrig kommer. Det gör den aldrig.

Det går åt skogen. Eller, det har redan gått in i skogen och virrat runt där och kommit ut på andra sidan skogen. Så illa är det. Det känns lite hopplöst faktiskt. Inte lite, bara hopplöst. Som i kört. K Ö R T. Inte bil. Mer som lastbil. Eller scooter. Scooter är roligt att köra. Men det hör nog inte hit egentligen.
Jag vill gå på handboll och ta hit mina skor. Klarar mig inte på ett par skor. Eller det gör jag ju, har gjort det snart en månad. Men det är fruktansvärt. Nästan lika kört det. Åt skogen, irra bort sig i skogen, komma ut på andra sidan och falla ner för stupet. Tur att man alltid går runt med fallskärm.

Jag går i en klass av rutiga skjortor. Eller ja, ett program av rutiga skjortor. Det finns inget alternativ till rutiga skjortor, antingen har du flera, eller så finns du inte. Jag försöker passa in. Kommer till skolan i blommiga långkalsonger, det närmaste en rutig skjorta jag hade i min resväska. Förvånansvärt nog, inga protester eller konstiga miner. Jag får vara med. Kan förvånansvärt nog säga att skolan inte var så rutig som jag trodde.

"Glöm allting som era svenskalärare någonsin sagt till er. Ni får skriva precis hur som helst. Bara det blir bra. Våga!"
Det finns egentligen inget annat att säga än att jag älskar min skola.

Åh vad jag hatar deadlines! Jag vet att det är mindre än ett dygn kvar till deadline och då låser sig tänket och jag kan inte pressa ner tillräckligt många tangenter för att ens få ett enda litet ord på dokumentet. Jag kan inte lämna in ett tomt dokument!
Skriv! För allt i världen bara skriv!!! Men nej då. Inte ett ord...

Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.

Jag ska köpa en stor siberian husky som jag ska döpa till Starsky. Han ska vara respektingivande och läskigt lugn. Han ska alltid vara vid min sida och alla ska tro att han är en varg.
Ja, nu när jag kommit underfund med att jag inte kan ha en rolig, dregglande och riktigt korkad boxer måste jag ju ha en annan hund. Då blev det en siberian husky.

Och nu till prisutdelningen för 50 meter fritt. Tyvärr har vi slut på medaljer så jag tänkte att ni kanske kunde ta emot ett litet trumsolo för att visa vår uppskatting. Jag är trött. Men hur skulle egentligen en världsmästare känna sig om de fick ett trumsolo på en liten bucklig kastrull istället för en medalj att visa upp?

Det är mycket sport nu. Simning. Friidrott. Tennis. Speedway. Cykling. Inte för att jag vill kalla speedway för en sport, eller ens titta på de där små pojkarna som åker med sina motorcyklar i sidled i en gigantisk sandlåda. Tennis däremot är rätt tufft. Om man ser det i verkligheten. Iklädd tio centimeters klackar och vita jeans. Resten av sporterna funkar bra hemma i soffan. Som bakgrund när man läser sina kursböcker. Kursböcker från kurser som man inte ens börjat ännu. Jag längtar till skolan. Ett nervöst längtande. Usch vad mycket jag kommer ha att göra sen. Bäst jag ser lite till på sport nu.

Jag ska köpa mig ett bord och några udda stolar. Sen ska jag slipa och måla. Klistra fast serier på köksbordet så det blir ett riktigt frukostbord och måla kurbits på stolarna. Sy vackra udda stolsdynor med volanger och helt enkelt vara lite påhittig. Känner att mitt hem ska vara ett hem med stora luftiga ytor, ljusa färger och inslag av kitsch. Utan kitsch kan man inte klara sig.
Att jag sitter här och slösar värdefull tid på att fundera över hur min framtida lägenhet skall inredas är inte en slump. Jag kom in. Jag ska köpa mig en systemkamera och en manick som kan spela in intervjuer. Göra iordning min dator med layoutprogram och lära mig bildbehandling. Skriva texter på löpande band och lära mig saker. För första gången i mitt liv får jag skriva en krönika. Får och får, det är väl en definition, men för första gången skall någon läsa mina texter, jämt och ständigt. Ingenting kommer att få gömmas i byrålådornas mörka och trygga vråer. Allting skall ut i ljuset och diskuteras, kritiseras och förhoppningsvis utvecklas. Fingrarna kittlas av spänning inför de uppgifter som ligger framför mig. Jag har till och med, hör och häpna, sett ett preliminärt schema för första delen av terminen! Det ni, det är andra saker än kurser där schemat kommer insläntrande veckan innan tentan och bara ger en information om vad man redan har gjort. Alla deadlines är satta. Alla föreläsningar planerade. Det är som ett himmelrike. Okej, tro nu inte att jag är helt förblindad, självklart är jag helt öppen för att det kommer ändras och stuvas runt och tas bort och läggas till i schemat. Men de har i alla fall gjort ett försök till att glädja studenterna (och lärarna!) med att försöka strukturera upp vår tillvaro.
Än är det sommar, än är det mycket jag måste fixa innan skolan börjar. Än kan jag fantisera om min lägenhet som skall bli så fin. Hoppas bara jag får den!

Rosa glittrande tånaglar i nätta sandaler och tunna sommarklänningar som virvlar runt brunbrända knän i ljumma eftermiddagsvindar. Sommaren gör mig trött. Gräset gör att min hals svullnar upp och snuvan går inte att stoppa. Och denna värmen! Vad ska man med den till??? Jag gömmer mig längst ner under mitt vintertäcke. Det enda stället som i alla fall håller ute en del av sommarvärmen som letat sig in i husets alla vrår. Om man räknar bort bastun. Den är bra isolerad och iskall. En stund i bastun gör att man orkar en liten stund ute i värmen. Jag målar mina naglar i söta färger och drömmer om vinter. Eller åtminstone ett regn. Vänta bara ska ni se att jag klagar när regnet kommer. Klagar på att man inte kan gå ut och sola för att det är regn. Inte för att jag skulle vilja sola nu. Då hade jag ju bränt mig och dessutom fått solsting. Dumma väder.

Okej, nu kanske det är så att det är bisticket jag har bakom örat som pratar, eller kanske getingsticket jag fått i ryggmärgen, men jag har funderat rätt mycket på en sak; Vad gör jag om jag får ett barn som älskar Karlsson på taket? Alltså den frågeställningen ger mig ingen ro. Det hade ju blivit helt omöjligt. Det är värre än om barnet gillar jultomten. Ett barn som gillar Karlsson på taket kan jag bara inte ha. Därför är det bättre att jag inte skaffar barn. Så nu behöver ingen fundera över när mina barn kommer. För min rädsla för Karlsson på taket är så stor att jag inte vågar sätta barn till världen. Okej, kanske lite för mycket bistick för att få normala tankar. Föresten smälte min chokladkaka i bilen. Och när jag skulle äta frukost på min första lite nyttiga dag blev det oboj, fil med russin och sockerpuffar och sist men inte nyttigast vitt rostbröd med honung. Man kan ju lika gärna äta en skål glass. Det borde nästan vara nyttigare.

Jag fyller alldeles strax år. Alldeles strax. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Tror jag fyller femtio år. Jag vet att det inte är sant. Och speciellt har jag inte råd att fylla femtio. Jag har inte råd att bjuda alla i släkten på en resa till något varmt och soligt land. Jag har inte ens råd med någonting. Jag överdriver kanske lite. Det är nästan det enda jag kan göra. Överdriva och kanske vara alldeles för tyst och förstöra det som är fint. I vilket fall som helst fyller jag år om tre dagar. Jag tror det är tre dagar. Idag är det den 21a. Den 24 fyller jag år. Jag fyller 24 år den 24e. Det är inte ofta man gör det. Jag är nästan gammal. Nästan femtio år. Helt utan något mål i mitt liv. Varför är jag så otroligt sämst på så mycket? Speciellt på saker jag aldrig provat. Det är inte rättvist. Jag sätter mig nog här och fortsätter vänta. Kanske försöker hitta på något som man kan baka till sin födelsedag. Något borde man ju bjuda på. Undra bara vad. Vill helst bara äta godis. Mängder med godis.

Idag suger. Jag lyckades inte ens ta mig med tåget till Helsingborg. Inte ens en liten kram kan jag få. Dagen suger verkligen. Är så trött. Är så trött. Trött. Det enda som var roligt idag var den lilla bebistranan som stod och sov på ett ben ute på åker. Bredvid honom låg två kaniner och solade sig. Allting är egentligen möjligt. Men det hjälper inte om man inte har någon ork.

Igårkväll tappade jag bort Mats Odell. Jag var helt säker på att jag hade haft honom bredvid mig på kudden men när jag skulle lyfta upp honom var han borta. Det gick inte att hitta honom någonstans. Jag spenderade nog en halvtimma på att leta efter honom innan jag gav upp. Det hela visade sig var en riktigt bra inlärningsmetod. Hade jag inte tappat bort Mats Odell hade jag nog aldrig lärt mig att han är Kommun och Finansmarknadsminister. För det ville min hjärna inte lära sig på hela dagen men nu vet jag. Nu ska jag bara tappa bort Lena Adelsohn Liljeroth så jag lär mig att hon är Kulturminister, och Tobias Billström så jag lär mig att han är Migrationsminister. Resten av ministrarna kan jag som ett flytande vatten. Fråga mig och jag kan svara. Fast Sven Otto Littorin är er väldigt jobbigt namn att komma ihåg, Christina Husmark Pehrsson också. Och vad ska man med en Arbetsmarknadsminister till egentligen? Det är helt omöjligt att komma ihåg det. Nu ska jag lägga Mats Odell och alla de andra ministrarna i en låda så dom inte kommer bort igen. Så ska jag fräscha upp minnet om vilka som fick Nobelpris och vem som åkte ut Allsvenskan.