Grekland strejkar. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Jag känner att allt går åt skogen idag. Idag är sista dagen av mitt liv som jag minns det. Idag vill jag förstöra allt. Jag är sjuk. Och nu strutar jag i precis allt. Sjuk sjuk sjuk. Kan leva på ingenting. Utan jobb försmäktar jag på denna öde ö. Jag hatar allting. Jag vill inte vara med mer. För jag förstör allt jag rör vid. Och jag kan inte ens ha ett helt vanligt samtal med mina klasskompisar. Jag hatar allting. Precis allting. Och det enda jag måste göra just nu är att sluta stressa. Det enda jag just nu inte kan göra är att sluta stressa. Och hitta på en rubrik om Greklands strejk. Jag hatar Grekland. Otroligt mycket. Finns det ett ord för strejk som inte har några nedhäng? Finns det då kanske jag blir glad. Annars ska jag bara gräva ner mig och aldrig mer uppstå. För jag hatar allt.

Jag vill låta alla journaliststudenter som vill använda datasalarna när folk har lektion möjligheten att tänka över sitt behov av datasalen och fundera på om det inte är roligare att hoppa från tredje våningen ner i snön. Det hade varit värt en tanke tycker jag.

Jag saknar min lillasyster. Att titta på Melodifestivalen utan henne är helt meningslöst. Hur ska jag då kunna veta vilken låt som är bra? På ett sätt är det nästan konstigt att alla växer upp och har egna liv. Jag borde ha vant mig nu. Men nej då. Jag blir lika förvånad jämt.

När jag berättade om min allergi som gör det omöjligt för mig att vara hela dagar i skolan. Får jag rådet att det nog inte alls handlar om allergi utan om det faktum att jag äter för lite grönsaker och är tjej.
Läkaren säger alltså till mig att jag ska äta mer grönsaker. Jag känner mig en aning lurad. En aning. Jag, nästintill vegetarianen som väldigt gärna äter grönsaker. Äter alltså för lite grönsaker? Så istället för en remiss till allergiläkaren får jag en remiss till hjärtläkaren. Men ja, en remiss är ju en remiss. Kanske någon lyssnar. Kanske jag äter grönsaker gjorda av plast?

Två klockor tickar i otakt. Jag och Hans Winge tittar ut över Älvsborgsbron.
– Om det bara ville sluta snöa, säger han och känner sig väldigt instängd i sitt lilla pappperskort. Jag vet bättre, mest eftersom jag består av mer än cellulosa. Men också eftersom jag skolkar och har satt mig i sängen med en kopp te vid sidan och en filt omkring mig. Jag vet bättre. Jag vet att det inte är snön det är fel på. Det är något annat. Det är palmolja. Kolhydrater. Kemikalier. Azofärger.
Om världen bara var så tyst som den är för mig och Hans Winge just nu. Om allt bara var en panorama utsikt över Göteborg. Då kanske det finns lite lugn.
Jag måste återgå till mig, Hans Winge och Älvsborgsbron. Fokus. Inget mer. Bara tyst utsikt över snöfall och inkommande färjor i Göteborgshamnen.
Äntligen tyst. Äntligen.

Först trodde jag att allt gick åt helvete sen insåg jag att jag bara var hungrig. Då blir jag ju jättesur för att hunger kan göra att man tror att livet går åt helvete. Så nu går allt åt helvete igen. Och då måste det ju vara på riktigt. Då kan det ju inte vara hunger. Dessutom har jag ätit. Till och med frukost. Nu vill jag bara kräkas. Och svära. Men jag orkar inte skriva svordomar så jag bara sitter här och hatar min klass. Dumma parfymfulla klass. Jag hatar er.

Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.

Okej, jag funderade lite och kom fram till att jag är en lite dålig människa. Det hela blev väldigt tydligt när jag köpte min fina blåa ipod. Grejen är den att jag verkligen inte har någon musiksmak. Jag lyssnar på lite vad som helst. På ipoden blandas gamla musikaler från sjuttiotalet med alldeles ny pop, skrikig punk med klassisk musik, åttiotalets hits med svenska vissångare och hip hop och emomusik och tvspelsmusik och trance och lite gammal synth och VAD SOM HELST. Ingen musiksmak helt enkelt. Och att försöka komma på vad min musiksmak egentligen är känns lite jobbigt. Ett projekt som lär misslyckas. Egentligen kanske jag inte ens bryr mig. Min ipod får helt enkelt vara ett virrvarv av ingenting och allt, samtidigt.

Idag är jag frisk. Äntligen. Det är härligt att vara frisk. Man känner sig så mycket bättre då. Mycket bättre än när man är sjuk i alla fall. Jag dricker honung som är gjord i våran trädgård och har fötterna i mjuka tofflor. Allt känns lite bättre då. Ännu bättre. Idag känner jag att jag har ett liv. Så även om jag missade 33 procent av förra kursen och måste göra lite kompletteringar känns det roligt ändå. Jag har lite koll. Eller ingen. Men det spelar ingen roll.
Idag hängde jag med sportjournalisterna. Låtsades att jag drack kaffe och att jag kunde något om fotboll. Och basket. Det var så roligt. Jag har rosiga kinder och har svårt att gå ner i varv. Direktsändning från en halvt galen basketmatch och jag fick vara med. Jag fick se hur allt går till. Och statistiken! Den härliga statistiken! Låt mig få göra statistik. Jag älskar statistik. Att använda alla siffrorna till att göra ett begripligt referat till någon som sitter långt från matchen och lyssnar på radio. Det är ju helt galet roligt. Nästa söndag. Igen. Jag är på. Vill hänga med alla journalisterna och lära mig saker. I verkligheten. Så roligt!

Det var längesen jag skrev här. Riktigt längesen. Så längesen att Johan börjat tjata på mig att skriva och alla andra glömt bort att jag har en blogg. Jag med. Tills Johan påminde mig. Den nya terminen gör mig förvirrad. Det känns som att jag alltid är förvirrad. Just nu är jag bara sjuk. Sjuk och ledsen. Som att allt var bra bara för någon vecka sen. Tills jag körde allt i botten.
Nu sitter jag och undrar om jag någonsin får besöka skånes blåsiga stränder igen. Om jag någonsin får ha snöbollskrig och kuddkrig. Om det är okej att äta jättegod chokladglass. Om Thailand är varmt och håller sig fritt från sjukdomar och tar hand om turisterna där ordentligt. För jag vill inte att någonting ska hända. Jag är orolig. Och det kan jag inte säga. Jag projicerar på fel saker. Oroar mig för Thailand. Eftersom jag inte kan oroa mig för Sverige.
För Sverige finns inte. Det kommer aldrig finnas. Jag borde lägga ner. Men jag är obotlig. Jag bara önskar att allt blir bra. Allting. Det känns som om jag pratar i gåtor. Men det gör jag inte. Jag skriver precis som det är och börjar för många meningar med ordet men.
Jag önskar att granatäpple gjorde allt. Jag säger som mongolerna sa redan på 1100-talet, min lever skrumpnar när du lämnar mig. Eller ja, du lämnar mig inte. För du har aldrig varit här. Men levern skrumpnar i alla fall. Min lever. För känslan sitter i magen.
Ska tvinga mig själv att bli frisk i natt. Jag vill ha snöbollskrig. Åka pulka. Göra snöänglar. Snölyktor. Bygga snögubbar. Snön är så vacker. Den gör mig lycklig. Egentligen. Ska tänka mer på snön och mindre på annat. Fokus på vacker snö. Sova och drömma om snö. Bara snö.
Skicka mig ett sms. Bara ett litet. Snälla?

Ingen får gå. Den finaste meningen jag läst på länge. Den mest meningsfulla meningen. Den mening som jag tänkt på längst.
Ingen får gå. Jag vill att det ska vara så. Jag vill kunna säga så. Jag vill vill vill.
Ingen får gå. Men det är inte så det går till. Det är inte så allting funkar. Jag kan inte ställa kraven.
Alla får gå. I min värld. Hur ont det än gör. Alla får gå.
En dag ska jag sätta ner foten. Och säga det högt. Ingen får gå. Ingen.

Vissa saker är bra. Nästan lite roliga. Som att hon i filmen Se upp för dårarna har klarat sin polisutbildning och får jobba hos Wallander. Men det är ungefär allt.
En annan sak som är bra är ingenting. Jag måste gå till skolan i morgon. Tidigt. Och jag måste göra viktiga saker i morgon. Många. Jag blir trött.

Jag älskar min säng. Det är så det är. Den är det bästa som någonsin hänt mig. För det första är den stor. Riktigt stor. För det andra är den alldeles superbra att sova i. Jag sover länge och djupt. Okej, det gör jag även om jag sover under en gran på tallkottar. Men det är inte det som är grejen. Grejen är den att min säng är bäst. Den är finast. Riktigt finast. Och riktigt bäst. Den är så bra att jag klarat mig flera veckor utan att bli överfylld av andra saker än mig själv. Inga böcker, inga kläder, inga prylar och ingenting. Bara täcken, kuddar, massor med kuddar och mig.

Jag har petat på hans klet! Kim Ekdahl du Reitz. Det är inte så illa som det låter. Eller så är det just det. Jag kunde inte låta bli. Egentligen brukar jag bara falla för mitt-sexor. Men av någon konstig anledning kunde jag inte låta bli att peta, fastän han nog inte är mitt-sexa. Kanske för att jag gillar att peta på saker. Kanske för att han faktiskt lämnade kletet mitt framför ögonen på mig. Det är nog mest därför. Och sen när jag såg Lugispelaren på tv, i matchen mellan Sverige och Portugal slank orden bara ur munnen. Jag har petat på Kim Ekdahl du Reitz klet. Det var ganska äckligt faktiskt. Säkert väldigt ohygieniskt. Men, jag har aldrig petat på handbollsklister förut. Nu vet jag hur det ser ut och hur det känns. Och det var Kim Ekdahl du Reitz klister jag petade på först. En Lugispelare som faktiskt spelar i svenska landslaget.

Egentligen är jag mer imponerad av en annan spelare, Fredrik Petersen. Honom gillar jag starkt. Han är en mycket rolig spelare med en intressant spelstil. Även om inte heller han är mitt-sexa så får han nog vara med på min lista av spelare jag gillar bäst. Man kan ju inte bara ha mitt-sexor i sitt lag.

Jag vill be om ursäkt om jag förut bad om ursäkt för att jag kallade Lugi tränaren för Halmstad stekare. Jag tar tillbaka ursäkten och tänker aldrig mer be om ursäkt om jag säger något elakt om Halmstad. För Halmstad har bevisat sig vara mer än lovligt elaka. Och ja, dumma dumma Halmstad. Jag är glad åt att deras dumma lampor gick sönder i deras dumma nya arena. Riktigt härligt skadeglad blir man i själen när Halmstad inser att de använt allt för mycket pengar på extrasaker som blinkade lampor i pausen och extrema högtalarsystem när något så grundläggande som takbelysningen inte fungerar. Det kan dom gott ha. Jag unnar dom en ofungerande hall. Där kan Halmstadborna sitta och gotta sig åt sig själva. Utan att vi andra bryr oss. Jag hoppas att de åker ur Elitserien och för alltid blir fast i Allsvenskan.
Okej, att börja det nya året med att fortfarande vara bitter över hur det gamla året slutade kanske inte är riktigt bra. Men fastän det gått fem dagar sen invigningsmatchen som var utsåld "men det har vi ju annonserat om, det har stått i hallandsposten...". Så är jag fortfarande bitter på deras sexistiska, dryga, flashiga, nya och elakt psykande arena och allt folk i den. Jag kan bara häpnas över hur intressanta deras tankar måste ha varit när de bestämde hur allting skulle utformas.

"Nej, men inte behöver de andra laget ha några platser i arenan? Menar du att dom skulle ha en klack som skulle vilja heja på dom? Det tror jag då inte..."
"Nej, inte behöver vi skriva på hemsidan eller på heh.nu att alla platser är sålda? Det räcker väl med att annonsera i HallandsPosten? Då får alla som behöver veta."
"Men du, jag har en idé! Vi säger bara till när vårt lag gör mål! Så det andra laget inte vet hur många mål dom har!"
"Jaa! Bra idé! Då kan vi också dra ut på att säga vem som gjort mål i det andra laget! Så länge att vi ibland inte hinner säga det innan vi gör mål själva!"
"Men jag har en bättre idé! Vi låter små tjejer stå vid sidan av planen med jättelångt hår och en handduk, så kan de springa ut på planen, ställa sig på knä och torka upp svetten från de stora manliga spelarna när det trillat, och neeej, inte behöver de vara duktiga på det inte, bara dom är söta. Tjejerna kan vara ouppmärksamma och gärna jättedåliga så att de andra laget får torka upp själva."
"Men du, jag har en otroligt mycket bättre idé! Vi sätter upp en massa ljuskanoner som kan göra häftiga ljusmönster på planen i pausen och en rökmaskin! Det blir jättecoolt! Och neeej, så himla mycket pengar behöver vi inte lägga på att göra takbelysningen bra så att vi har ljus under matchen."
"Och du, jag vet! Vi låter kommunfolket köpa upp platserna och ge bort dom i julklapp till folk som inte vill komma! Vem vill ha handbollsfolk på handbollsmatch? Bättre med viktiga gubbar!"
"En ännu bättre idé! Vi sparar inte ens några biljetter till spelarna i det andra laget så de kan ta med sina familjer och vänner! Haha, det andra laget har nog inga vänner eller någon familj för dom spelar ju inte för Drott!"
"Jag har en superidé! Vi struntar i att stänga av musiken då det andra laget har bollen, lite extra störningsmoment får dom ju tåla när de är på vår arena, varför ha ett rent spel liksom?!"

Jepp precis så tänker Drott och hela kommunen Halmstad. Och jag är bitter. Grejen är den att jag varit på matcher där RIK förlorat förut. Och jag brukar ändå gå därifrån med ett leende på läpparna. Jag gillar handboll, självklart blir jag gladare när vi vinner än när vi förlorar. Men upplevelsen är alltid rolig. Förutom på eran sketna arena Halmstad. Jag är den förste som säger grattis till det andra laget om de skulle vinna. Men det är skillnad på att vinna fairplay och att vinna på psykningar och ren elakhet. Att göra hela handbollupplevelsen till ett politiskt och sponsorjippo är inte schysst. Inte för någon. Ni kan ta er jävla rökmaskin och era förminskningsmetoder och köra upp det i era alldeles för hemmakära arslen. Hoppas er nya arena får fuktskador och att alla biljetter ni säljer möglar sönder så att ni får spela inför tomma läktare.

Okej, jag kanske gick lite för långt. Jag menar inget illa egentligen. Jag tycker bara att det är oschysst. Det är allt jag menar. Jag blev lite ledsen. Ganska mycket ledsen. Bitter. Men nu gråter jag. Mest för att jag skrev så elaka saker. Men lite för att hela situationen var så himla orättvis. Man ska inte sparka på folk som ligger. Och grejen är den, att jag skulle skriva precis samma inlägg om RIK hade lyckats vinna. Precis samma text. För det hade inte varit mer rättvist om vi vann. Jag hade känt mig precis lika ledsen och bitter. För det hela var elakt. Hela grejen. Rickard Lönn fick en biljett till sin pappa. En enda biljett. En enda person som fick heja på honom. En enda. Halmstad ville ha 4025 biljetter för sig själva. Inte snällt. Tänk på det Halmstad, nästa gång kan ni väl åtminstone spela musik när båda lagen gör mål, och vara lika snabba med att kommentera vem som gjort målet? Oavsett vilket lag som gjort det?

Okej, min allergi borde verkligen göra något åt sig själv. För så här kan jag inte ha det. Var på net on net idag med min pappa. Gick runt där och pappa ville att jag skulle ringa hem och fråga något om en dator. Så jag fick hans mobil och så gick han iväg för att hämta något. Lämnade mig ensam med mobilen och ett försök till att lösa ett problem hemma genom telefonen. Då helt plötsligt slår allergin till. Jag har känt mig lite konstig i en dag och kanske att turen på stan bland alla parfymtanter och parfymaffärer gjorde det galet dåligt. För när jag viker ihop pappas mobil tittar jag mig förvånat runt omkring och kan inte komma på vart jag är. Först får jag panik. Ser mig omkring och kan inte förstå hur jag kommit dit eller vart jag är. Tillslut lyckas jag komma på att jag är på net on net. Det står med stora bokstäver överallt i affären. När jag väl kommit på det måste jag börja med nästa problem. Hur kom jag dit och vem är jag där med? Jag hittar mobilen i min hand och som tur är vet jag att det är min pappas mobil. DÅ börjar det riktigt jobbiga. Hur ser min pappa ut? Vem är min pappa? Jag börjar springa runt och tittar på alla män, alla killar, alla människor. Men vem av dom är min pappa? Jag springer igenom hela affären, en gång, två gånger, fem gånger. Men ingen känner jag igen. Och jag kan inte komma på hur min pappa ser ut. Tillslut har jag tårar i ögonen och funderar på att gå till en net on net person och be om att de ska ropa ut i högtalarna att min pappa är borta. Så ser jag ett fjällrävenmärke på ett par byxor. Och då! Då går hjärnan igång och jag vet igen hur min pappa ser ut. Äntligen.
Jag hatar allergi. Jag hatar parfym. Jag hatar vad det gör med mig. Men det är lite roligt i efterhand. När man kan berätta om hur man som 24åring går till receptionen och gråtande berättar att man tappat bort sin pappa som man inte vet vad han heter eller hur han ser ut.

Det bästa Scrubs avsnittet måste vara i säsong 2 när Elliot blir av med alla sina grejer och JD ska vara snäll och lyssna på henne när hon gråter över allt som blivit stulet. Hon räknar upp alla möjliga ovärderliga saker som försvunnit för alltid, men börjar inte storböla förrän hon kommer på att alla hennes skor försvunnit.
Det är bäst. Det är så sant. Eller det var mer sant förut. I Linköping. Men jag kan se tillbaka på det med nostalgi och minnas hur det var. Då mina kläder och skor pratade. På den gamla goda tiden. Nu pratar inte mina kläder. Kanske för att jag inte ger dem någon uppmärksamhet. Jag borde få mina kläder och skor att prata igen. Så det blir lite roligt.

En svag doft av choklad ligger kvar i mitt rum, som en tunn dimma jag inte kan se igenom. Något jag inte kan ta på. Mörkret lägger sig sakta i ett snökaos jag för tillfället inte alls förstår varför jag längtat efter. Men det är inte riktigt samma sak. Jag längtar efter glittrande snöklädda vinterlandskap, djup snö och stilla natur. Inte snöslask på asfalten medan den isiga vinden blåser snöflingor in under kläderna. Jag vill bort från staden. Den förvirrar mig. Jag har inget mot förvirring, egentligen. Men min hjärna vill inte tänka längre. Skolan måste ta lov. Snart. NU. Eller nu, precis nu, dricka super blåbär superjuice och dra iväg för att göra intervjuer på skolarbetet. Har fått lite extra små energier att klara mig fram till jul. Jag hoppas de hjälper. Om inte annat kan jag alltid andas choklad, det är lugn.

kvar ligger en tunn doft av choklad
och med djupa andetag försöker jag att inte missa en enda liten molekyl
det är som att jag sitter fast

Jag tror hela tiden att det är fredag. Det är det inte. Allt går åt skogen. Det är jag som gråter. JAG. Det bevisar min oförmåga till det mesta. Och även om den halva älgen försvann och boken kom fram betyder det ingenting - annat än att jag är förloraren. Helst vill jag att det ska vara fredagkväll. Men inte ens det är det.